Jag.

Ja nedanstående inlägg kanske var konstigt. Men det står egentligen för hur mina tankar går just nu. Och egentligen kanske jag inte skulle behöva skriva mer om dom för inläggets ord innehåller allt.

Men det är inte lätt om man står utanför.

DSC03753Allt började egentligen i våras. Jag och Peter gick kurs om bipolär och jag tyckte det var underbart att få träffa andra och verkligen få tid att sitta ner och berätta för varandra hur det var. Peter tyckte dock inte att det var så kul så han slutade efter ett tag. Vi som var i gruppen för bipolära svetsades samman till något starkt, en gemenskap och vänskap som var nåt enorm. Det var inte det som startade snöbollen som rullade, men det kanske gjorde att snöbollen blev såpass kraftig ändå. Sommaren kom och allt rullade fortare. Det finns inga fel i det. Att vara glad är aldrig fel. Jag gjorde slut med min kurator. Då hade det börjat ordentligt. Långa brev som var så ärliga så de nästan var otrevliga, hon hade kanske ändå kunnat sett varför. Förstått. Istället för att tolka breven och prata utifrån det. Någonstans där gjorde vi slut. Hon gav mig aldrig det jag behövde. Vi pratade aldrig om det jag ville prata om. Hon är expert så hon kanske vet vad man ska göra.

Men snöbollen rullade vidare rakt in i veckan som jag älskar. Min vecka. Peter och Andreas åkte till fjällen och Gabriella var hemma hos sig. Jag älskar den veckan. Jag kommer alltid att göra det, och mitt beteende kommer antagligen aldrig att förändras… Sorry!

Augusti – varm och underbar. Barfotavandringar, bad och sovande på gräsmattan i skuggan på eftermiddan. DSC04395Födelsedagskalas för Gabriella. Andreas hade åkt till Luleå igen.

Jag anmälde mig till en konferens och åkte så småningom i min bil den långa långa vägen till en av Stockholms förorter. Det var så himla kul och givande och jag träffade underbara människor. Jag ville knappt åka hem och jag känner absolut att jag vill träffa dom igen och jag vill åka på såna här saker och jag vill vara aktiv i föreningen.

Peter sa innan jag åkte att ”Om du kraschar efteråt så vet vi vad det beror på”.

Jag kom hem och barna kom hem, en i taget. Först Gabriella en helg och sen Andreas en helg.

Föreningen ordnade en föreläsningskväll i staden…. eller om det egentligen var jag som ordnade…. Jag tror att det var jag… Jag gjorde reklam och drog ihop folk och engagerade mig. Jag fick mycket credit för det, folk var glada och tacksamma. Underbart. Och jag kände att jag ville göra mera sånt.

Så kom Gabriella hem igen till oss och Andreas därefter. Men nånstans där hade det redan gått överstyr. Nånstans DSC04585där skrev jag långa brev och mejl till…. min chef :-/ Glädjeyran, hjältedåden förvandlades sakta till nåt typiskt knarrande ljud i huvudet och ett evigt diskuterande med mig själv om olika saker. Jag tror tyvärr inte alltid att jag var snäll.

Det hände mycket annat också och jag minns inte allt. Manin ramlade ner i en djup brunn. Och jag tog mig inte upp. Jag grät på nätterna och hade tankar som ni inte vill veta…. Jag kravlade på golvet i ångest.

Peter och människor omkring mig tycker att jag ska gå ur styrelsen och att jag inte ska åka bort och sova över. Att jag inte ska åka till storstaden för styrelsemöten. Att jag ska ta det lugnt och leva ett vanligt liv.

Jag kan ju inte det. Jag är inte nån vanlig människa och jag har inget vanligt liv. Jag önskar att bli stoppad när bollen rullar för fort. Till och med att jag kanske blir inlagd när jag är manisk. Jag vill inte förstöra varken för mig själv eller andra. Och jag vill inte göra bort mig så himla mycket. Snälla!

Peter och jag har en gång kommit överens om att jag inte vill in på psyket. Vi tycker det är lika obehagligt bägge två. Och trots mina destruktiva tankar så klarar vi nog depressionerna här hemma. Men den andra biten… den som ingen förstår… den biten då människor tänker att Nu är Marielle frisk och glad… det är den biten som är svår.

Jag har tänkt mycket på mitt styrelsearbete, jag har tänkt mycket på mitt jobb.DSC_3392

Livet är kort. Man måste använda det på det sätt som känns rätt. Man är en bland väldigt många och en dag tar det slut. Jag tror inte att det gör nåt egentligen om jag använt mitt liv till att städa och diska och vattna blommor. Det är ingen som står där och säger ”Jädra Marielle, vad har du egentligen gjort?” Och om jag är död så säger jag ju inte det heller.

Men det spelar ingen roll. Man lever för sin egen skull. Och jag väljer för min egen skull. Naturligtvis väljer jag för människor omkring mig också. Men mest måste jag välja för mig själv.

Kram!

2 tankar om “Jag.

  1. Katta skriver:

    Det har varit både uppåtsvängar och nedåtsvängningar för dig sedan i våras. Du vill så mycket, har genomfört så många bra saker. Istället för att ge upp det du brinner för helt och hållet kanske du kan sålla. Inte vara med på allt. Tacka ja till 2-3 åtaganden istället för 6 typ. Fast det är ju lättare sagt än gjort när man är manisk. Jag vet. Då är det bra att ha ett nätverk med dina allra närmaste som finns där när det rullar på för fort eller när du hamnar i djupaste depression. Peter och du kanske kan ha en uppgörelse att han kontaktar din läkare när du börjar bli dålig men inte inser det själv. Svårt att se sig utifrån när man är mitt uppe i det. Just DÅ. Hoppas du får en lugnare period nu efter all kamp.som varit. Kramar♡/Katta

    • Polär Marielle skriver:

      Jo det är ju svårt men nödvändigt som du säger… Jag skulle kanske också önska att någon gjorde NÅNTING när jag har mina uppåtsvängar.
      Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag ska fråga min läkare så småningom när jag träffar henne. Fast det är inte förrän i december…
      Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s