”Gå ut i det fina vädret lite, det är bra för dig”
Nej, det är helt omöjligt. Men jag har ett berg framför mig. Det handlar om att dammsuga nedervåningen. Det ska nog gå. Jag tror det faktiskt. Jag är själv hemma och tror att det går lättare då. Det kan få ta tid, det gör inget.
Peter är på kurs om mörkerkörning med segelbåtar… Läskigt, men dom är ju rätt många på båten så det fixar han ju.
Jag har legat idag också. Varför påverkar detta kroppen så? Vad är det om gör att jag blir så orkeslös? Jag förstår det faktiskt inte.
I går kväll såg vi en film som var jättespännande. Men det är ju just det där med kroppen. Ja huvudet också. Att jag är så trött. Så himla trött.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag orkar läsa. Jag kan liksom inte tänka.
Jag har avbokat informationskvällen på bipolärkursen. Det känns lite tråkigt, jag hade sett fram emot det.
Helgen med Gabriella har jag förberett henne och Peter på att de får ta hand om varann utan mig. Jag bosätter mig 
nog på övervåningen medan de kan titta på TV osv.
På måndag skulle jag ut och äta ihop med mina gamla arbetskamrater men det har jag också avbokat. Det var många som kom på att de inte kunde så nu är datumet framflyttat. Lite synd, jag är inte så förtjust i att det är i jultider, men den oron får vi ta då.
I morgon är det medarbetarsamtal med chefen. Vi bestämde ju att hon skulle komma hit. Och jag har bestämt mig för att det ska jag nog inte avboka. Det är därför jag ska bestiga berget Dammsugning. I övrigt tror jag att det kan finnas en viss vits med att hon får se hur här ser ut i och med att jag är sjuk…. Att hon får se att jag verkligen är sjuk.
Sen kommer ju som sagt G vid 18-tiden och det är alltid jag som hjälper henne med grejerna in till rummet och bäddar i kisskydd osv i sängen. Vi får väl se hur det går med det.
Peter och jag pratade om en sak igår som jag undrat över så mycket ibland. Men detta var första gången som han också tänkte tanken. Nämligen psykiatrin. Alltså jag har ju kontakt med öppenpsyk, men hur funkar det med inläggning? Hur sjuk ska man vara? Vad händer när man är där? Vad är det egentligen bra för? Vad gör det för nytta?
Jag har ju aldrig behövt. Eller har jag det egentligen? Det sistnämnda är väl kanske inte så viktigt i dag, men ni som läser; kan ni inte beskriva? Beskriv livet där liksom, vad är det som händer? Och varför? Vad är det för skillnad på att ligga här i min säng mot att ligga där i en säng? Att bli tvungen att gå upp och följa rutiner, till viss del måste jag det hemma också. Slippa disk och städning kan väl vara skönt, kanske. Prata med andra – både patienter och personal – skulle jag ju inte orka nu ändå. Jag gömmer mig hellre tills allt är över. Jag vet i och för sig att det kan vara svårt sen att liksom komma tillbaka in i ett sammanhang, klara att gå in i fikarum osv. Men det har ingen betydelse att ”träna det” i en miljö som ändå inte är densamma som sedan.
Ja vilka röriga tankar.
Kram på er!
Tre veckor i Oktober 
Nog är det märkligt att man kan bli totalt orkeslös nästan över en natt, det är som om man hade fått värsta influensan. 😦
Jag har varit inlagd runt 20 gånger?? Svårt att räkna. Det har alltid varit i ett sammanhang där jag har haft kraftiga tankar på att skada mig själv svårt eller ta mitt liv. Psykavdelningen har varit ett ”fängelse” där jag låst in min farliga del tills den lugnat ner sig.
Hur det blir där beror lite på varför man hamnar där. Ibland får man bara ett par dagar att varva ner på. Som mest har jag nog varit där tre månader. Oftast blir det medicinjusteringar, hur mycket ändringar det blir beror helt på vilken/vilka läkare som jobbar där. I övrigt är det ingen direkt behandling. Man kan prata med skötarna ibland, men det är oerhört stor skillnad från person till person om de har något vettigt att säga. De kan lika gärna säga ”tänk nu på något trevligt istället, kom och titta på tv” – jaha.
