Bakslag

I förrgår bankade brevbäraren på ytterdörren. Bägge katterna var ute så jag blev livrädd och stegen fram till dörren kändes som slowmotion.

”Det här var för stort för att stoppa i brevlådan”, sa han och räckte fram ett tjockt vadderat kuvert med mitt namn på framsidan. Jag tackade och gick tillbaka in i köket. Öppnade lite andra brev först (typ räkningar m.m.), vågade knappt öppna det stora. Precis som en liten nyfiken unge på julafton.

DSC01656Det var svårt att få loss tejp och klister, men inuti hittade jag ett guldpaket med rosa snöre. Jättefint. Och ett kort från mina arbetskamrater.

”Kära Marielle! Vi hoppas att du ser ljus i mörkret och att du snart är tillbaka på jobbet. KRAMAR….” Och så alla deras namn.

Jag bröt ihop fullständigt. Grät och grät och grät.

Det var så fint alltihopa. Jag trodde verkligen inte att dom tänkte på mig. Konstigt kanske. Men jag trodde verkligen inte det. Att jag betydde någonting. Och att dom tycker om mig överhuvudtaget. I min svarta värld inne i mitt hus så hade jag börjat öppna ögonen lite och se ut på världen utanför och då kommer ett brev att andra tänker på mig. Det var en sån skön känsla. Jag blev så enormt glad. Och jag satt på golvet och grät.

På eftermiddagen orkade jag pyssla lite. Gjorde en tavla. Skulle väl föreställa lite scrapping, men det blev inte så bra. Några timmar av bortkoppling från att känna nåt i alla fall. Det var skönt. Sen gjorde jag potatisgratäng. Jag kände nån känsla av tomhet och det var ju faktiskt vad jag ville känna. När jag mår så här dåligt önskar jag att jag var en robot och att livet bara var fyllt av intryck, inga känslor alls. Många säger att mediciner kan ge den effekten och att man tycker att det är jobbigt och inte känns som en själv riktigt. Jag önskar att det vore så för mig. Det är klart att jag vill vara mig själv, men inte till priset av att må dåligt på det här sättet.

Eftersom jag kände att jag ändå började titta ut i verkligheten lite, så ville jag liksom göra nåt mera praktiskt. I somras köpte jag nån slags fönstertvättargrej med lång stång. Jag har i många år retat mig på att jag inte kommer åt överallt när jag tvättar fönster. Sen är det ju tyvärr så att städning inte är min grej och att tvätta fönster har jag inte gjort på många år. I somras när jag hade min ”egen” vecka som alltid drar iväg i nån form av mani, så tvättade jag i alla fall ett köksfönster mitt bland alla andra konstiga sysslor jag hade för mig; sopa fasaden, städa ur skåp, strök….. you name it. DSC01667

Nu fick jag i alla fall för mig igår att jag skulle prova den där fönstertvättargrejen.Trodde inte jag skulle göra det färdigt liksom utan bara prova, men det funkade så av nån konstig anledning har jag nu ännu ett köksfönster tvättat 😮 !!!

Sen ringde Gabriella och var så sur över att hennes mp3 hade gått sönder. Mormor och en personal var där men ingen av dom visste vad som var fel. Jag ringde Peter men han hade ingen lust att åka dit så jag åt matrester från i lördags och så åkte jag dit. Antagligen helt kaputt-död! Hon fick låna min men den är krångligare, så jag lovade att försöka lösa problemet på nåt bra sätt….

Det behövdes inte så mycket för mig. När jag kom hem tittade Peter och jag tillsammans i min almanacka. Och han blev förbannad på mig. ”Först har du inte kunnat gjort nåt på flera veckor och plötsligt ska du göra så där mycket på en vecka, det slutar med att du blir sjukskriven i 10 veckor!!!”

Det var hårt. Han hjälpte mig att rensa men jag kan inte rensa som han vill. Eller jag vill inte, snarare. Det känns hårt och särskilt eftersom jag sa ja till min chef att få ta kontakt med min läkare, så blir jag så ledsen. De kan mycket väl få för sig att gå igenom mina arbetsuppgifter och rensa även där. Jag satt på toaletten i går kväll och storgrät.

