Nattlig biltur utan piller

DSC_3456I förrgår natt hämtade jag Andreas i Örebro. Det ligger långt bort från vårt lilla hus på prärien 😀 Jag vet inte varför det blev så men det hade nog med hans arbetstid och tåg/flyg som inte passade ihop på nåt sätt. Jag äter ju en bunt med piller när jag ska sova, dels Litium vid niotiden och sen resten innan jag somnar. Det är lamotrigin och seroquel (som numera heter Quetiapin), och för att lugna ner kroppen så äter jag nån sobril eller två :-/ Mitt kedjetäcke brukar också vara bra, men jag får variera lite med vart och när jag använder det.

När jag skulle ge mig ut i natten så tänkte jag att jag fick strunta i medicinerna. Annars skulle jag köra i diket på direkten. När jag kom till vår närmsta stad så var jag ett skakande och ryckande asplöv… Och tankebanorna var inte som de skulle heller. Så jag stannade till vid en statoilmack och tog mina litium i alla fall. Det var dumt att jag inte tagit dom tidigare för de brukar faktiskt inte påverka bilkörning alls. Nu var klockan 23.30 och jag skulle ha  tagit dom vid 21. Jaja, det gick väl bra. Kanske.

När jag hämtade Andreas på stationen var det så himla kul att se honom. Jag råkade ställa mig på en taxiparkering så jag fick lite bråttom därifrån innan jag hann prata mer med honom. Älskade människa, vad härligt att träffa honom DSC_3473igen. Samma tanke far igenom mitt medvetande så ofta när jag träffar mina barn: De är vuxna! Jag har vuxna barn! Mina små busar har blivit vuxna! Kanske det låter löjligt med dom där tankarna, men jag tror att det till viss del har med att göra att föräldraskapet till dom har varit rätt kämpigt. Och just det här att vi kom dit vi är nu! Bägge har flyttat hemifrån. Andreas har jobb. Gabriella har eget liv, där det kan gå flera dagar utan att vi har kontakt och hon har det bra! Eller på sätt och vis har hon ju inte det eftersom hon har sin värk och migrän och en daglig verksamhet som inte riktigt fungerar, men ändå… Hon bor i sitt lilla hus, lagar sin mat, diskar, tittar på TV, väljer kanaler, sitter där och skrattar åt komedier som hon älskar, duschar, dammar. De flesta dagar har hon bara hjälp av personalen på det sättet att dom kommer och lämnar hennes mediciner. Allt annat kan hon själv.

Och idag har Andreas stått här och stekt ägg! Det finns saker som han aldrig har kunnat med liksom. Ägg är en sån sak. Oavsett i vilken form så har det äcklat honom så inåt bomben. Men nu, plötsligen, har han lärt sig äta ägg. Och han har lärt sig av sig själv. Jag tänker ibland på föräldrar som tvingar sina barn att äta saker för att dom ska lära sig. Det har jag aldrig gjort.Jag har varit pedagogisk och tränat förståelse för vad man behöver, genom att jobba med kostcirkeln, men jag har aldrig nånsint tvingat. Och se! De lär sig ändå! Det de behöver. Och man måste inte lära sig äta allt. Faktiskt.DSC_3467

Back on track! Jag hade ju inte tagit mina mediciner. Och jag tror faktiskt att jag pratade oavbrutet heeeeeeela vägen hem. Och det var inget jobbigt med bilturen alls. Allt svävade liksom ovanför marken. Preeeeecis som när jag är hypoman.

Nu har det gått två dagar. Peter har jobbat. Andreas och jag har sovit länge. Igår snöade det och jag hade inga vinterdäck, men vi åkte till staden och storhandlade. Andreas hade glömt sin uppladdningssladd till telefonen så han ringde Julle som hade en likadan, och vi åkte dit. För er som inte vet så är Julle vårt ”extrabarn”. Han har bott mycket hos oss hela sin uppväxt. Mina barn och Julle är som om de är syskon.

När Julle flyttade hemifrån så bodde han först i den stuga som sen Gabriella övertog. Julle har Aspergers syndrom. Han flyttade till en lägenhet med boendestöd men det fungerade inte så han flyttade igen och utan boendestöd. Nyaste lägenheten har jag inte fått komma upp till. Julle har väl tagit sina steg ut i vuxenlivet men jag har haft stora farhågor och aningar om att det inte riktigt funkat så bra. Vi har träffat honom ibland men alltmer sällan. Det har känts i mitt hjärta. Jag har ju nästan varit hans extramamma. Vi har varit med om mycket under årens lopp.

