Ångest, sobril, eftertankar från möte

Jag har väldigt svårt att slappna av från samtalet med min chef. Visst kan det vara bra att ha det gjort, men det retar mig att hon hade glömt pappren. Hon tyckte inte det gjorde så mycket utan att vi kunde prata ändå kring allt möjligt. Jag tyckte väl också det. Just då. Men nu känns det som att det blev ostrukturerat och flera saker som inte känns bra.

Hoppsansa! Råkade posta för tidigt, så det kommer strax mera!

Det har varit kämpigt på nåt sätt. Mycket ångest. Över vad jag sa och över hur jag var. Det kändes som om jag svarade emot henne för mycket liksom. Sen satt jag i soffan med sobril och mådde väldigt väldigt dåligt. Inte bara pga av detta utan även för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Hela eftermiddagen sov jag bort i soffan. När man mår så fruktansvärt dåligt så är det skönt att stänga ute tankar och ångest genom att sova. Mina sobril är mina bästa vänner. Det kan låta konstigt och fel men de är det enda jag har. Det enda som hjälper.

Peter tog en lång promenad. Så lång att jag började känna mig förbannad. Gabriella ville gå till djurgravarna innan det blev alldeles för mörkt och jag orkade inte med det själv med henne. Så småningom kom han i alla fall. Han hade träffat en ”granne” (fast han bor ganska långt bort) och följt med honom in och druckit kaffe och suttit och pratat. Mm det hade väl varit helt  okej om inte G hade varit här och behövt hjälp och om inte jag haft en depression….

Vi gick till djurgravarna i alla fall och tände en lykta och jag fotade lite.

Peter lagade väldigt god mat och sen skulle Gabriella duscha. Hon har ju sitt rörelsehinder pga neurologiska sjukdomen hon har. Detta innebar att hon behöver hjälp uppför trapporna. Peter hjälpte henne upp. Jag vet inte om det är nån läsare här som får för sig att man bara kan droppa henne istället för att hjälpa henne och sen skylla allt på att hon har autism och därmed är bortskämd… Jag behöver/vill kanske inte ha nåt svar. Det finns en anledning till att jag skriver så.

Sen skulle hon ju ha hjälp med att gnugga in mjällschampot. Hårfrisörskan och en personal på boendet tyckte att hon behövde hjälp med det eftersom man skulle gno in så intensivt och ganska hårt. Jag som så ofta ändå har varit med G när hon duschat sa till henne att jag trodde hon skulle kunna lära sig det. Så nu instruerade jag ordentligt. Tog hennes händer och visade så hon själv kände hur det skulle vara. Det var lite svårt bak i nacken, det är ju så att baksidan av kroppen överhuvudtaget är svårt att tänka på att den finns liksom. Men med påminnelse så funkade det också. Kanske man kan sätta upp nån inplastad (eller tejpad) lapp framför duschen så hon minns att gnugga i nacken.

Oavsett hur dåligt jag mår så är jag alltid mamma och kanske främst pedagog. Det är inget ansträngande. Det är bara så jag är. Och jag vet hur konsekvenserna blir om man inte är pedagogisk när man har ett barn med autism – det är då beteendeproblemen kommer. Så att tänka efter före är det enda som funkar. Fortfarande är hon INTE bortskämd.

Varför skriver jag allt detta taggiga? Jo för att ibland får jag kommentarer som jag blir så jvla förbannad på och jag kommer för alltid kasta dom i papperskorgen, så du som skriver kan lika gärna sluta bemöda dig med att läsa och skriva i denna blogg! Punkt!

Disken fick jag klara av trots att livet kändes som ett helvete. Sen var det TV med Down Town Abbey och en film efter det så klockan blev över midnatt. Sen kunde jag ju inte somna i alla  fall. Tre sobril och så småningom gled jag in. Denna natt behövde jag inte trängs med nån katt.

Ångesten håller i. Jag vet inte hur jag ska kunna vrida mig ur den. Mycket hör fortfarande ihop med mötet med chefen. I morgon skulle jag ha haft möte med facket, för att höra mina rättigheter. Men jag åker ju inte dit. Däremot skulle jag fortfarande vilja prata med dom i telefon.

