Morgontankar

Morgon. Jag är så spänd. Som en fiolsträng.

Jag vet inte vad jag ska göra. Och jag vet inte hur jag ska tolka saker och ting. Under detta skov som varit har jag tänkt ibland att nästa gång jag blir manisk vill jag kanske bli inlagd. Men hur vet man när man är där?

Min man tycker att jag ska sova bättre och gå och jobba. Han kanske har rätt. Men hur enkelt är det? Om jag inte kan slappna av och inte kan sova hur ska jag då kunna sova BÄTTRE? Och hur länge ska jag bråka iväg mig själv på mornarna utan att samtidigt slita ut mig totalt.

Och om jag är en besserwisserkaxigtant… hur ska jag veta att det är jag – specialpedagogen som vill dela med mig av min kunskap – eller ifall jag är en hypoman manodepressiv impulssjukling.

Jag vet inte.

När är jag sjuk och när är jag frisk? Ja det borde man kanske veta efter alla dessa år. Men snarare så är det så att i alla år när jag inte vetat att varit Bipolär så har jag ju inte vetat att jag varit sjuk även om jag mest tänkt att jag är en idiot ibland. Men ganska ofta har jag också vetat att jag varit rätt så bra på en hel del saker.

Nu vet jag inte det där längre.

I förrgår mejlade jag ut en artikel av Bo Hejlskov som handlade om specialpedagogisk arkietektur. Jag mejlade ut den till alla på jobbet. Jag tyckte att den var intressant. Inte tänkte jag på att den kunde tolkas som att jag kritiserade de rum vi har på jobbet. Eller att jag skulle låta präktig på nåt sätt när jag skrev om min åsikt i det hela.

Sen när jag insåg hur det kunde tolkas utifrån andras sätt att se, så började ju ångesten och tårarna och sen kom då spändheten. Den lättade lite igår under dagen, men sen blev det lite värre igen. Nu känner jag mig rätt okej, men mår ändå dåligt som sjutton.

Jag undrar långt inne i min maggrop ifall det var den sjuka Marielle som skickade ut det där. Om det var en del av min hypomana sida. Mina ”hjälpare” på psyk kallar det för att jag skenar iväg. Och jag hatar den sidan av mig. Impulsstyrt icke konsekvenstänkande.

Eller var det kanske just jag? Den kompetenta specialpedagogen som ju kan ganska mycket faktiskt.

Och oavsett sjukdom eller inte, så kanske jag måste få göra såna saker. Jag vet att jag utmärker mig. Att de flesta på jobbet i alla fall vet vem jag är. Och att jag kan mycket.

Och det gör så jävla ont när andra stoppar mig. ”Stanna Marielle! FÖR ATT DU ÄR BIPOLÄR! DU ÄR SJUK MARIELLE! VI MÅSTE VARA RÄDDA OM DIG! SÅ DU SKA INTE FÅ GÖRA ALLT DET DU VILL OCH KAN. FÖR DU KAN GÅ SÖNDER OCH VI VILL HA KVAR DIG!”

Då sitter jag där och undrar… vem är det dom vill ha kvar?

20 tankar om “Morgontankar

  1. Katta skriver:

    ”När är jag frisk och när är jag sjuk” ? Som jag känner igen mig i den frågeställningen. Jag uppfattas ofta som att jag mår toppen då, är självsäker, kreativ, framåt och skämtsam. De som känner mig väl, min ”gube” och dotter, de märker dock rätt väl tror jag när jag är för uppåt. De ser nackdelarna också i hypomanin. Dess baksida. På mig märker folk mer när jag är deprimerad dock. En sak jag hört inom psykiatrin som anledning till inläggning är; om du inte kan sköta om dig själv. Äta, sova, hygien och är en fara för dig själv och andra. Jag vet inte om det måste gå såpass långt men då är det solklart dags för inläggning. Psykos typ.

    • Polär Marielle skriver:

      Precis! Det är depressionen som syns. Att jag kan vara hypoman/manisk är svårare för folk att förstå. Men så är det ju mer accepterat att ha depression än mani.
      Jag tänker på det du skriver om inläggning, så känns det ju som om jag skulle behöva bli ”skyddad” mot att förstöra för mig och andra liksom. Äta gör jag alltid tyvärr…
      Men visst förresten, kan det vara en fara mest för mig själv att må riktigt riktigt dåligt….
      Kramar!

  2. TereseS skriver:

    Dessa skena iväg tankarna, jag hatar dem. Paranoid och oroliga tankar dygnet runt. Tänk om jag inte hade sagt så, gjort så osv. Vad i fan ska jag göra med det?
    Nu har jag iaf tagit kontakt med vuxpysk och krävt byte av läkare o kontakt person. Jag hade tydliga krav på att jag vill ha någon som kan något om biopolär.

