FAN – del 2

DSC_3402Klockan ringde i morse. Jag gick faktiskt upp. Vid frukostbordet fick jag beröm av min man. Jag tänkte att jag tar allt i etapper. Tänker en sak i taget. Efter frukosten duschade jag. Det fick ta den stund det tog förstås. När jag kom ner till nedervåningen igen så var det gränsfall till att jag blivit försenad, men om jag skyndade på skulle jag hinna. Där kom nästa etapp. Jag kände tröttheten, motståndet, omöjligheten. Men jag satte mig i bilen och körde. Jag kom närmre och närmre. Men jag kände att det inte skulle gå. Åkte till Coop och handlade. Konstigt, jag som brukar få ångest i affärer, klarade faktiskt av det bra. Jag hade tagit mina mediciner precis innan och det var som om jag gick i nånslags dimma eller dröm. Jag kände inte, jag stoppade det som stod på listan i min korg. Betalade, lånade toaletten, gick in på apoteket och köpte meds. Sen gick jag till receptionsdisken och köpte två festisar och en budapestbakelse.

DSC_3386Jag tänkte aldrig ens att jag faktiskt klarade det som var bland mina svåraste måsten i vardagen. Men när jag kom ut igen så tänkte jag att Nej. Jag kan gå in på mitt förbaskade älskade jobb och jobba och sen åka hem för att inte orka ett jäkla dyft. Ska det vara så?

Jag försökte ringa psyk men kom inte fram ”Välkommen till landstinget. Det är samtal före. Var vänlig vänta!” Till slut la jag på. Skickade ett mail via min jobbtelefon. Ringde jobbet. Ringde min chef. Hade fått mail från en fin arbetskamrat.

Och sen åkte jag hem. Till mitt kök och åt min budapestbakelse tillsammans med mina katter.

Jag har sovit några timmar. Lagat mig lite mat.

Peter ringde. Han förstod inte. ”Men vad var det som inte gick?” – ”Men jag kunde inte gå in, jag klarade det inte!” – ”Som social fobi ungefär?” – ”Nej jag klarar av dom andra, men jag kunde inte, jag bara grät”.DSC_3392

Sen kom diverse frågor om mitt jobb, tänk om tänk om tänk om… du inte får va kvar? Och vad tänker dom om en psykiskt sjuk? Jag vet inte vad han sa eller hur mycket, men det var tillräckligt för att få mig att bryta ihop.

Jag älskar min man, men han förstår inte. Och då förstår ju inte jag heller.

Så här sitter jag och tänker FAN!

Läkaren skickade ett mail. Två veckors sjukskrivning. Jag hade tänkt mig en. Men jag tror att hon vet vad hon gör. Hon är van, hon har träffat många som jag.

Jag är ledsen. ”Jobbet finns ju kvar”, sa min chef. Jag älskar att hon sa de orden. Hon sa faktiskt att jobbet finns kvar. Det jag var så orolig för. Och samtidigt känns det som om jag ska visa vad jävligt mitt liv är ibland. Det låter konstigt. Men så här är mitt liv och så har det varit – det är ju bara så och jag tänker inte smyga längre, och har jag nu börjat en sjukskrivning så kan jag väl vara sjuk färdigt.

DSC_3400

Men ändå…. FAN!

2 tankar om “FAN – del 2

  1. Maria E skriver:

    Finaste du ❤ allt har sin tid och sin egen process … kramar om dig vännen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s