Jag kanske är larvig, jag vet inte. Det finns förstås saker jag inte skriver här som har med mitt jobb att göra och som gör allt detta ännu mer invecklat.

Och mitt i allt vill hon så väl.

Vi struntar i det nu här. Det som är jobbigast är min jvla ångest och den skulle finnas där ändå. I veckan som kommer ska jag till min läkare igen. Jag är så slut och så ledsen. Jag behöver kanske mer sjukskrivning. Det känns hårt. Jag vill inte vara med.

8 tankar om “Ångest, sobril, eftertankar från möte

  1. S skriver:

    Tungt. Jobbigt när man vänder och vrider på ett samtal som varit, men jag hoppas du får nytt tillfälle att ta upp saker med henne som missades.

    Det där med bortskämd förstår jag inte, nu känner jag ju i och för sig inte Gabriella, men hon har ju sin egen situation med sina egna svårigheter, det måste man väl ändå ta hänsyn till? Förutom att jag är galen så är jag närsynt, jag använder glasögon, kanske är jag också bortskämd då? Jaja, jag ska inte elda upp den diskussionen.

    Ångest brukar liksom klistra sig på vad som helst som oroar en för ögonblicket och göra skuggorna större och mörkare. Bra att du ska träffa din läkare snart. Försök komma ihåg att det kommer att bli bättre igen…

    Kram! ♥

    • Polär Marielle skriver:

      Hej! ❤
      Nej Gabriella är inte bortskämd, absolut inte. Men jag får ibland kommentarer som jag inte publicerar. De är så dumma så det är inte sant och jag upplever dem som påhopp på mig och min familj. Det är jättejobbigt och personen ifråga tycker att jag blir tjurig när min familj ifrågasätts. Ja det är väl inte konstigt. Gabriella får hjälp med det hon behöver hjälp med och så är det bara. Usch jag blir så trött. Jag tar bort kommentarerna och försöker att inte ta illa vid mig, men ibland funkar inte det. Tur att jag bara blir förbannad och inte ledsen…
      I övrigt så är det så förbankat tungt. I morgon får jag i alla fall en dag helt själv. Det är nästan så jag ser framemot att få gråta. Det låter dumt men jag har spänt mig så inför andra. Jag behöver få släppa ut ångesten. Tror jag. Eller så blir allting bara värre.
      Skulle behöva prata med nån. Vet inte riktigt vem.
      Många kramar! Tack S för allt du skriver. Det värmer så i hjärtat ❤

      • S skriver:

        Hej ❤

        Kommentarer som bara är påhopp tycker jag att det är sunt att ta bort. Svårt för mig att förstå att någon kan envisas med att skriva sånt, har man seriösa åsikter om saken hittar man väl något annat sätt att kommunicera än att kommentera i en blogg. Jag har faktiskt aldrig råkat ut för elakheter, men skulle jag göra det skulle jag bara plocka bort det. Den som vill mig något kan maila. Bra att du blir arg!

        Låt dagen bli som den blir. Kan vara svårt att släppa på rustningen man burit inför andra, men den spricker förr eller senare ändå. Synd att vi bor så himla långt ifrån varandra, jag hade gärna pratat med dig, om det nu hade hjälpt något. ♥

      • Polär Marielle skriver:

        Saker och ting är mest klumpigt uttryckt, men det gör mig ledsen och det är tillräckligt. Eller snarare arg. Men inget att lägga energi på.
        Rustningen åker på när den behövs tror jag. Tyvärr är det svårt då för andra att förstå varför jag är hemma och är sjuk, men denna gång bryr jag mig inte så mycket. Jag orkar inte bry mig. Det är rätt skönt.
        Måånga många kramar.

