Riktigt jobbiga tankar i min strävan tillbaka till verkligheten

DSC_3966Att resa sig upp efter att ha varit väldigt sjuk är inte lätt. Jag har bestämt mig för att använda riktiga ord; som att vara sjuk, ha en depression, vara manisk, paranoid osv. Det är ord som är väldigt laddade för mig. Förr sa jag att jag mådde dålig, hade ett av mina deppras, var uppvarvad, fick för mig saker osv. Anledningen till att jag numera börjat använda ”rätt ord” och allvarliga ord, är att jag själv ska se och förstå allvaret. Men det är även för att människor omkring ska förstå att det faktiskt är på riktigt, ett sätt för mig att ge min sjukdom en status liksom. Det är inget larv… det är lika äkta som att få cancer. Många retar upp sig när jag jämför de där två. Jag är hemsk när jag säger så. Cancer… då vill man leva mer än något annat, det är en dödlig sjukdom och orättvist. Att ha en djup depression och ha självmordstankar… ja då är man en hemsk människa som självmant vill dö. Som väljer att göra sin omgivning så illa.

Fuck you! Även när jag är djupt deprimerad så vill jag leva. Det finns ingenting jag hellre vill än att komma upp och leva med min familj och mina vänner. Men att finnas i det svarta och djupa gör så himla ont. Nej jag skulle inte välja att dö ifrån allt det där. Ändå finns en stor risk att jag faktiskt skulle göra det. Dessutom har jag då en omgivning som nästan inte skulle kunna förlåta mig. Hur tar man sig upp då?

Ja ni kära vänner… jag skulle kunna skriva mycket om det där. Men kanske ni inte är redo för det så jag låter bli. Jag vill inte såra någon, ej heller skrämma ihjäl någon eller förlora någon vän som jag tycker om.

Oavsett om det handlar om mig själv eller andra så är jag väldigt intresserad av fenomenet självmord, även hur det DSC_3959påverkar människor runtomkring.

Jaja, hur är min värld på riktigt nu då? Alltså min vardag nu ovanför brunnskanten liksom. För jag klättrade ju upp. Hur gjorde jag? Tid. Att få tid för mig själv. Kunna sortera bort obekväma intryck. När jag var hypoman behövde jag vila även om jag inte kände egna behov av det. När jag var deprimerad behövde jag ut och få luft. Om det så bara handlade om att gå till brevlådan eller ut på altanen. Jag försöker hålla det sistnämnda fortfarande.

Det är konstigt…. människor pratar om vädret i november. Att det var så grått och trist och regnade jämt. Jag har ingen aning. Jag har inga minnen av nåt väder överhuvudtaget.

Att komma tillbaka nu. Att sitta på brunnskanten och tänka att jag skaaaaa inte ner där igen. Är svårt. Man ska ha kontakter med andra människor. Man ska åka till jobbet och sitta och fika med de andra. Man ska prata om alldagliga saker.  Ja det går framåt. Men det är inte lätt. Det behövs så lite. Att chefen ställer lite för stora krav. Saker som gör att jobbet känns skit och att jag är en dålig människa. Hon förstår förstås inte det. Om jag är och jobbar så ska jag ju klara av vad jobbet innebär. Och jag är rädd. Så förbaskat rädd. En annan kvinna på jobbet som jobbar långt ifrån mig blev sjukskriven och omplacerad. Sånt gör mig jätterädd.

Och att inte få göra sånt jag kan, att bli begränsad och därmed göra sånt som känns helt meningslöst, vad är det för sätt att  hjälpa mig tillbaka och att stanna i jobbet? Varför förstår inte min chef att jag behöver andra saker, riktiga DSC_3934saker, mina saker? En arbetskamrat sitter och försvarar de val chefen gjort, hon försöker förklara för mig, och till slut känns det som om hon slår ner mig, hon också. Det kommer negativt även ur det hon säger. Varför säger hon det? Varför förstår inte människor hur viktigt det är för mig nu att få uppmuntran och positivitet? Inte för att jag är en fånig fjant som inte klarar av när saker går emot mig utan för att jag har varit SJUK och behöver hjälp att komma upp, även fortsättningsvis, tills jag är uppe ordentligt. Kanske nån gång i januari.

Men nej, jag är inte värd nånting eftersom jag jobbar och råkar vara bipolär. Dessutom är jag för tillfället paranoid och det gör ju inte saker direkt enklare…. utan precis tvärtom.

Jag litar inte på någon. Ingen alls. Alla kan smyga där bakom hörnet och smygskratta, prata skit om mig. Och jag kanske faktiskt är sååååå dålig på allt. Jag kanske har levt i en drömvärld för i den riktiga världen kanske alla bara vill bli av med mig.

Tankar som kanske inte är helt vettiga. Konstiga och sjuka tankar. Men de finns där bak i hjärnans vindlande gångar. Och jag skrattar och pratar med mina arbetskamrater. Och det är också jag. Jag tycker om dom. Jag lever med dom.

Ja livet är konstigt. I kväll ska jag på reunionkväll med kursen jag gick i våras om bipolär. Vi har ju träffats en del DSC_3872emellan också men nu är det tillsammans med kursledarna också. Det ska bli kul faktiskt.

Kram!

2 tankar om “Riktigt jobbiga tankar i min strävan tillbaka till verkligheten

  1. Cecilia skriver:

    har kikat på din blogg till och från men det här inlägget var verkligen så igenkännande, fast jag är inte bipolär. Jag brukar ibland säga att jag samlar på diagnoser för de har varierat lite;)
    Kan bara konstatera att livet är sjukt orättvist och det är farligt att leva med psykisk ohälsa, detta hemska ord självmordet som har en konstant plats i nån vrå i huvudet…
    Kram

    • Polär Marielle skriver:

      Välkommen hit Cecilia. Kul att du skriver nu. Jag blir jättetacksam över det faktiskt. Känns skönt att läsare blir ”levande” för mig liksom.
      Ja visst är det orättvist. Och självmord… ja.
      Många kramar till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s