    Stora kramar i höstmörkret ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Å sånt där skulle jag också vilja våga. Byta alltså. Min läkare är jättebra, men min samtalskontakt och jag var inte överens tror jag om hur samtalen skulle se ut. Jag tyckte om henne men det räcker ju inte. Så vad du kan! Waow, var stolt över dej själv!
      Att vara paranoid och ha dessa tankar är så jvla jobbigt. Skönt att vi är två ändå och kan tänka att det finns fler. Många kramar!

  3. S skriver:

    Vet du, ärligt talat, så tycker jag att det är jättesvårt att till hundra procent sortera ut vad som är ”jag” och vad som är sjukt. Allt sitter ju ändå i min skalle! Vissa saker är det t.o.m. lite svårt att erkänna att det tillhör det sjuka, när jag är hypoman är jag mest väldigt glad och charmig och påhittig, så klart att jag vill att det ska vara jag och inte en sjukdom (att jag samtidigt slösar bort en massa pengar och ibland dricker för mycket, det är förstås lättare att skylla på sjukdomen).

    Numera är jag ju så pass medicinerad att jag knappt har några skov längre. Folk kanske tycker att jag borde vara glad för det, men det är lite komplicerat. Jag vet att jag är tvungen, mina depressioner är så elaka och farliga och har blivit värre med åren, att inte ta mediciner är inget alternativ. Men att hypomanierna är borta får mig att känna mig som en halv människa.

    Bipolär sjukdom är nog en av de mest luriga sjukdomarna. De flesta sjukdomarna, fysiska och psykiska, är mestadels jobbiga för den som drabbas. Har man ont i ryggen eller ångest är man glad om symptomen lindras. Det är säkert lätt för folk att förstå. Men att man skulle kunna uppskatta delar av sin sjukdom verkar nog konstigare.

    Jag vet inte hur man enkelt ska lösa detta. Försöker bli mer medveten om hur jag själv fungerar, så jag upptäcker när jag börjar fara iväg åt fel håll, men det är ju inget man lär sig på en kafferast.

    Ojojoj, så kul det hade varit om jag hade kunnat skriva ”gör bara så här!” Men det enda jag kan säga är väl att jag förstår att du kämpar med detta och vi är nog många som gör det…

    Kram ♥

    • Polär Marielle skriver:

      ❤ Kan nog bara säga amen till det du skriver. Håller med och känner igen och ja… precis så är det ju.
      Det där med att depressionerna har blivit farligare med åren har jag tänkt på ibland ifall det kan vara så. Därför är det skönt att du skriver det. Jag tror mina skov verkar bli värre och värre.
      Kram och tack för alla dina ord ❤

  4. Emma skriver:

    Måste fråga ”S” vad det är du äter för medicin när du knappt har några skov längre? 🙂 Jag har börjat på utredning nu och det lutar mot Aspergers och Bipolär sa specialisten. Fick Lamotrigin att äta under utredningens gång + att jag skulle fortsätta med Sertralin som jag ätit sen jag var 18 år (är 23 idag). Men jag blev ännu mer irriterad/ledsen/mera ångest/ont i ryggen och huvudet/skakig med mera av Lamotriginet. Så nu vill läkarna att jag fortsätter med Sertralinet bara tills utredningen är klar vilket kan ta tid. Och Sertralinet har aldrig hjälpt, det är bara att de inte vet vad de ska ge i stället. Sobril och Atarax kan jag proppa i mig hur många som helst utan verkan mot ångesten. Gick aldrig på dagis ens för jag hade social fobi och klarade inte stress redan då. Så är skönt att utredningen äntligen är på gång! Men som jag fått kriga… Ha en bra dag på er starka människor<3 Jag följer bloggen och snappar upp tips och styrka från er:)

    • S skriver:

      Hej Emma! Så tråkigt att du har det tufft, det kan verkligen vara ett jobb att få till en utredning, men jag hoppas den blir bra till slut!

      Just nu äter jag Litium, Ergenyl Retard och Voxra. Då har jag ätit rätt många andra mediciner innan, det tog lång tid innan jag fick bipolärdiagnosen. Bland annat har jag ätit Sertralin och andra SSRI, många olika psykosmediciner och Lamotrigin. Så det har verkligen varit en kamp att leta fram den blandningen jag har nu.

