Lite tankar för dagen

Idag har jag pratat jättelänge med min kurator i telefon. Det var så skönt. Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så skönt.

Jag är så trött. Går och lägger mig sent och går upp tidigt. Förkylningen gör ju sitt till också. Många tycker det är skönt med lite snö men som bilist tänker jag mer på halka och att skrapa rutor på morgonen. Vantar! Jag klarar mig inte utan vantar! Jag är så himla känslig om händerna.

DSC_3540Idag var det jättehalt. Och jag trodde att det skulle bli bättre när jag kom in i stan, men det var tvärtom för där var riktig svarthalka. Usch, det gick inte att bromsa.

Min kurator undrade om jag orkar jobba nu torsdag-fredag och det gör jag. Jag fungerar ju faktiskt bra på jobbet för det mesta och har haft en välplanerad och lugn december när det gäller arbetsuppgifter faktiskt. Ändå är jag ju paranoid men det har ju mera med folk att göra.

Ja det finns mycket att skriva om. Dessutom har jag inte koll på vad jag skrivit om förut så det finns risk för att det skrivs två gånger eller ingen alls och då kanske man inte fattar sen.

Jag har i alla fall pratat med en arbetskamrat som står mig nära, om en eventuell utredning. Hon tyckte att jag skulle göra det. Jag vet fortfarande inte. Och idag när jag pratade med min kurator tog vi inte upp det alls. Så …. det får väl vara som förut, det får bero helt enkelt.

Tid går…. och det gör kanske inget. Jag vet inte. Jag är ju jag, och om jag får en diagnos till kanske bara rör till det i min hjärna. Alltså ger mig mer att grubbla över.

8 tankar om “Lite tankar för dagen

  1. S skriver:

    Så bra att du äntligen fick pratat med din kurator! Åtminstone är det min erfarenhet att det är lätt att man tror att saker är värre än de är.

    När det gäller diagnoser så ska de a) kunna ge vården bättre möjligheter att hjälpa dig och b) kunna ge dig själv bättre möjligheter att hjälpa dig. Det är enda vitsen med diagnoser. Så du är ju inte på något sätt tvungen att göra en utredning om du inte vill ha en. Sedan bestämmer du själv om du tror att det skulle vara till hjälp eller inte.

    En av mina söner är ju psykolog, så han har utbildning inom detta och tillgång till alla skattningsformulär och sånt. Han säger själv att han tror att han har en grad av ADHD, han känner igen sig i symtomen och får rätt höga poäng på skattningarna, men eftersom han samtidigt är väldigt högfungerande – tog sig utan problem igenom en 5-årig högskoleutbildning och har fått bra omdömen på samtliga jobb, t.o.m. så att han blivit erbjuden jobb utan att söka dem, och har ett harmoniskt familjeliv, så bryr han sig inte om att söka någon utredning. Om det någon dag blir ett verkligt problem så kanske han ändrar sig.

    Däremot har jag en vän som haft mycket besvär av sin ADHD, och det märks att med utbildning om diagnosen och medicinering så fungerar det mycket bättre för henne.

    Det är väl lite så jag tänker – diagnoser kan användas i situationer där en person inte riktigt får livet att fungera, men de har inget egenvärde.

    Jag har ju själv erfarenhet av en diagnos som inte alls var till nytta, och en som varit till nytta, och det är som natt och dag.

    Hoppas du har det bra på jobbet idag!

    Kram! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Blir lite nyfiken över diagnosen som inte gjorde nytta… Men i alla fall så tror jag nog att jag gör den där utredningen. Däremot kommer jag INTE att berätta resultatet för min chef. Det räcker att hon vet det ena.
      Ja det är just medicin som är anledningen till att göra utredningen överhuvudtaget.
      Många varma kramar!

      • S skriver:

        Nej, du borde ju inte behöva berätta för din chef ifall du får en ytterligare diagnos så länge det inte gör någon större skillnad på jobbet, jag menar att du har väl ändå jobbat där ett tag och adhd är något man har med sig. Det bipolära som kommer och går och där det kanske är större risk att man behöver vara sjukskriven ibland är eventuellt lite mer oförutsägbart tänker jag.

