Utbrottande och ett tufft beslut

DSC_3595Efter flera dagars lugnt julfirande i huset på landet, var det dags att skjutsa hem Gabriella i fredags. Det brukar vara jag som står för hemskjutsandet. Rättare sagt så har det alltid varit jag och ingen annan. Ibland har jag tänkt att den rutinen är dum för ifall det skulle behöva vara någon annan så är ju rutinerna ingrodda på Gabriellas och mitt sätt liksom och då kanske det inte skulle funka alls om det vore nån annan (=alltså Peter).

Denna dag i Fredags hade hon ju så mycket som skulle med och jag fick i min enfald för mig att det skulle funka att både Peter och jag åkte tillsammans med henne. Då skulle vi kunna handla både till henne och till oss samtidigt och tillsammans. Jag trodde som sagt att det skulle funka och Peter verkade med på noterna att följa våra rutiner.

Peter packade in allt i bilen medan jag diskade färdigt och inväntade Gabriellas påklädning. Så for vi nerför garagebacken och jag kom plötsligt på att fråga om allt verkligen var med. En av hennes väskor var tveksamt, så jag gick tillbaka upp till huset och gick ”ronden” för att se så verkligen inget var glömt, men jag såg inget.

Väl framme vid hennes hus och inpackande av grejer så skrev hon som vanligt sin handlingslista. Peter kollade hennes dvd-filmer ifall vi skulle låna nåt att titta på till kvällen. Han diskuterade med henne om filmerna, frågade vilka som var bra osv. Mycket utav grejerna hade han ställt på diskbänken. Jag for omkring och packade upp medan han stod där och babblade. MEN den väska jag sprungit in för att kolla efter hemma, var inte med 😦 Gabriella kom ihåg att den ramlat ner från skrivbordsstolen och hamnat i ”hålet” mellan skrivbordsstol och väggen. Lite surt blev det, men ingetDSC03216 mer. Peter och Andreas skulle in till staden på lördagen så de kunde ta med den då. Det var inga superviktiga grejer i den. Jag gnällde över att allt stod på diskbänken, bland annat lactasyden som så uppenbart skulle in i badrummet. Gabriella vände sig och såg alla grejer på diskbänken. Peter babblade vidare kring nåt (minns ej vad). Och då…. kom det självklara utbrottet. Saker som for i luften, fula ord och ”Dra åt helvete” m.m. Jag exploderade också gentemot Peter. Jag skrek att han aldrig skulle följa med mer, att det inte funkade och en massa annat. Mitt i allt skrikande och utbrottande så bestämde vi att han skulle åka och handla till oss så skulle jag gå (i svinkalla vintern) till närmsta affär och handla åt Gabriella. Peter som var rejält sur sa att han skulle åka till macdonalds och käka först. Jag trodde faktiskt på honom så jag sa nåt om att ”visst, stick då!” Att han skulle äta men inte jag gjorde mig ingenting för jag tänkte att han säkert skulle må bättre sen.

Att gå till den där affären och sen komma tillbaka tilll G ganska sent vilket skulle innebära att hon inte hade nån kvällsmat förrän sent heller, kändes inte så kul. Jag ringde min mor och frågade om hon hade lust att handla till G och det var helt okej. Gabriella läste upp sin handlingslista. Jag fortsatte att plocka grejer till sina rätta platser. Hon är duktig på att packa men packa upp brukar jag hjälpa till med, och det tar sin tid även för mig.

Peter kom tillbaka och macdonaldsbesöket var visst ett skämt. Det hade ju inte jag fattat… Så vi for iväg och efter ett tag hade mormor kommit hem till G med rätta grejerna. Skönt! Även om min mamma ofta är svår gentemot mig så är hon helt underbar när det gäller att hjälpa till med sina barnbarn rent praktiskt.

DSC03229Jag körde på hemvägen medan tårarna rann. Jag trodde ju verkligen att det skulle funka. Jag var så himla ledsen över att det inte gjorde det. Men två som lämnar varav en som babblar och inte känner till rutinerna, är en för mycket. Jag har ju tänkt den tanken så många gånger förut, men jag vill inte vara oumbärlig. Det gör mig så trött och ledsen. Jag tror kanske att Peter skulle kunna lämna i framtiden, men inte två tillsammans. Tyvärr.

Igår togs dessutom ett tufft beslut i våran lilla familj. Ett beslut som inte hade med Gabriella att göra utan Andreas. Jag följer inte med till Luleå utan han och Peter åker själva. Förslaget var inte mitt utan Andreas. Det har med min sjukdom att göra. Hela hösten har jag varit sjuk. Och jag vill inte bli det igen nu. Det vill inte de heller. Resan skulle innebära mycket vakna nätter och krånglande med mediciner eftersom jag inte tar mina mediciner när jag ska köra bil. Litium funkar men inte de övriga. Det gör ont i mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja se hur han har det. Men det här är förnuftigt. Och jag är glad att förslaget kom från Andreas. Jag är glad och stolt över att han förstår så himla mycket.

Nu kan de dessutom åka en dag tidigare eftersom vi inte behöver tänka på att Gabriella är hos oss. Vi behöver inte heller krångla med katt och kaninvakt.DSC03231

Ett tufft beslut, men ett bra beslut.

Kram i vinterkylan!

6 tankar om “Utbrottande och ett tufft beslut

  1. Sofia Finnved skriver:

    Tråkiga, nödvändiga beslut är ”blä” men hoppas du får lite skön egentid när familjen åkt. Be dem visa hur han bor via Skype kanske?

    Kram och god fortsättning!

  2. S skriver:

    Jo, ibland blir det inte exakt som man hade önskat, men det är en klok son du har. Det där med skype lät som en bra idé tycker jag!

    Kram! ❤

  3. Lisa skriver:

    Skickar dig styrkekramar ❤
    Har inte varit ute på bloggar på två månader. Varit ner i sörjan jag med.

Lämna ett svar till Polär Marielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s