Ibland ställer någon frågan som behöver ställas…

DSC_3846Nu har jag jobbat sen i måndags. Tre dagar. Halva. Ingenting har egentligen varit jobbigt med vanliga mått mätt. Men jag känner mig ständigt trött. Så trött så det svider i ögonen och gråten faktiskt ligger där och lurar. Naturligtvis har det till viss del med att göra att jag inte är van vid att gå upp så tidigt! Men det har även varit så förut att jag verkligen behövt sova ut. Jag har det behovet än och borde förstås komma i säng vettigt på kvällen så jag inte är så trött på dagen. Det är svårt. Man är ju en vanemänniska. Men om jag ska klara detta så måste jag sova mer. Annars går det åt helvete. Jag känner faktiskt det… att det där ”helvete” ligger så himla nära. Jag balanserar på ett tunt snöre…

Förra veckan när Peter och jag pratade om vad jag hade att göra denna vecka så blev han ju förbannad på mig. ”Om du ska hålla på så där så är du snart sjukskriven tio veckor till!!” När man är en Marielle Johnsson så kan det där vara vääääääldigt svårt att lyssna på.

Förutom mina halvdagar så skulle jag igår ha varit på styrelsemöte, idag ute och grillat korv, i morrn på ”tjejgrupp” med bippotjejerna från vårens kurs och så på 50-årskalas på lördag. Och träning på gymmet på fredag.

Nej, jag fattar också att det inte går, men svårt att plocka bort. Jag bestämde mig i ett tidigt skede för att inte gå på min systers mans femtiofest. Peter ska gå dit själv. Jag har inte pratat med min syster än och är lite orolig över ifall hon faktiskt blir sur. Inte för att jag bryr mig egentligen utan mera; hur handskas med tanken att Peter ska gå då? Man DSC_3850kan tänka att hon inte kan bli sur över det. Men tyvärr är det så, att hon kan det.

Igår på jobbet beslutade jag mig för att inte åka på styrelsemötet. Det kändes skönt att ta det beslutet. Eftersom allt med telefoner och mejl hit och dit krånglar för mig på jobbet så åkte jag hem och skickade ett mejl till de andra att jag inte skulle komma. Jag tyckte egentligen att det var synd eftersom jag hade massor som jag velat ta upp på mötet. Jag plitade ner mina punkter och hoppades att de skulle vara så många så de var beslutsmässiga.

Jag ringde även och avbokade korvgrillningen.

I morgon kväll har vi tjejgruppen från bippokursen. Vi ska träffas hos en av deltagarna igen. Jag längtar så efter detta. Det hör till mina prio 1. Och! Kanske det är den enda aktiviteten i listan som jag gör ju! Att sortera bort så det bara var en grej kvar tycker jag var stort av mig. Eller snarare nödvändigt. Det hade till och med kunnat vara så att jag inte ens orkar det. Men det tror jag att jag gör.

Arbetsdagarna hittills har bestått av en massa administrativt skit! Att få ordning på allt jag inte gjort när jag varit borta tar liksom lite tid. Och dessutom att planera in nya saker. Ta kontakter – ringa telefonsamtal – mejl hit och dit, leta adresser, telefonnummer. Och framför allt VAD ÄR VIKTIGAST ATT TA TAG I? VILKEN ORDNING SKA JAG GÖRA DSC_3859SAKER I? Det här är sånt som är svårt faktiskt. Att sitta där framför datorn och telefonen och tänka ut allt man inte får glömma! Och att inte lova för mycket. Jag är skör och som sagt så krånglar alla förmedlingsverktyg till och från andra!

Så när det snurrar innanför ögonlocken och svider och alla intryck är så starka att jag blir gråtfärdig, då undrar jag vad fan jag gör där egentligen? Det kanske var för tidigt ändå.

Idag blev jag dessutom fly förbannad på en arbetskamrat. Jag? Ja jag 😦 Vi har rett ut det nu och det känns bra, men jag grät hela vägen hem. Till och med lite försiktigt inne på konsum. Det bidde lite näsblod av det hela och det var bra för då kanske ingen såg mina tårar.

Här hemma ringde telefonen ett antal gånger och jag kände inte igen telefonnumret så jag lät bli att svara. Efter att ha funderat ett tag kom jag på att det nog var en av styrelsemedlemmarna som träffades igår. Så jag ringde upp. Vi pratade om mötet och mina punkter och lite annat. Och så frågade han – Har du haft en jobbig period? – Ömhet i rösten och ja ord som visade att han verkligen brydde sig.

Min röst bröts lite och det kändes svårt och skönt på samma gång. Jag berättade lite och vi pratade om höst och vinter och jul och ja ni vet. Det som finns. Jag hoppas att han förstod hur det egentligen var. Men också hur tacksam jag faktiskt blev över frågan.

Den är svår att svara på i stunden och det kan vara svårt för andra att våga ställa, men det behövs inte så mycket ochDSC_3862 jag gör ju inte så mycket med frågan. Lite förklaringar kanske men ändå inte med några som helst krav på den som frågar. Jag skulle önska att inte människor vore så rädda.

Idag är han min hjälte 🙂

4 tankar om “Ibland ställer någon frågan som behöver ställas…

  1. Maria skriver:

    Ha en underbar torsdag och massor med kramar till dig ❤

  2. Katta skriver:

    Hallojs ! Jättebra gjort av dig att du avbokat aktiviteter. Det kan vara svårt ibland att begränsa sig när man varit deprimerad och apatisk. Om manin kommer efter ett tag vill man ju ta igen allt man inte orkat. Och så kan det vara full fräs en tid till man bränner ut sig igen. Som en ond cirkel. Det är ju bra när man är jämn i måendet att beta av saker lite i taget. Då håller man ju mycket längre under en längre tid. Energin ska ju räcka.. Ha det bäst !!/ Kram Katta

Lämna ett svar till Polär Marielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s