Ett väldigt ärligt inlägg – läs på egen risk

DSC_38612006 fick jag jobb som specialpedagog på min nuvarande arbetsplats. Jag har alltid varit engagerad och erfaren. Det uppskattades mycket. Jag hade föreläsningar och utbildningar i jobbet. Men allt gick i racerfart och jag hade ingen diagnos då.
År 2009 jobbade jag nästan dygnet runt utan att redovisa tiden så jag fick inte alls betalt för allt jag gjorde. Det här var ingen ny företeelse utan jag har gjort så i tidigare jobb också i perioder. Jag har även barn med funktionsnedsättningar och stora behov. Jag har engagerat mig mycket i dem. Stridit tills dom har haft det så bra som det bara går.
Jag har haft depressioner under årens lopp men även en styrka som varit enorm. Oftast har jag faktiskt kommit dit jag strävat efter.
2011 fick jag min bipolärdiagnos. Det var jätteskönt att äntligen kunna förstå. Jag har gjort en del otroligt dumma saker i mina maniska tillstånd.
Men diagnosen blev även en svår kris. Allt det som var jag… var även ett psykfall (det var så jag såg det då)
2011 blev ett maniskt år av olika nivåer. Jag gjorde mig osams med folk, skrev långa mejl, brev, inledde en relation med en annan man, rörde ihop en massa saker på jobbet; tog på mig alldeles för mycket arbetsuppgifter, skulle gå isär med min man, var på väg att köra ihjäl mig med bilen, vräkte i mig en massa piller, krockade 2ggr på samma dag, gjorde av med alla pengar…. Det slutade till sist med att jag blev paranoid.
Men 2011 var dessutom ett år då jag hade föreläsning på Rikskonferensen för Autism och Aspergerförbundet. 650 personer deltog på konferensen.
Jag höll även en uppskattad föreläsning för några av mina arbetskamrater om Bipolär sjukdom.
Vid det laget hade jag outat mig på jobbet och det kändes bra. Bemötandet var positivt från alla.
2011 jobbade jag halvtid och även 2012 då jag även började med Litium. Det har varit svårt att ställa in rätt doser, men nu ligger jag på max.
Jag kom aldrig upp i heltid igen och 2013 sökte jag halv sjukersättning. Sommaren det året var fruktansvärt traumatiskt innan jag äntligen fick igenom ansökan.
Jag har gått på samtal hos en kurator i perioder. Jag har egentligen haft en önskan att få prata om saker som hänt tidigare i mitt liv och kunnat sätta det i samband med min diagnos för att därmed även kunna förstå mig själv och kunna förklara saker för andra. Jag har även behövt prata om mina självmordstankar. Tyvärr har jag inte fått den hjälpen.DSC_3869
Jag tycker om min kurator, men att tycka om räcker inte.
Även om jag jobbat halvtid så har jag genomfört utbildningar och föreläsningar. Jag skulle till och med vilja säga att jag har genomfört det på grund av min halvtid. Återhämtning är viktigt för mig. Hemma har jag gjort ”scheman” och rutiner för att min vardag ska gå ihop. I dagsläget funkar det någorlunda.
Jag har aldrig förr kunnat ha några intressen som varit till enbart för min skull. Nu har jag börjat simma och träna på gym. I perioder får jag en kreativ ådra och scrapbookar en del. För snart två år sen blev jag invald i en styrelse för en förening som jobbar för personer med bipolär sjukdom (Balans).
Jag tycker om att vara engagerad och skulle aldrig klara att sitta i styrelsen om jag inte hade min 50% tjänst. Många människor som jobbar heltid klarar att sitta i styrelser och ha andra intressen på fritiden. Man måste göra den jämförelsen för att förstå skillnaden och för att ge mig rätten att engagera mig.
Denna våren började allt snurra för fort. Sommaren blev värre och jag har dagboksanteckningar där jag förstår att jag var manisk i slutet av juli. Augusti snurrade ännu fortare och så småningom utnämnde jag mig själv till att åka på en rikskonferens för föreningen Balans. Det låg långt bort från där vi bor.
Min man sa: ”Om du kraschar efter det här så vet vi vad det beror på!”
Det gjorde jag inte. Inte på direkten för när jag kom hem blev allt värre och värre och en dag satt jag framför min läkare på psykiatrin och ville ha medicinändring. Hon sa nej. Hon sjukskrev mig istället för akut stress. Egen återhämtning blev receptet.
Sen föll jag. Djupare och djupare. Vad som står i mina dagboksanteckningar ska vi inte tala om….
En faktor som gjorde att allt eskalerade innan sjukskrivningen var att min chef på jobbet tog bort en arbetsuppgift för mig; föreläsningarna. Jag fick total panik, vilket ofta leder till ännu mera mani istället.
På mina läkarintyg står att jag har svårt att begränsa mig. Min chef har därför tolkat det som att hon ska begränsa mig.
Jag har varit manisk och jag föll väldigt djupt efteråt. Men jag älskar att jobba, jag älskar att engagera mig. Att ta bort mitt engagemang och tro att jag kan bli nånslags ”normal-vanlig” människa är som att hugga av mig kroppsdelar – en efter en.
DSC_3883Efter alla samtal – med chef, läkare, kurator, min man, några vänner och min mamma som alla velat en sak nämligen att jag ska begränsa mig – så vet jag i alla fall en sak. Jag kan aldrig bli någon annan än mig själv.
Jag kan aldrig låta bli att engagera mig. Jag kan aldrig sluta vara mig själv.
Det kan hända att jag sliter ut mig och att människor omkring mig kommer att oroa sig. Men ingen kan ta ifrån mig mitt liv. Hoppas jag.
Det som känns jävligt mitt i allt är att när jag kommer tillbaka till ytan efter en svår depression och vill ha positivt stöd, kanske lite frågor och gärna efterfrågningar när det gäller min kunskap, så får jag bara en enda sak: Mer begränsningar och borttagande ifrån arbetsuppgifter.
Någonstans blev allt fel. Det finns ingen Marielle Johnsson; kompetent specialpedagog längre. Det finns bara ett jävla psykfall som ska behandlas som en barnunge.
Hur ska jag kunna överleva det?