        Diagnosen jag hade i några år var borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning), en vågar jag påstå mycket stigmatiserad diagnos. Då har man kaotiska personliga relationer, blir hysterisk om man får för sig att någon ska lämna en och använder dramatiska knep för att få uppmärksamhet, älskar en person en dag och hatar personen nästa, ser allt i svart eller vitt, har svårt att hitta en egen identitet och känner sig ständigt tom inombords, kan inte kontrollera sin ilska, är mycket impulsiv och självdestruktiv, har kortvariga (några timmar – ett par dagar) humörsvängningar ofta som reaktion på någon händelse, kan ha kortvariga psykotiska eller dissociativa episoder. Ungefär så. Det finns nio tänkbara kriterier för diagnosen och man ska ha minst fem. Jag kan bara se att jag hade två (självskadebeteende och dissociativa episoder) plus att jag kan vara impulsiv när jag är hypoman, men humörsvängningarna är mycket längre än någon dag och kan komma utan anledning. Nu fick jag aldrig någon riktig utredning, träffade bara en massa olika läkare som nog mest hakade upp sig på att jag självskadade. De berättade inte ens för mig att de satt den diagnosen. Inte förrän jag till slut fick en fast läkare fick jag veta att jag haft den diagnosen i över ett år. Men min nya läkare kunde observera mig mycket mer och det var han som ansåg att jag snarare var bipolär. När jag fick behandling med lamotrigin och senare litium blev jag märkbart bättre.

        De senare läkare jag har haft som varit vettiga har också hållit med om bipolärdiagnosen, och framför allt kan jag känna igen mitt liv och mitt beteende i den, och ta till mig informationen för att sköta om mig bättre. Borderlinediagnosen gjorde mig bara förvirrad. Jag lever ju i ett otroligt harmoniskt förhållande och kommer även bra överens med barn, styvbarn, resten av släkten, till och med min mans före detta fruar. Hysteriska utbrott är inte precis min stil, jag blir inte galen om min man reser bort en helg, och någon ständig tomhetskänsla känner jag inte. Det känns faktiskt rätt psykande när man får höra att man har problem som man själv inte kan se. Ett tag undrade jag om jag hade blivit helt psykotisk som inte fattade att jag hade dessa problem.

        Sorgligast kanske är att under den tiden jag hade borderlinediagnosen blev jag ibland sämre bemött. En del utgick från att jag ljög eller bara försökte väcka uppmärksamhet. En läkare jag bara träffade en gång skrev i journalen att jag var mycket manipulativ. Efter det att diagnosen byttes till bipolär har flertalet vårdpersonal varit mycket hövligare. Är det inte sjukt, jag är ju samma person?

        Nu vill jag verkligen inte avskräcka dig från en utredning, en diagnos som sätts på goda grunder kan vara till stor hjälp. Det som hände mig var ju att man inte gjorde en utredning utan bara tyckte lite hur som helst, och sedan vågade jag inte riktigt ifrågasätta eftersom det märktes att de antog att personer med borderline är bråkiga och jobbiga, så hade jag klagat hade de nog bara tagit det som ett tecken på att jag verkligen hade det. Moment 22. Tur att jag fick en bra läkare till slut.

        Stor godnattkram till dig!

  2. Polär Marielle skriver:

    Usch vad jobbigt det låter! Fy fasen!
    Jag har träffat ganska många med borderline och känner till diagnosen ganska väl, flera har jag faktiskt funderat över om de inte borde ha haft diagnosen bipolär. Det verkar som om kunskapen kring Bipolaritet är sämre så man sätter en borderline istället för att man inte vet riktigt. Bland annat har jag en systerdotter som fått diagnosen Borderline, men när jag jämför med mig själv så är det helt uppenbart att hon är bipolär istället.
    Jag vet inte, mina funderingar bara.
    Om jag gör en utredning ang ADHD eller liknande så kommer jag nog inte att berätta resultatet mer än för min man och troligtvis er här 🙂 Syftet är ju att få prova andra mediciner än det jag har i nuläget. Drömmen är att kunna fungera på en ADHD-medicin och enbart Litium.
    Egentligen skulle jag vilja prova att fasa ut Lamotrigin redan i nuläget. Jag har Seroquel/quetiapin också men det funkar bra tycker jag.
    Tack för dina ord S, det är så intressant när du beskriver ditt liv. Och hur det kan vara! Ibland skrämmer psykiatrin upp mig så man nästan kan tro att det handlar om straffinstitut/fångvård istället för vård och habilitering…..
    Kram!

