En bruten handled i södra Frankrike… eller en Bipolär episod i garderoben.

Jag borde förstås skriva ett inlägg här. Om hur det gick. Om mina känslor. För det är ju det som är min sjukdom faktiskt. Jag är periodare i känslor.

Jag kanske kan få fart på ett inlägg ändå. Vi får se.

Vi kör en liten låtsaslek här. Låt säga att jag varit på semester i alperna och även rest runt lite i södra Frankrike, simmat med delfiner (bara för att det låter häftigt 🙂 ) Men i alla fall… nånstans krockade bussen och jag for rakt in i sätet framför, hamnade snett med armen och bröt handleden. Sen gipsades den och vi for hem. Jag kom till jobbet några dagar senare. Ont som fan och ett gips i så där moderna färger man kan få nu för tiden.

Jag kommer in genom dörren till köket där folk sitter och fikar. ”Hej, vad kul att se dig!” säger de flesta och ger mig en kram. Några ser lite så där hariga ut så jag ger dom en kram istället. En kille ger mig ingen kram alls. Han sa hej och svarade när jag frågade hur det var med honom, men sen gick han in och satte sig framför sin dator. Inte surt på något sätt alls.

Kanske mina arbetskamrater tycker att det är svårt att jag kommer där med mitt gips, kanske de inte vet vad de ska säga eller om dom ska fråga nåt överhuvudtaget. Jag vill inte på något sätt pressa dom.

Och att bryta handleden i södra Frankrike, är väl inte så viktigt. Det är bara att fortsätta leva och jobba. Fast det gör jädrigt ont i armen faktiskt. Så jag vet inte om jag orkar, kanske måste jag sjukskriva mig mera. Ingen klandrar – det vet jag, och jag vet också att de tänker på mig för det fick jag på ett kort.  Idén att skriva ett kort och ge en present måste de ju ha pratat om. Jag sa tack idag, fast jag redan tackat förut.

Jag vet att jag ser rädd och skör ut. Och det är jag.

Det kanske kändes bra ändå att komma dit och få kramar och ord om att de var glada osv. Det var ju lite det här jag var rädd för. När tankarna i mitt huvud satte igång; vem som skulle säga vad och vem som skulle göra vad och vad de skulle svara osv. Så var det just detta jag var mest rädd för.

Jag kanske borde har brutit isen på nåt sätt. Men hur? Och kanske det räckte detta? Att reagera som om jag brutit handleden hade varit för svårt, jag skulle begära för mycket av dom. Man vill inte veta allt om sina arbetskamrater.

Förlåt. Jag är så tacksam. Jag tycker så mycket om dom. Och dom gav mig ju kramar och sa fina ord. Så härligt! Älskade människor som bryr sig så mycket om mig! Bipolär sjukdom är en allvarlig sjukdom. Man kan dö och sånt pratar man inte om. En bruten handled dör man ju inte av så det är ju inte lika farligt. Man MÅSTE inte dö av Bipolär heller. De flesta gör inte det. Och ändå…?

Ytterområdena i Bipolär ÄR svårt att prata om även för mig. Just det där allra yttersta: självmord kontra värsta manierna. Mina paranoida perioder är helt sanslöst jobbiga. Att erkänna såna vanföreställningar…. Eller hallucinationer. Nej nånstans går nog nån gräns även för mig. Jag skulle kunna sätta stopp där. Låta bli att prata om det. Förstås.

Men de ytterområden före det där. Jag skulle kunna prata om det faktiskt.

Kanske det är på tiden att jag ser till att få fart på den där jäkla boken som jag påbörjade 2010!!! Eller om jag skulle ta kontakt med Hjärnkoll och kanske föreläsa?

Eller så får jag tänka att det här räcker. Jag kanske har pratat om min brutna handled? Det finns kanske inte mer att veta. För såklart… vem vill veta beskrivningar om själva benpipan exakt var den är bruten och hur det ser ut inuti.

Det är svårt det här.

Eller är det det? För vem är det svårt? Och varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s