  2. Emma skriver:

    Jag googlade på Sobril eftersom jag fick det utskrivet för två veckor sedan men tycker inte att tabletterna hjälper. Hamnade då på din blogg. Har även Sertralin sedan 4 år tillbaka och Atarax sedan i fredags som medicin. Jag lider av svår social fobi, ångest, depression och mina nära och kära misstänker Bipolär. Jag har googlat på Bipolär och tycker att det verkar passa in solklart! Sedan jag gick i årskurs 7 har jag försökt få tid för en diagnos, men läkarna har inte velat skicka remiss då jag endast träffat dåliga läkare som inte har förståelse för psykisk ohälsa. Nu äntligen efter 10 år har jag fått tid för utredning! Fått kämpa mig till tiden. Den 13/11 är det dags, och allt mitt hopp om hjälp ligger på utredningen. Vill veta vem jag är och varför jag är som jag är. Jag har världens bästa sambo och en underbar hund och intressen som jag gillar, ändå har jag ångest och går runt som en zombie hela dagarna. Trött, lättirriterad och massa tankar som snurrar. Små konflikter blir världens undergång för mig. Ibland kan jag få energi i en timme och bli för mig superspeedad (men egentligen har jag då en vanlig människas energi) och orkar ta bort en veckas disk, dammsuga lägenheten med mera. Vill bara säga att det kändes skönt att läsa det du skriver. Du ska veta att det hjälper andra. Att veta att någon fler har osynliga problem att kämpa med! Ta hand om dig.

    • Polär Marielle skriver:

      Hej! Jag ska inte säga att jag är glad för din kommentar för det är jag ju inte, jättejobbigt för dig allt du varit med om. Men jag är glad att du säger att min blogg hjälper andra. Så skönt att läsa, jag blir alldeles tårögd.
      Det låter som om du och jag är ganska lika. Social fobi har jag också fast i vissa sammanhang, vissa platser liksom. Därför tror jag egentligen att det är Agorafobi jag har. Det där med läkare som inte fattar att det kan vara nåt psykiskt som till och med har diagnos kan göra mig så förbannad. Jag ska verkligen hålla tummarna för att du blir seriöst bemött i och med utredningen.
      Att vilja veta vem man är känner jag igen. Jag har velat gå tillbaka och sett på mitt liv, tittat på olika saker som hänt utifrån bipolärdiagnosen. Tyvärr har ingen velat hjälpa mig med det. Det är ”bara” KBT som gäller idag. En väldigt bra metod i och för sig, men nu ville ju inte jag det och psyk kan liksom inte ändra inställning utifrån mina önskninigar. Jag skriver mycket och har gått tillbaka i anteckningar osv dagböcker m.m. och sett och förstått ändå.
      Hoppas verkligen att du får träffa människor som lyssnar på dig och dina önskningar!
      Och hoppas du läser mer och skriver kommentarer, jag vill så gärna lära känna dig!

  3. Emma skriver:

    Tack att du håller tummarna med mig<3 Jag har länge velat skriva en bok om hur det är att leva med Social fobi (och kanske då Bipolär) om det nu visar sig vara det. Detta för att få skriva av mig (som du gör vilket är kanonbra!) och så vill jag hjälpa andra som kanske har det lika jobbigt med sjukvården som jag haft. Få samhället att förstå att man inte är slö när man inte orkar arbeta, sköta hushållssysslorna med mera. Utan att man faktiskt är tröttare än andra på grund av all ångest och tankar. Jag har svårt ibland att till och med träffa min familj. Har en mamma och två systrar som står mig nära. Men sociala fobin gör att jag får ångest över att umgås. Jag märker att jag har fått svårare att förstå skämt och måste koncentrera mig mycket på den jag pratar mer, se kroppsspråket och ansiktsuttryck. Det är som att jag inte orkar hänga med i samtal längre. Man känner sig så begränsad! Numera kan jag inte bestämma med sambon att vi går på bio på lördag. Då får jag ångest som byggs upp ju närmare lördagen kommer. Numera gör vi saker impulsivt när jag känner att jag har orken.
    Absolut att jag ska läsa mer i din blogg! Jag är sjukskriven på heltid fram till utredningen, så jag har all tid i världen åt att läsa 🙂
    Kram

    • Polär Marielle skriver:

      Det där med att skriva bok tror jag är bra. Jag började skriva om panikåångest för många år sedan. Så småningom bytte jag ut början så det blev en bok om min bipolaritet. Tyvärr verkar den aldrig bli färdig 😦
      Jag har mycket ångest och mycket panikångest. Det är jobbigast egentligen när jag ska sova. Min man skojar om att det är demoner och så är det verkligen.
      Många kramar från lilla mig 🙂 ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s