Hypoman och paranoid

DSC_3910Jag är trött. Jag har tänkt en del. Att klättra upp efter att ha varit sjuk är inte långt ifrån lika ansträngande som att vara sjuk faktiskt. Jag har inte samma ork som annars och så ska man klara så mycket. Andra människor tror att det är som vanligt igen. Och jag törs inte varken visa eller tala om att det inte är så.

Att ha dagarna välplanerade på jobbet är bra. Arbetsuppgifterna är i sig inte ansträngande alls, om det inte handlar om att sitta vid datorn och klura ut administrativa uppgifter, för då blir jag yr. Jag tycker även att det är jobbigt att sitta i folksamlingar. Som t.ex. när vi var på en kurs för nån vecka sen, eller APT i torsdags. Jag klarar det och jag är stolt över att jag sitter kvar. Men det är fruktansvärt jobbigt. I torsdags kände jag hur gråten trängdes innanför ögonlocket. Och det som sägs rör mig inte i ryggen på nåt sätt. Det är inte intressant – helt meningslöst…

Och så fastnar jag i vad nån har sagt. Jag är faktiskt paranoid. Man kan tro att det är nåt man bara säger men det är på riktigt för mig nu. Jag är liksom livrädd för en del människor. Jag tror att dom smider planer och vill mig illa. Till och med dom på psyk är farliga… Vad vill dom mig? Vad har dom för planer? Hur ser dom på mig, hur pratar dom om mig?

Ja så…. jag försöker klättra upp ur det där svarta hålet jag var i, men det är inte lätt när människor vill mig ont och vill ta ifrån mig arbetsuppgifter. Jag tror att dom successivt vill göra sig av med mig. Jag DSC_3963tror att dom pratar illa och inte tycker om mig. Och jag tror faktiskt att jag gör ett väldigt dåligt jobb.

Ett mejl från någon som egentligen inte innehåller särskilt mycket, får mig att tro att människan i stort sett avskyr mig.

Jag har det jättejobbigt på jobbet. Jag litar inte på någon alls. Inte ens min chef och absolut inte en del av mina arbetskamrater.

Jag har inga pengar. Nada! Och dagen efter att jag räknat ut min budget och att den inte kommer att funka, så gick jag in på en liten Coop-butik och köpte MASSOR av fikabröd, godis och en stor räksmörgås!!!

Jag kan inte riktigt tänka. Det är som om det vore tomt. Det finns inte mycket till humor och jag gråter inte, alltså jag bryter inte ihop. Och jag glömmer. Saker, händelser, ord.

Jag är hypoman och paranoid. Motorn i hjärnan finns där. Den går runt runt runt. Ord, meningar som nästan slåss med varandra, har kapptävling i att säga vettiga saker.

Jag vill spola tillbaka livet. Till början nånstans. Jag skulle kanske inte göra andra val, jag vill liksom bara börja om. Kanske inte från början. Kanske just innan den sjukskrivning som var anledningen till DSC_3970min diagnos och min insikt om symtomen.

2010 – vintern; jag älskade mitt jobb. Jag var mer engagerad än någon annan. Och jag jobbade nästan ihjäl mig. Sommaren dog min pappa och Gabriella hade det väldigt svårt med sin smärtproblematik. Vi åkte på en miniresa – hon och jag – den blev svår på flera sätt. Sen skulle hon vara hemma hos sig och det var varmt och ingen tog sig tid till henne. Jag forskade runt på ett otroligt intensivt sätt innan en badstrand anpassad till hennes behov var funnen. Sen drack jag i nästan en vecka. I december fick jag en riktigt dålig depression.

Men jag vill tillbaka till den där vintern. 2009/2010. Då jag var så engagerad och kunde allt. Jobbade nästan ihjäl mig.

Det är ju det som är den riktiga Marielle. Tror jag. Vart tog hon vägen? Varför får jag inte vara henne längre? Jag känner mig stampad på och dränkt i en gyttjepöl. För jag finns inte. Inte den Marielle som fanns då.

Jag är hypoman och paranoid …. och inte värd ett jädrans dugg.

DSC_3969

2 tankar om “Hypoman och paranoid

  1. Stina skriver:

    Paranoid – ja, så bekant !
    Inga pengar – ja, så bekant !
    Försöker räkna ut hur mycket pengar vi har att röra oss med per dag tills lön – inga stora summor alls.
    Åker och handlar läsk, godis och fikabröd ? Ja, så bekant !

    Men du – du hr fel i en sak, du är värd massor – precis som du är, även om den känslan tyvärr är lika bekant för mig den.
    Kram !

    • Polär Marielle skriver:

      Åh tack ❤
      Känner att jag ibland är en idiot som är så tanklös och handlar struntsaker av bara planlös impulsivitet. Skönt att höra att fler gör det, även om jag önskar att du slapp den biten.
      Nu när man inte har nåt alls fram till den tjugonde så tänker jag att vad fasen var det bra för…. jag har ju inte ens handlat nåt beständigt.
      Kram på dej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s