Men som sagt, man slipper tänka på det praktiska. Det finns ett dagrum med tidningar, spel och tv, men jag brukar hålla mig mycket på rummet. Kanske prata med någon medpatient om det är någon jag gillar – på ”min” psykavdelning finns det flera tvåbäddsrum så man kan behöva dela. Det är olika på olika sjukhus.
Vad jag vet finns en kurator på ”min” psykavdelning, som kan hjälpa till om man behöver kontakt med försäkringskassan, soc och sånt. Men annan behandlande personal som olika terapeuter är det meningen att man ska ha inom öppenvården. Slutenvården är mer förvaring tills man är tillräckligt stabil för att stå upp, ungefär.
Jag är glad att det finns. Jag har verkligen behövt en begränsad miljö ibland där det varit svårt att ta livet av sig, plus att jag har fått medicinändringar med tät kontakt.
I de flesta landsting är det snålt med vårdplatser inom psykvården. De patienter jag mött har varit mycket deprimerade med självmordsplaner/har gjort självmordsförsök, märkbart psykotiska personer, rejält maniska, anorektiker, och någon gång dementa. (Beroende på hur stor staden är delas de ibland upp på olika avdelningar.)
Oftast är det väldigt långtråkigt att vara inlagd, men det märker man inte i början, man mår för dåligt. När det börjar bli riktigt trist är det ett bra tecken, då håller man på att börja hämta sig.
Ändå hoppas jag på att du ska slippa lägga in dig, att det ska finnas någon annan lösning.
Stor kram ♥
Tack för din beskrivning. Det är ungefär som jag hört, samtidigt som jag har en vän som ofta lägger in sig pga depression. Jag tror hon har sagt att det är för att ha människor omkring sig när hon mår så dåligt – kanhända det också har att göra med att skada sig själv. Ibland kan jag tänka att det vore bra, men samtidigt är det som du säger bättre att hitta andra lösningar. Den här veckan har Peter höstlov från skolan han jobbar på, så han är hemma. Det är både plus och minus. Jobbigt att inte få va ifred samtidigt som han skulle kunna ha lite koll på mig. Det jag allra helst skulle vilja är att han hjälpte till mer praktiskt och kramade mig mer
Nu har han faktiskt hjälpt till mer än vanligt igår och idag hittills så jag ska inte klaga.
Ang att lägga in sig… kanske det i mitt fall är lämpligast när jag är manisk…
Sen vill jag förresten inte bli bemött som du berättade om sköterskan. Dom borde ju ha sådan utbildning att de vet att det är helkoko att säga så!
Kramar till dig!
Kommentarer som ”tänk på något trevligt” är faktiskt rätt vanliga. Det finns någon sorts idé om att man inte ska uppmuntra till alltför djupa samtal, dels kanske personen mår för dåligt för att riktigt orka med, men också för att personer som känner sig ensamma inte ska lockas till att försöka bli inlagda för att få uppmärksamhet och sällskap.
Min ena son sommarjobbade som skötare någon gång under sin utbildning. När han hade tid över satte han sig i dagrummet och pratade med patienterna. Det var inte populärt hos den ordinarie personalen! Han skulle sitta i personalrummet och inte skämma bort de sjuka!
All personal är inte sådan, jag har träffat på jättefina personer också, men de har ofta varit vikarier…
Jag hoppas du fortsätter försöka tala om för din man vad du behöver. Det är en tuff situation för er båda. ♥
Stor kram!
Jag har på facebook igår delat ett citat som lyder: ”Att säga till någon med ångest att rycka upp sig, är lika dumt som att be en med värk sluta ha ont. Ångest släpper inte förrän kroppen är redo att släppa sitt tag om den”. Det du berättar känns lite i stil med detta tyvärr. Jag känner att det är nog bra att jag inte blivit inlagd för jag skulle kanske ha blivit förbannad och det är ju inte bra. När jag tänker på uppmärksamhet och sällskap så kanske det behöver följas upp istället ifall personen behöver kontaktperson, boendestöd osv. Istället för att liksom avvisa personen!!!
Jaja, man kan tycka mycket…
Jag försöker att bli mer tydlig. Vi får se hur det går i helgen.
Kram och jag är jättetacksam att du delar med dig så.