Nu när Andreas gick upp till Julles lägenhet för att låna sladden så satt jag kvar i bilen. Men det tog sån jääääädrans lång tid. Till slut for jävulen in i mig. Jag klev ur bilen och gick och ringde på och ville låna toaletten. Julle talade om vart den var. Å herregud!!! Jag tycker att vi har det jävligt hemma – stökigt och skitig osv – men det där! Jag kände mig nästan gråtfärdig. Vi diskuterade lysrören på toaletten som inte funkade. Jag funderade en sväng på om jag skulle DSC_3476säga nåt om boendestöd. Men det blev inte så. Efteråt bannar jag mig själv.

Julle har en egen mamma. Hon har varit där och städat nån gång. Men jag vet inte. Det här är svårt. Han är inte mitt barn egentligen, och jag vill inte kliva över nån osynlig gräns som finns mellan hans mamma och mig. Fast jag vet inte vart den gränsen går riktigt.

Jaja. Idag ska vi hem till min mamma och äta mat. Först ska vi hämta Gabriella.

Jag skulle vilja skriva mer om hur jag mår. Det är jobbigt. Jag kände mig så glad när min läkare sa att jag såg lugnare ut. Sen fick jag ett mail av min chef som ville att vi skulle ha möte ihop med läkaren. Det knuffade ner mig i diket igen. Bilturen gör att jag är lite för speedad, samtidigt som mailet faktiskt satte sprätt på min ångest igen.

I går kväll läste jag igenom min dagbok som jag skrivit när jag mådde som sämst denna period. Jag känner mig inte så dålig faktiskt. När jag läser sånt så får det mig att känna nån distans på nåt vis. Jag är fruktansvärt trött och jag vill inte riktigt vara med. Men jag mår bättre.

Å andra sidan finns det en stor farhåga med att tänka att jag mår bättre. För då kommer kraven. Att må bättre innebär att jag ska orka mer här hemma och med människor omkring mig. Och det gör jag inte. Det förstår inte människor omkring mig. Mamma, Peter, min ena storasyster…. alla ställer dom krav, som är för höga. Det gör mig rädd för att falla igen. Min läkare sa åt mig att jag skulle passa på att ta tillvara tiden innan jag börjar jobba efter sjukskrivningen.DSC_3477 Att jag skulle vila. Men dom där som jag räknade upp här ovanför… dom förstår inte det. Jag tror att dom tänker att nu är Marielle frisk och då är allt som vanligt igen.

Jag vill inte egentligen att det blir ”som vanligt”. Jag vill att det vanliga förändras. På ett positivt sätt. Att dom förstår att det som varit är fel, det går inte, livet måste få vara annorlunda för Marielle.

Jag hatar att klättra och klättra och kämpa en massa för att komma upp till en yta som inte är bättre än längst nere i brunnen. Den är ljusare, men jag vet inte om den är bättre.

Svårt att förklara men det är just det här som gör att jag får så fruktansvärt destruktiva tankar. Det är inte säkert att dom är som jävligast när dom är längst nere i brunnen. De kan lika gärna vara jävligast nu.

6 tankar om “Nattlig biltur utan piller

  1. Emma skriver:

    Min familj förstår sig inte på mig heller… mamma och mina två systrar. De tycker bara att jag borde ”rycka upp mig” och att jag är konstig. De tar paus från att umgås med mig ibland för att de vet inte hur de ska hantera mig. Det är jobbigt när sin familj drar sig undan. De man älskar. Nästa torsdag ska jag på utredning om diagnos och idag var jag på KBT-terapi. Bad att få ta med familjen + min sambo på ett samtal för att terapeuten ska hjälpa dem att förstå mig. Kämpa på du med! 🙂 Och det är så skönt återigen att känna igen sig i det du skriver. Ha en bra helg 🙂

  2. Emma skriver:

    Justja, glömde skriva att jag är också rädd att så fort man visar sig må bättre en period så tror alla att man klarar mer än vad man gör. Jag känner att man behöver ha en anpassad vardag och förståelse. Kram på dig

    • Polär Marielle skriver:

      Precis. Det är jobbigt att andra vill ha nåt antingeneller liksom. Antingen mår man dåligt eller så mår man bra. Det funkar ju inte så. Jag kan vara ganska pigg ihop med min dotter men egentligen må skit på insidan och då kommer det efteråt. Då känns det som om folk tycker att jag åbäkar mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s