Några bokstäver….

Jättetrevlig kväll igår med gamla arbetskamrater. God mat och mycket surr.

Sovit över hos min gamla pedagogkompis. Pratat mycket. Älskar hennes extrasäng i vardagsrummet. Jag skulle kunna sova hur länge som helst men hon skulle iväg och jobba. Man vaknar av musik från hennes klockradio, så skönt och lagom sätt att vakna på 🙂

Jaaaa, vad ska jag säga…. sen är det allt kring regeringskrisen och budgeten som blev nedröstad av SD. Jag tyckte att det blev väldigt jobbigt kring det där.

Jag åkte dom många milen hem läste ikapp saker på fb, forum m.m. och fastnade i att leta efter ett youtubeklipp som jag ville hitta… Duscha, äta lite och så nästa bilfärd.

Till min läkare. Jag försökte förklara olika saker som känns fördjävligt. Jag ville ha nån form av hjälp. Men det var svårt. Hon tyckte absolut inte att hon och min chef skulle prata utan mig så det var ju bra. Vi bokade ett nytt datum i januari så ska jag kolla om min chef kan då. Min läkare lämnade över mycket till mig. Att jag skulle vara tydlig för min chef hur jag ville ha det och vad jag behövde. Vi pratade även om mina paranojjor men jag fick inte riktigt gehör där heller. Jag nämnde i alla fall kuratorn; att jag kanske behövde samtal igen men att jag inte visste om jag sabbat relationen med henne. Det gjorde min läkare klart för mig att det hade jag INTE. Så hon skulle kolla med kuratorn om jag kunde få samtal igen nu. Det var säkert inga problem…. Ja men det är ju så jag är! Jag får nojjor! Jag får för mig saker.

”Ja”.

Men allt ansvar känns som om det ligger på mig. Det är jag som måste göra nåt åt saker och ting.

Och så kom det igen….

”Har du funderat nåt mer på utredning?” ”Ja fast jag vill inte”

Sen vet jag inte hur meningarna mellan oss gick riktigt. Men hon lät bestämd när hon sa att jag hade ADHD. Det är inte längre frågan om nåt kanske. Det behövs kanske inte nån utredning, för hon har redan sagt det ändå. Och jag vet ju att hon har rätt. Det en utredning kan bidra med är att jag får annan medicinering. Ja det vore kanske bra. Men det får ändå vara så här nu. Kanske i många år, kanske alltid. Det räcker liksom. Nån utredning behövs inte. Jag fick det rakt i ansiktet idag. Det finns inte längre några tveksamheter. Min läkare har känt mig så länge och så väl så jag vet att hon har rätt.

Idag blev jag ännu en annan människa. Ett steg längre  bort från specialpedagogen Marielle; den kompetenta. Jag kanske är löjlig för jag är ju ingen annan, jag är ju densamma. Ändå är det som att jag förändras. Jag sitter på möten med ledningsgruppen på jobbet och klarar inte av att prata längre. Jag klarar inte av att vara tydlig. Och när jag har sagt nåt så får jag sån fruktansvärd ångest.

Först är jag 3 bokstäver: BPS (Bipolär sjukdom) och sen är jag fyra bokstäver till: ADHD. Dock inte så mycket H, men det spelar ingen roll att man tar bort en bokstav. Det spelar faktiskt ingen roll hur många bokstäver det finns överhuvudtaget. Jag krymper. Jag blir till ett skrynkligt litet russin. Mitt självförtroende brakar rätt ner i noll.

Men i realiteten just nu är det största bekymret att jag har typ 1000 kr kvar att leva på tills jul. Och jag har ingen vettig lösning. Dagarna går; en efter en. Och så småningom är dom slut. I morgon eller på måndag spelar ingen roll. Jag ska åka till och från jobbet och jag ska köpa julklappar.

Jag sa till min läkare att allt nog inte är bra än. Att jag fortfarande inte är frisk. Jag har inga pengar. Jag åker till en konsumbutik och går in och skövlar, länsar butiken på fikabröd av olika slag, dricka, festisar, räksmörgås, guldnougat (4 stycken för 20 kr). Sen gömmer jag det i bilen. Min bil är en butik. Man öppnar handskfacket och väljer dagens godis…

Det är sjukt. Jag är sjuk. Kalla det impulsivt eller hypomant. Vad spelar det för roll? Så här kan jag inte göra. Det är inte vuxet. Fan!

I morgon åker jag alla milen till jobbet. Mitt älskade jobb. Jag nådde dit liksom. Jag skaffade barn en gång i tiden, jag skaffade mig jobb – jag har varit driftig på den punkten, alltid hittat jobb, alltid klarat dom bra. Tror jag. Eller har något av dom gått åt helsike pga min bipolaritet? Då var jag i alla fall inte medveten om det…. Jag kom långt. Föreläsningar, utbildningar…. folk har kunnat fråga mig saker, jag har följt med och sett med mina pedagogiska ögon och jag har gett råd. Jag har varit NÅGON. Nu är jag på väg att bli någon annan. I alla fall i mina egna ögon. Det känns inte rätt. Kan vi spola tillbaka tiden?

Jävla skit!

Men det går väl över. Det finns säkert hur många driljoner som är specialpedagoger och har ADHD…. Nej kanske inte så många, men dom finns där ute nånstans. Jag är en av dom och jag är bra på vad jag gör. Och ändå är detta en käftsmäll.

För det behövs ingen lång utredning. Det är inte längre ett kanske.

Jag har fått fyra bokstäver kastade i ansiktet idag. Vänligt men bestämt. ADHD. Om jag vill ha medicin så måste jag göra utredning. I nuläget räcker det med bokstäverna. Jag ska klara av att tackla livet i alla fall tror jag.

Min läkare jobbar i mellandagarna den här julen. Så jag får höra av mig om det är nåt. Nej jag ska inte må så dåligt som förra julen. Nu ska jag vara lugn, harmonisk och inte ligga och gråta i nåt hörn. Jag ska klara av att vara i köket ihop med min svärmor. Jag ska slå in paket och jag ska pynta lite. Och dammsuga två dagar innan jul.

Jag ska överleva.

2 tankar om “Några bokstäver….

  1. Maria E skriver:

    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s