10 tankar om “Ett väldigt ärligt inlägg – läs på egen risk

  1. Ann-Britt skriver:

    Hej Marielle!
    Har läst din blogg ett tag nu och vill lämna en liten hälsning till dig! Hittade hit från en annan blogg och har nog nästan läst allt du skrivet från start.Tycker du är en fantastisk kvinna och mamma!
    Du har två barn som du har gett så mycket kärlek och ömhet till samtidigt som du har din sjukdom att kämpa med!
    Tack för att jag har fått lära känna dig lite grann här i din blogg.
    Kram Ann-Britt!

    • Polär Marielle skriver:

      Nämen å vad glad jag blir. Och att du läst så mycket för att lära känna mig. ❤ Tack för dina fina ord! Och välkommen förresten. Hoppas du fortsätter läsa och gärna kommenterar vidare också. Många kramar!

  2. TereseS skriver:

    Tack för att du vågar dela med dig!
    Du är inte enbart ett pyskfall, det du har skrivit tidigare i bloggen framkommer det tydligt att du är en stark kvinna som klara många saker. även om det känns mörkt och hopplöst nu, så klarar du dig igenom det här! ❤

  3. Polär Marielle skriver:

    Tack Terese! Jag ska bära med mig dina ord. ❤

  4. talfrida skriver:

    Ja inte är du nåt psykfall… men jag tänker att det kan vara svårt att hitta rätt balans i tillvaron, men inte genom att ta bort det som håller dig på fötter. Kanske din chef skulle behöva lära sig lite mer om vad bipolär innebär. Att begränsningarna måste handla om att du måste få vila när du behöver och då innebär väl det att inte känna krav från vare sig sig själv eller sin omgivning, DET stressar på riktigt.
    Sånt man gillar är ju det som håller en vid liv.
    Jag har ju också följt dig i några år nu, närmare bestämt sex år och jag håller med TereseS, du är en otrolig fighter när det behövs och blir allvar. Sen tar det ju mycket längre tid att se sig själv utifrån och att hitta rätt med sin nya kunskap. Det betyder inte att man är dum i huvudet och ska behandlas som en barnunge!
    Stor varm kram till dig ❤
    Jag hoppas att chefen din kunde förstå dig bättre

  5. Polär Marielle skriver:

    Å vad bra du skriver! Just det där med att få vila när jag behöver och att inte få krav på mig. Precis så är det ju.
    Jag tänker även på vad du skriver om kunskap, att chefen kan behöva det. Så är det absolut.
    Jag tror att hon är osäker liksom. Hon vill så gärna göra rätt och så blir det så fel. Men precis: Som att behandla mig som en barnunge.
    Jag hoppas att hela situationen för mig just nu blir ändrad till det bättre. Jag är rädd och ledsen.
    Kram och tack för allt du skriver, det betyder så mycket.

  6. Sofia Finnved skriver:

    Hej på dig! Har du pratat med din chef om vad du behöver för slags begränsningar då? Hon ska ju inte tro att hon gör dig en tjänst när det är tvärtom. Hoppas det blir bättre, verkligen… Kramar

    • Polär Marielle skriver:

      Efter att ha haft totalpanik på möte med henne så skrev jag ett brev till henne. Jag tror det funkade faktiskt. På onsdag ska jag träffa min läkare och på torsdag ska jag ha avstämningsmöte med min chef. Vi ska gå igenom brevet och lite andra punkter. Nu hoppas jag verkligen att saker blir bättre. Jag tror det… Måste tro det…
      Kram!

  7. Sofia Finnved skriver:

    Lycka till med dessa möten, håller tummarna för att det ska bli bra och att du känner dig lyssnad på sedan, det är ju viktigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s