När jag gick och la mig kunde jag inte somna. Sobril kan ofta lugna ner mig, speciellt om det är fler än en….. Men då DSC01677fick jag plötsligt ett sms så jag fick vingla upp till jackfickan och kolla. Som jag trott var det Gabriella som ville veta hur vi sagt kring mp3n, om vi hade kommit fram till nån lösning. Jag svarade att jag skulle höra av mig i morrn (idag).

Så jag vaknade av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Inte så konstigt alls. Gjorde kaffe och åt smörgåsar. Hade ostkastning med katterna. Mamma ringde och jag sa som det var. Bakslag. Jag mår så fruktansvärt dåligt igen. Nästa lördag fyller min systers man 50 år och jag hade ångest kring det där. Det skulle kunna vara en sån sak som jag gärna kunde rensa bort, men det stöter på ett litet bekymmer. Min Peter vill gärna gå. Han och 50-åringens brorsa har mycket gemensamt och träffas gärna på kalasen hos min syster. Mamma tyckte dock att jag faktiskt kunde skita i såna där saker och låta Peter gå själv. Ingen skulle reta upp sig på det. Att jag inte mår bra behöver inte innebära att Peter stannar hemma också.

Ibland är det faktiskt så att hon säger saker som känns riktigt bra…..

Men det är inte bra idag. Alls. Jag har pratat med Gabriella, kollat internet vad som finns på Mediamarkt, pratat med Peter. Klockan är tjugo över ett på eftermiddan och jag sitter i nattlinne.

Jag tog för många sobril igår och jag har ont i magen. Jag ska lösa ett stort problem kring en jävla MP3. Livet är piss skit!

Kram på er där ute. Jag kryper nog under kedjetäcket ett par timmar.

4 tankar om “Bakslag

  1. Katta skriver:

    Vad roligt med arbetskamraterna.:-) Du är ju väldigt lätt att tycka om. Kraaam ! ♡

  2. S skriver:

    Jag blir glad att höra att dina arbetskamrater skickade en hälsning. 🙂 Tror absolut att de bryr sig om dig.

    Det är inte alldeles lätt att begränsa sig själv när man vill mycket, och jag tycker inte det är konstigt om det blir jobbigt för dig när andra vill lägga sig i, även om de gör det med goda avsikter. Man vill inte känna sig omyndigförklarad.

    Men att låta din man åka själv på kalaset tycker åtminstone jag låter som en bra plan. Det är bara att skylla på vad som helst. Jag och min man gör så ofta. Faktiskt tror jag att folk skulle tycka mer illa vara om ingen av oss kom och de fick för sig att jag stoppade min man från att gå.

    Hoppas det ordnat sig med Gabriellas mp3 och att det känns bättre imorgon.

    Det där med att inte känna känslor… jag har varit där några få gånger när jag varit riktigt tungt medicinerad, och just då har det varit en lättnad, så jag kan ana hur du tänker. Jag skulle absolut inte vilja vara där alltid, men när det är som allra värst kan jag längta efter en rejäl spruta cisordinol och bli en zombie i ett par dagar… men sedan räcker det. Jag vill kunna känna känslor för min familj och vänner. Men allt sånt där beror ju på situationen.

    Kram! ♥

    • Polär Marielle skriver:

      Jag har fått nya fina ord idag per mejl. Det känns oerhört skönt. Precis omyndigförklarad är ett bra ord. Det är just det jag inte vill vara.
      Peter köpte en mp3 åt Gabriella igår. Han fick inte tag på henne så hon kunde inte vara delaktig i köpet och det var ju lite dumt för hon blev förbannad efteråt. Men men vad gör man… han kunde ju inte gå i affärer och vänta på att hon skulle ringa i evigheter. Till slut gjorde han ett val. Det blir nog bra ändå kanske.
      Angående känslor och zombie så tänker vi nog lika. Jag vill också känna känslor egentligen. Samtidigt så blir det så fruktansvärt jobbigt ibland. När jag mår riktigt riktigt dåligt så skulle jag vilja vara en robot och livet bara vore intryck, inget annat.
      Nu ska jag klättra och tror att jag tar mig upp nån gång i alla fall.
      Nästa vecka … kanske jag måste göra en del val och prioriteringar. Jag vill göra dom själv, som sagt inte bli omyndigförklarad.
      Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s