      Men ingen av mina mediciner är direkt verksam mot ångest, Voxra kan snarast öka ångesten hos vissa. Däremot har jag inte kraftig ångest om jag inte är deprimerad, och tar man bort hypomanierna så blir jag inte lika lätt deprimerad, så på det sättet minskar ångesten. Jag har fortfarande mild ångest de flesta dagar men den har jag lärt mig att ignorera. Behöver jag tar jag Stesolid och som sömntablett Nitrazepam, men det är kanske två gånger i månaden nu när jag mår hyfsat.

      Jag vet inte om någon av mina mediciner kommer att vara aktuell för dig, det beror ju på hela din sjukdomsbild och vad läkarna tycker. Ergenyl är man försiktig med att ge till kvinnor som kan eller vill bli gravida, eftersom den kan ge allvarliga fosterskador.

      Jag håller tummarna för att det blir bättre för dig framöver!

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Emma! Vad kul att du följer bloggen och får ut även av kommentarer. Jag tycker det är suveränt med bloggandet att det inte bara är jag som är i centrum liksom utan att alla kan lära av varandra 🙂 Usch vad jobbigt att du fått kriga så för att få till utredning! Kramar!

      • Emma skriver:

        Ja jag läser både det du skriver och kommentarerna nedanför:) Alla har vi något att dela med oss av och kanske hjälpa andra. Jag får då mycket hjälp av er:) Jag har precis slutat med Sertralinet på eget beslut då det aldrig hjälpt mig och känns bara som att de tror att jag är nöjd att ha någon medicin eftersom väntetiderna inom psykiatrin är långa. Var på första mötet med utredaren för en månad sen och väntar nu på nästa träff. Att få en diagnos/diagnoser verkar vara en utdragen process. Nu har jag precis blivit berättigad sjukersättning från Försäkringskassan, men som tur är kollade jag igenom alla mina gamla lönespec för de försökte ge mig betydligt mindre än jag var berättigad! Suck, även om man är sjuk måste man ha kraft att hålla koll på allt. Har en fråga till dig/er faktiskt! Var ni också sjukskrivna på heltid en tid? Hur gick det sedan att börja arbeta? För just nu har jag knappt ork för vardagssysslorna som laga mat, städa med mera. Och vissa dagar orkar jag inte ens visa uppskattning till sambon och ge han en kram. Jag har inte ork vissa dagar att ha ljud omkring mig som att lyssna på musik. Social fobi dessutom att gå ut. Hur ska jag kunna arbeta igen undrar jag? Har arbetat tidigare men då orkade jag precis med arbetet och gick och la mig direkt jag kom hem, hade ingen fritid. Blev dessutom trött och ont i kroppen i slutet av arbetspasset. Nu är jag mestadels trött, men kan få mina speedade stunder då jag börjar rensa avloppen i toan kl.23.30… kan vara pigg och social några dagar, men sen kommer irritationen smygande och ont i ryggen och trött och då vet jag att jag kört på för hårt. Men vill passa på och göra allt jag inte orkar annars. Hur kan man då ha ett arbete sen om man vissa dagar inte orkar gå upp ur sängen och vissa dagar är pigg och glad? Vilka arbetsgivare tycker det är ok att de inte kan räkna med en varje dag? Många funderingar inför framtiden och rädd att inte få vara sjukskriven så länge jag känner att det behövs…

      • Polär Marielle skriver:

