Föräldraskapet

Ibland tänker jag tillbaka på mitt föräldraskap… Har jag varit en dålig förälder eftersom jag har en funktionsnedsättning? Jag har bara ett enda svar, hur mycket jag rannsakar mig själv på olika sätt:

Nej.

DSC_3875Jag har varit stark. Så inåt helvete stark! Jag har alltid stridit för mina barn, både när jag varit hypoman, kunnat prata mig till det mesta och suttit uppe halva nätterna och gjort material till diverse olika scheman… Och när jag har haft depressioner så har jag ofta inte haft nåt val. Med orden: ”Det går fan inte att va sjuk i det här huset!!!” så har jag gjort mina försök i alla fall. Ändå är det kanske depressionerna som märkts mest. När barna var små så har min mamma kommit och hjälpt till mycket. Andreas är väl den som fått ”sitta emellan”. Gabriella har kanske inte alltid förstått vad det varit fråga om. I dagsläget gör hon det.

När jag var hemma hos henne förra helgen så kom vi in på ilskeutbrott. Och hon sa allvarligt till mig att om ett barn sticker iväg så är det okej, men om en förälder till två små barn sätter sig i en bil och åker iväg helt plötsligt av ilska, så är det inte okej.

Ajajaja…. det där sved! Hon påminde mig om att jag faktiskt har gjort så ibland under årens lopp. Och ingen förklarade för barnen vad som hände och varför.

Men i alla fall, så nej, jag HAR varit en bra förälder. Det finns många föräldrar som gör värre saker. Alla gör fel ibland.

Och så som jag har stridit. För mina två barn som varit så utelämnade till en värld av okunskap.

Jag skulle kunna berätta så mycket. Men nu har jag lovat mitt schema 🙂 att jag ska gå och stryka juldukar 🙂

2 tankar om “Föräldraskapet

  1. S skriver:

    Jo, alla föräldrar gör fel ibland. En sjukdom kan absolut försvåra, men ibland kan den också göra en känsligare för andra människors behov. Inget i livet är svart eller vitt.

    När min äldsta gick i terapi (obligatorisk del av psykologutbildningen) så tänkte jag att nu börjar han väl hata mig. Deras uppväxt har varit rätt rörig, inte bara med mina nycker utan de har en pappa som är väldigt speciell eller hur jag ska säga. Men jag och sonen har pratat mycket och han sa ”trots allt har jag alltid känt mig älskad” Då tänkte jag att det finns nog en del barn i ”ordentliga” familjer där allt ser fint ut på ytan som inte kan säga detsamma, så man kanske inte har varit så dålig ändå. Jag och sönerna står varandra nära idag. ❤

    Kanske är det ingen utomstående som riktigt förstår hur du har kämpat för dina barn, och hur mycket som krävs för att göra det om man själv har saker som står i ens väg. Det finns många olika sätt att vara störd på, och några av de värsta kan man se hos människor som kallas "normala" i samhället, som att sakna empati och rättskänsla…

    Du är bra nog!
    Kram! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Tack S! Jag kan bara instämma i varenda ord du skriver! Jag tror också att vi bipolära har lite extra djupa känslor och då kan det vara väldigt positivt för våra barn.
      Att det finns ”normala” som saknar empati och rättskänsla absolut. I detta prylsamhälle rusas det runt och man har inte tid att stanna upp och sitta och bara vara med barnen. Det ska hända aktiviteter hela tiden. Tyvärr.
      I mitt hem har det varit totalkaos ibland(?) Och jag har ändå suttit där på golvet med mina barn i knät och läst sagor eller bara varit.
      Det finns många funderingar kring hur en förälder ska vara… Även om jag har fruktansvärda samvetskval så får man leva på det som varit bra, och det är i ärlighetens namn ganska mycket faktiskt.
      Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s