Måndag

DSC_3475Ny vecka. Jag kommer att falla, jag kommer att ha ångest, jag kommer att gråta. Men förhoppningsvis kommer jag även att klättra. Jag tror att jag skymta verkligheten där borta bakom alla gråa träd. Den ligger där och väntar; verkligheten. Tålmodigt. Jag kan ta det i min egen takt, denna vecka.

Så småningom kommer jag att kunna åka och simma på badhuset igen. Och jag kommer att kunna träna på gymmet. Jag kanske kan klara att gå nån skogspromenad, men det vet jag inte än och det är inte riktigt lika viktigt. Det kanske låter konstigt, men det kräver ett lugnare sinne och det har jag inte än.

I går tog jag fram lite saker till en tavla. Jag har planerat den för längesedan, men nu har jag glömt hur jag tänkte. Jag måste planera om den. Kanske jag kommer ihåg, eller så blir det nåt annat. Jag kan nog orka lite idag. Klippa lite, riva lite, färga lite.

Peter är borta tills i kväll. Jag ska laga mat själv. Jag vet inte hur det går, men det är bara till mig så det gör ju inget om det inte blir bra.

Jag ska ägna tid till katterna och kaninen.

Jag tänker tillbaka. Människor kan säga att jag inte ska det, utan gå vidare istället. För mig är det fel. Jag måste se förDSC_3479 att förstå. Helst ska jag banka in det i huvudet. Hur det var. Om jag ska förändra så måste jag minnas, och jag vill kunna förklara, inte bara låtsas som inget har hänt. Jag vet att andra kan ha svårt för att ta in det. De vill inte höra. Det gör mig ledsen. Men jag får söka mig till någon eller några som vill lyssna istället. Jag vet inte riktigt hur än.

Jag tänker tillbaka. Kravlande på golvet i ångest. Hur svårt det var att ta sig upp. Jag kröp gråtandes från sovrummet in till duschen i badrummet alldeles intill. Att ta sig över tröskeln var svårast. Det låter som nåt slags påhitt. Men det är det inte. En natt låg jag på golvet. Jag vet inte när jag började försöka sova, men klockan var runt tre på natten när jag äntligen klarade att ta mig tillbaka till sängen igen.

Jag läser i min dagbok, och jag förstår hur dåligt jag mådde. Det började med mani. Jag skulle kunna köra runt våran sjö varv efter varv efter varv. Det hände mycket annat också. Jag vill inte vara där igen. Idag är det pinsamt. Jag har pratat med en av assistenterna på jobbet. Jag skrattade. Så typiskt mig. Varför skrattar jag när saker faktiskt inte är roligt alls?

DSC_3481Ångesten varade en liten tid och sen kom fallet. Det riktiga tunga fallet.

Jag är inte frisk. Men det finns en framtid. Jag ska inte springa till den. Jag vill inte ramla. Och jag klarar inte kraven som andra ställer. Jag måste få vila färdigt.

Det här är mitt liv, som ingen annan kan regera över. Jag måste stå upp för mig själv. Jag måste säga ifrån när andra drar i mig. Jag vete fan hur det ska gå till. Men på nåt sätt ska jag i alla fall försöka.

Jag har funnits för alla andra i så många år. Jämt. Det är dags att jag finns för mig själv. Jag gråter när jag inser att det är så här.

2001, våren. Jag var halvtidssjukskriven. Vi hade köpt huset. Skrivit på papper och flyttat in. Dragit bort heltäckningsmattan i vardagsrummet och hittat ett trägolv. Jag satt på en bänk på verandan på mornarna och såg ut över vår vackra sjö. Jag grät mycket. Och jag tänkte: ”Jag är värd det här.”

Så småningom tog jag mig upp. Sommaren kom. Andreas grät sig igenom den. Han ville tillbaka till staden. Han var sju år och hade sin första depression. Sen fick katten barn. Fyra små älskade kattungar skuttade runt i vårt hus.  DSC_3438Andreas mådde bättre igen. Jag började jobba heltid. Och jag minns hur jag tänkte att lycka är inget man får, lycka är något man tar.

Då fick min man cancer. Jag grät och jobbade. Dygnet runt. Från tidig morgon till lunch då jag åkte hem och hjälpte honom till matbordet. Sen jobbade jag igen. Jag vet inte hur jag tänkte för jag gjorde mycket mer än det fanns att göra. Jag blev manisk. Och så småningom kraschade jag igen. Helt.

Peter blev friskförklarad, jag opererades för struma, Andreas mådde bättre och fick nya kompisar och vi vande oss vid Gabriellas tonårsperiod.

Lycka är ingenting man får. Det är inget som dimper ner i huvudet – Pang! Det handlar inte om pengar och kanske faktiskt inte ens om kärlek… Jag vet egentligen inte riktigt vad lycka är. För mig handlar det om nånslags frid i sinnet, en ro i själen. En tro kanske, på att manier och depressioner kommer att gå över.

Jag vet inte. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna tänka så när jag är där liksom.

Men nu sitter jag här. Jag lovar mig själv att jag ska försöka låta denna vecka vara lugn. Det kan hända katastrofer DSC_3444och det har nån konstig förmåga att alltid hända nånting när jag behöver bry mig om mig själv. Jag skulle vilja gömma mig nånstans. Åka på retreat.

Efter förra årets jul då jag mådde så dåligt, tänkte jag att jag skulle leva i nuet, en sak i taget. Det gick. Jag tragglade mig igenom hela våren.

Nu känns det som om jag vill en sak. Och det är stort! Det trodde jag inte för någon eller några veckor sen. Men jag vill överleva. I alla fall idag.

2 tankar om “Måndag

  1. isabella skriver:

    Jag förstår dig precis. Har själv mått väldigt dåligt med ångest och panikattacker. Att bara orka gå upp från sängen och duscha, att lämna den trygga sängen – var bara så jobbigt. Ville bara ligga kvar och gömma mig från världen. Tyvärr kan man inte göra det.

    Det är skönt att höra att du mår bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s