Lite morgonfilosofier om självmord

http://balansriks.se/blog/2014/11/06/vi-maste-vaga-prata-oppet-om-sjalvmord-och-om-depression/

http://balansriks.se/blog/2014/11/06/vi-maste-vaga-prata-oppet-om-sjalvmord-och-om-depression/

Inte vet jag om någon av ovanstående länkar funkar, men vi testar.

Jag satte ut denna länk på facebook också. Men bara i min anpassade status. Löjligt kan jag själv tycka faktiskt – jag borde ju kunna/våga sätta ut det till allmänheten eftersom jag tycker att det är så viktigt och för att jag har mina egna åsikter väldigt klart för mig.

Men trots det så vill jag inte ha någon huggsexa. Jag vill inte att någon skriver såna saker som att en människa som tar sitt liv är egoistisk eller att man inte ska förhindra för dom vill ju ändå dö och kommer en dag att lyckas. Det är sånt jag har fått höra ibland. Jag har aldrig svarat. Jag har aldrig sagt emot. För jag vet att jag inte orkar argumentera i längden.

Kanske jag ska orka läsa den där boken nån gång. Den verkar bra. Men jag vet inte om jag klarar det.

En sak jag tänker på är att hon skriver om när hon går upp på vinden och börjar rota fram mammans gamla saker, att hon går igenom gamla minnen och att det gör ont men ändå är viktigt och bra.

Så många gånger jag har sagt på psyk att jag vill ha någon att samtala med om sådant som har varit under årens lopp. Kunna sätta ihop händelser och se att det kanske handlat om hypomanier eller depressioner fast jag då inte förstått det. Vad jag har gjort, hur andra har gjort osv och därmed kunna förstå mina känslor.

Om jag inte själv kan sätta ord på sådant jag har varit  med om så kan jag inte förklara för andra och då kan jag heller inte komma ur denna diffusa känsla som jag går och bär på inombords. Och så tror jag på att prata om det för att i längden kunna hjälpa andra. Både människor med psykisk ohälsa men även anhöriga och vänner. Hur ska man orka finnas kvar när man är en nära vän men aldrig får nånting tillbaka… Och vad gör man som psykiskt sjuk när ens nära vänner försvinner? Att bli isolerad för att ingen orkar finnas kvar är förödande. Man suktar efter att människor ska ringa i telefonen eller skicka ett mejl eller ett kort eller vad som helst… och när det händer så vet man inte hur man ska bära sig åt, och det kan bli så fel. Och vem orkar finnas kvar då? Vem orkar gång på gång lyssna på en människa som hatar sig själv och har sån ångest?

Om man återgår till hennes rotande på vinden så tänker jag återigen på mina kontakter på psyk där de hellre vill att man ska arbeta med sig själv i vardagen, olika former av KBT. Jag har andra omkring mig som säger ungefär detsamma; att man måste lägga undan det mörka och se det ljusa. Jag kan på sätt och vis hålla med. Man kan inte bara gå där i ångest och mörkret, man behöver försöka att hitta sin egen lycka. Om det så bara är att äta en god frukost eller orka sminka sig eller duscha. Och om man gör detta så kanske man faktiskt kommer ut på andra sidan så småningom. Ja absolut.

MEN JAG MÅSTE få jobba med det svarta också. Om jag inte kan benämna och inte se det och inte förstå det så kommer jag aldrig att komma vidare. Det är faktiskt så.

Och därför känner jag mig besviken på psykiatrin. Jag vill ha nån form av hjälp. Jag var för svår för att ha vanliga samtal med. KBT funkar inte på mig hur de än försöker. Så när jag gjorde slut med min kurator var det i trotstillstånd. Samtidigt tänkte jag att hon skulle finnas kvar i nödfall liksom. Nu har jag inte sett henne sen i våras. Hennes namn finns på namnskylten så hon har inte slutat. Och jag befinner mig fortfarande lite i trotstillståndet. Och kanske hon inte klarar av mig heller nu då.