    • S skriver:

      De flesta vårdpersonal jag träffat har väl inte varit direkt elaka eller sadistiska, det är mer systemet som är fyrkantigt och ibland saknas resurser. Även om det också existerar enstaka jubelidioter. Jag tycker mest synd om de unga patienterna.

      Fast just nu har jag en läkare och en sjuksköterska som tar jättebra hand om mig. För övrigt är de dissociativa episoderna borta sedan flera år och självskadebeteendet också nästan borta. Det bipolära finns förstås kvar.

      Jag tycker att du absolut inte behöver berätta för någon annan än den du vill ifall du får en adhd-diagnos. Skulle det vara så kan det allt vara idé att testa adhd-mediciner, för vissa gör de stor skillnad och funkar det inte bra är det bara att sluta.

      Nä nu måste jag allt lägga mig, men önskar dig en god natt. ❤

      • Polär Marielle skriver:

        Gomorron! Jag tror på utbildning i bra bemötande. Man hör så mycket om vårdpersonal som inte verkar ha bra utbildning. Jag träffar en del som jobbar inom handikappomsorg också som bara har typ undersköterskeutbildning. Jag förstår inte riktigt. Pedagogisk utbildning även inom psykiatrin borde vara ett måste, ett krav. Hur kan psykiatrin fungera om inte alla som jobbar där har en bra och gedigen utbildning…

        Angående ADHD, ja du har rätt med medicinering. Men jag tänker ändå att efter den långa kris jag hade pga bipolärdiagnosen så är jag rädd för att få en lika lång kris igen och det pallar jag inte. Själva utredningen oroar mig också. Den är lång och omfattande. En del av mina koncentrationssvårigheter har kommit sen jag började med medicin, så även minnesluckor och fördröjning när jag ska svara på frågor. Efter ett slanten ramlat ner i mitt huvud så tar det tid innan svaret kommer ut genom munnen. Jag har inte alltid varit sån.

        Jag vet inte vad jag vill faktiskt. Om det leder till att jag kan få medicin och den sen inte hjälper nånting, så känns det som om utredningen varit helt onödig.

        Kram!

  3. S skriver:

    En del skötare som jobbar på vårdavdelningarna har ingen vårdutbildning överhuvudtaget, de bara hänger kvar från gamla tider. Sommarvikarier har inte alltid utbildning heller, en gång när jag var inlagd pratade jag mycket med en kille med examen i filmvetenskap! han var dock mycket trevlig och vettig. Men nog är det konstigt, tänk om man skulle släppa lös bussförare utan körkort, det skulle samhället nog inte acceptera!

    Om du hade det svårt med bipolärdiagnosen förstår jag om det kan kännas extra tveksamt att dra igång en ny utredning. Kanske behöver du fundera lite till? Förutom mediciner finns ju möjligheten att få olika hjälpmedel, stödgrupper o.dyl. men jag gissar att du redan har ganska bra koll och vet vad du är intresserad av och inte.

    Mina kognitiva svårigheter tror jag hänger ihop både med mediciner och själva sjukdomen. Jag har problem även i medicinfria perioder, och jag märkte tydligt nu för ett par veckor sedan att trots att jag äter två mediciner som ofta gör en lite trög (litium och ergenyl) så blev jag plötsligt klar och snabb när jag blev hypoman. Nu är det sirap i skallen igen. Det känns som århundradets skämt att jag en gång i tiden pluggade till läkare, nu får jag vara jätteglad om jag kan läsa Aftonbladet. En (allmänt skum) läkare hävdade bestämt att jag har ADHD, men det är ju inget man får i framskridet vuxen ålder.

    Drömmer om den dagen det finns blodprov för att diagnosticera våra sjukdomar och man slipper allt tyckande och tjafs…

    Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Slippa tyckande och tjafs håller jag med om! Min jobbarkompis som vet om detta och är den enda egentligen som vet förutom er som läser här, sa att läkare eller andra kan ju inte bara säga på en höft att jag har ADHD utan det måste ju till en utredning för det…
      Ja medicin och lite förståelse för mig själv och mitt sätt att fungera är nog det som kan vara anledning att göra utredning. Sen är det väl det där att dom pratar om att jag troligen har ADHD, och då föds ju en liten nyfikenhet hos mig.
      Grupper, stöd, hjälpmedel är nog inget som jag känner att jag har behov av faktiskt.
      Bra liknelse med busschauffören förresten!
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s