        Vad roligt med så mycket frågor och funderingar. Jag ska försöka svara på det jag kan när det gäller mig.
        För mig var inte utredningen till bipolär diagnos särskilt lång. Jag läste på mycket om det och skrev ett långt långt brev om hur sjukdomen påverkat mitt liv. Jag hade då redan varit hos en annan psykläkare som gjorde stora fel eller vad man ska säga. Utifrån det besöket skrev jag mitt brev till chefsöverläkaren. Därefter lät jag det gå några veckor och sedan ringde jag upp henne. Hon hade tagit mitt brev på djupaste allvar. Jag fyllde även i flera olika självskattningsformulär och skrev anteckningar bredvid och på baksidan. Eftersom jag blev hypoman/manisk därefter så såg de mycket väl att allt stämde och jag fick diagnosen. Jag är en stark personlighet som aldrig viker att ta kontakter på olika sätt. Jag ligger i och ger mig inte. Jag tror att det ger resultat. Jag vet att det är svårt och jobbigt när man är osäker och mår dåligt, jag skulle aldrig ha klarat detta om jag varit yngre och inte visste så mycket om diagnosen. Finns det någon som kan hjälpa dig med detta? Å andra sidan kan det vara bra med en lång utredning som går på djupet rejält. Det är då lättare att se vilka svårigheter man verkligen har, vad som är vetenskapligt förankrat när det gäller både insatser och medicin.
        Jag funderar lite om vad du skriver om sjukersättning. Jag har halv sjukersättning vilket innebär att jag inte kan jobba mer än halvtid. Det är ju det som är konstaterat och ligger till grund för min sjukersättning. Om jag har förstått det rätt så är den i princip på livstid men att en uppföljning kommer att göras så småningom. Jag har fortfarande lite kontakt med min ”gamla” handläggare på fk även om jag inte tror att det är praxis. Det är skönt ändå. Hon vet och förstår.
        Vad jag vill säga är att om jag inte sätter igång att göra massor på min fritid som har varit grund till bedömningen, så behöver jag inte vara orolig för att behöva börja jobba.
        Däremot tror jag att det är skillnad om man har aktivitetsersättning (gäller när man är yngre än 30) då utvärderas det oftare och har fortfarande som mål att så småningom klara att arbeta. Det är även krav på att man ska prova olika former av aktiviteter (därav namnet). Så nu är frågan vilket du har? Aktivitetsersättning eller sjukersättning. Om du har det sistnämnda tror jag inte du behöver vara orolig. Men det kanske är sjukpenning du har förresten? Då är det ju en helt annan sak. Jag har jobbat i alla tänkbara % 🙂 heltid, 85, 75, halvtid och 25%. Jag sökte sjukersättning ca ett halvår innan jag skulle bli ”utförsäkrad”. Vägen till beslutet var traumatisk. Usch vad dåligt jag mådde.
        Många ord kanske… fråga igen om du inte förstår. Jag har fördelen att träffat på det i mitt jobb på olika sätt så jag visste vad olika saker/begrepp innebar.
        Summa summarum Nej jag skulle inte klara att jobba heltid igen. Absolut inte.
        Kram!

      • Emma skriver:

        Jag hade tidigare aktivitetsstöd genom Arbetsförmedlingen men de skrev ut mig då jag varit sjukskriven i 4 månader. Så nu har jag sjukpenning genom Försäkringskassan. Men fick ett brev av dem igår att jag ska klara att arbeta heltid efter nyår… så totalt hjärtlösa och oförstående för psykisk ohälsa!!! Jag hamnade på botten igår igen på grund av det. Jag mår jättedåligt. Vill att när jag är redo ska jag få börja på deltid och om det är en arbetsplats jag trivs riktigt bra på och som är anpassad efter mina svårigheter så kanske jag kan arbeta heltid, men jag har svårt att tro det ens… har så lite energi. Bara kanske 6 dagar i månaden som jag får mina ”speedryck”.
        Jag ska ringa idag att be att få en läkartid innan den 12 december då min sjukskrivning är slut för att få förlängt den. Och sedan vill jag höra vad läkarna kan påverka Försäkringskassan.

      • Polär Marielle skriver:

        Vilken sits du har hamnat i! Bra att du pratar med läkaren och säkert ordnar han/hon längre sjukskrivning. Om inte annat så har vården på nåt sätt ansvar att hjälpa dig på nåt vis, t.ex. en kurator som kan hjälpa till med samhällskontakter. Sen tänker jag att du kan kontakta arbetsförmedlingen för att höra om de kan hjälpa dig med en kort praktik nånstans kanske till och med för att visa att det inte går… Hoppas att det löser sig! Många många kramar!

  5. Emma skriver:

    Åh tusen tack för ditt svar! 🙂 Jag och min sambo väntar barn nu faktiskt. Har gjort det en gång med honom tidigare men då blev det missfall… så nu vågar jag inte ta ut något i förskott. Men håller tummarna<3 Vill helst ha en passande medicin när barnet kommer så jag orkar med han/hon bra och att inte det mesta ska ligga på sambon. Men då känner jag igen sen medicinernas namn om läkaren nämner något som du äter 🙂 Tack!

    • Polär Marielle skriver:

      Jag håller med om att det är viktigt att byta erfarenheter när det gäller mediciner. Speciellt nackdelar vill man veta eftersom en del läkare har nån slags jargong i det hela att bara skriva ut det ena efter det andra typ. Men sen är det viktigt att tänka på att det är väldigt olika för olika människor hur medicinerna funkar.
      Många många kramar och vad spännande med en liten plutt!

    • S skriver:

      Så spännande att du väntar barn, hoppas verkligen att det går bra denna gång! Jag har själv upplevt ett missfall, men nu har jag två underbara ungar. Klart du ska stå på dig om att få hjälp med medicineringen efter förlossningen, det gäller ju hela familjen.

      Önskar er all lycka! ♥

  6. Emma skriver:

    Vad är adressen till hennes blogg? 🙂 klart jag stannar här hihi 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s