Jag grubblar och tänker. Vem ska hjälpa mig egentligen? Jag kommer nog aldrig att göra som Trudes mamma; hoppa från ett sjukhustak. Jag har inte ens varit inlagd, men vad har dom för ansvar därborta på psykiatrin egentligen?

Jag har lärt känna en kvinna som ”hör röster”. Jag antar att hon har diagnosen Schizofreni. Hon har en samtalskontakt som hon går hos. Men schizofrenin, rösterna, personerna i hennes huvud…. vad gör de med det egentligen? Det verkar som om de pratar om hennes vardag, ungeför som min kurator också ville hjälpa mig med min vardag. Men det stora problemet… Jag är ingen expert eller vetenskapsman kring det där men … katten runt het gröt… Har man tid med det?

Jag vet inte. Jag hoppas att de på psyk vet vad de gör. Jag hoppas att deras expertis innebär att de har nånslags vetenskaplig grund eller erfarenhet.

I vilket fall som helst så tror jag att man måste våga prata om döden för det finns även de som tar död på sig själva. Inte för att lämna andra, utan för att deras eget liv gör så ont så det faktiskt inte ens finns ett val.

Ja, lite morgonfilosofier från mig fick ni här.

Idag ska min man gå på kalas utan mig. Det känns så jävla skönt!

 

6 tankar om “Lite morgonfilosofier om självmord

  1. TereseS skriver:

    Jag hoppas verkligen att de kommentarerna inte kommer från sjukvårds personal! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har velat dö, jag har haft hallucinationer om hur jag har skurit upp handlederna. På något märkligt sätt har jag alltid funnit ursäkter för att inte försöka.
    Nu blir det väldigt personligt; min mamma försökte flera gånger ta livet av sig, den värsta gången var när jag var 14. Jag var Hemma själv med henne och fick ringa ambulans och guida dem ut i skogen där vi bodde.
    Åh så jävla arg jag var på henne. Det är den smärtan och ilskan jag kände vill jag inte utsätta mina egna barn för. Det är därför jag lever!
    Kramar

  2. Polär Marielle skriver:

    ❤ Många kramar från mig. Man kan förstås aldrig föreställa sig hur det är allt du gått igenom.
    Som tur är kommer inte kommentarerna från sjukhuspersonal.

  3. S skriver:

    När det gäller terapier tycker jag det verkar som att olika saker passar olika personer, och även att en och samma person kan behöva olika saker vid olika tillfällen. Visst är KBT ganska väl utprovat, men det är också för att KBT är utformat så att det går lätt att mäta, man följer fastställda formulär och riktar ofta in sig på konkreta mål som ”vågar åka buss”. För vissa är det precis vad de behöver. Jag behöver annat också. Precis som du skriver, granska mitt liv, hitta samband och skillnader, förstå. Sinnesfrid, livsvisdom. Sådant är svårt att mäta, men mycket viktigt för mig. Visst blir det dumt om man bara lever i det förflutna, men att bara leva i nuet går ändå inte i praktiken, för man bär alltid sitt förflutna med sig.

    Jag är väldigt glad över att ha min nuvarande samtalskontakt där jag just får reda ut saker som varit. Hon har inte jobbat så mycket inom psykiatrin även om hon är utbildad, hon har mest varit diakon. Det märks att hon är van att prata om livsfrågor och att respektera människor. Det är bara en kortvarig kontakt, fram till jul, men jag känner mig faktiskt inte så ängslig över att skiljas från henne, mer tacksamhet över att alls ha fått haft dessa samtal.

    Jag hoppas verkligen att du till slut får hjälp som passar just dig.

    Kram! ♥

    • Polär Marielle skriver:

      Åh vad skönt att läsa att du och jag har liknande tankar kring terapier. Din samtalskontakt verkar jättebra. Synd att du inte får ha kvar henne. Men vilken fin inställning du har till det. Många kramar!

Lämna ett svar till S Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s