Endast trollspöt är vaket!

Om ni undrar vad jag håller på med så förbereder jag inför 50-årskalaset på lördag. Jag ser fram emot det faktiskt. Än ingen nervositet alls direkt. Fast jag vet inte hur jag ska strukturera mig själv här och nu riktigt. Det är så mycket som ska göras. Jag börjar på flera ställen och känner att det här verkligen är typiskt……. ADHD. Fan i helsike. Och på jobbet får jag inte heller till nån struktur. Jag är rädd för att allt det jag gapar om… ska putta omkull mig ändå till sist. Jag vill kunna ta hand om mig och mitt specialpedagogyrke, alla uppgifter och all planering. Och jag är rädd för att ett möte med läkare och chef ska bestämma att andra ska planera åt mig, ha full insyn och liksom klappa den lilla bipolära flickan på huvudet och säga ”Jag gör det här åt dig ska du se att det blir bra”. Och eftersom jag har opponerat mig om det där och verkligen förklarat att jag måste lära mig det där själv och att jag är på god väg, så måste jag ju verkligen klara det. Inget får gå åt helsike. Ingenting. Inte minsta lilla. Fan så dumt, för nu har jag nästan överplanerat igen och jag vet inte riktigt hur jag ska sätta stopp. Men jag måste. Och jag ska hitta min väg. Själv. Och sen ska jag känna mig nöjd…. 🙂

Och här hemma ska jag klara kalaset. Jag har gjort en tipspromenad och Gabriella har gjort en frågesport. Det kommer att bli skitbra. I morrn ska jag plocka fram mitt magiska trollspö. Eller mitt maniska trollspö kanske 😉 . Jag ska se till att det blir ett hem som jag är nöjd med, men jag ska inte falla för nån ny mani. Icke!

Nästa vecka är det ett möte med Gabriella som jag ska stötta henne i. Förra gången så tyckte jag att den personal från daglig verksamhet  som var med, plöjde över henne och inte respekterade det hon sa riktigt. Det är svårt då för jag vet inte riktigt vad jag får lägga mig i och vad hon vill fixa själv. Men efter det mötet sa hon att jag gärna fick lägga mig i så jag tror på det nu också.

Sen har vi årsmöte i föreningen som jag är med i. Det känns som om det är jättelängesen som jag träffade de andra. Så det känns rätt pirrigt faktiskt. Jag har ju knutit andra kontakter med andra bipolära också och det känns jättebra att lära känna människor på riktigt. Ni som är här betyder också mycket. Man lär sig nåt av allt ni skriver.

Det är mycket som händer. Och det känns som om jag kliver in i livet med glädje just nu. Vill sudda ut det negativa ett tag. Därför vill jag inte heller träffa min kurator och ej heller ha möte med min chef.

Snön ligger vit på taket, endast trollspöet är vaket!

Kram på er!

Flirtlek

Äh. Jag hade nog fel igen. Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om bakgrunden till detta. Risken är att jag blir ännu mer paranoid eller igen.

Kanske de flesta har sina spöken i garderoben. Minnen av mer eller mindre stora katastrofer i sina förhållanden. Vi har våra katastrofer. Ingen av dom har varit beräknande och elaka. Jag tror dom har varit ungefär……… 3. Om man inte räknar med alla mina flirtar när jag varit hypoman. Jag räknar inte riktigt det som otrohet; jag har inte gått till säng med dom och inte heller hånglat, det har mera handlat om nån slags flirtig retlek. Men dom där tre har väl varit en var och så en extra som var min :-/ Ja och dom där tre har väl varit lite mer än dom där flirtiga retlekarna… Vi behöver kanske inte sätta ord på det här.

DSC03396Den sista av dom tre var en man som jag fick kontakt med via internet och via ett forum. Allt började som en stilla flirt på nåt sätt, kanske en fin vänskap förresten. Han fanns därute i cyberrymden när jag drogs mer och mer in i en hypomani som så småningom blev en mani. Min man har inte förstått såna saker, dvs mina manier och man är väl inte direkt den som står och skriker Nu är jag manisk, hallå!!! utan man dras in i nånslags virvellek. Inga planer, inga eftertankar. Jag hade en del stöd av min kurator då faktiskt och min läkare sa åt mig att det inte var nåt som helst tvivel om att jag var bipolär.

Vänskapen med mannen i cyberrymden drog iväg ännu mer och ännu mer och han kom att betyda alldeles för mycket. Mer än vad som är sunt när det gäller vänner omkring ett äktenskap. Jag satt vid datorn jämt och speciellt när min man var ute och fiskade eller åkte bort. Så småningom blev jag förälskad. Men som sagt: inga planer. Virvelvinden drog iväg och jag tyckte att det var synd att han bodde så långt ifrån mig, och vi tyckte båda att vi ville träffas IRL. Alla våra känslor, alla våra ord blev till mer än en vanlig förälskelse faktiskt.

En natt blev jag väckt av min man som inte kunnat sova utan legat vaken och grubblat. Han hade inte velat säga nåt när barna var hemma, men nu drog han upp mig. Han hade hittat vår chatt.

Livet efter det var inte roligt. Vi skulle skilja oss, jag skulle köra ihjäl mig med bilen och mycket annat…. Jag var fortfarande hypoman/manisk och ställde till med massor. Pengar som rök på allehanda prylar, relationer till andra i vår närhet…

I februari 2012 fick jag en rejäl paranojja och trodde att min man kunde höra mina tankar. Jag trodde att alla ville mig illa och så tog jag bort massor av vänner på facebook samt gick ur forumet om bipolär.

Mannen jag träffat via internet och jag skrev några mail som min man hittade innan jag bytte lösenord. Sen bestämde vi att aldrig ha nån kontakt mer. Jag skrev ett mail till sedan men fick aldrig något svar. En mycket djup och varm DSC03397vänskap som kunde ha stannat vid att vara vänskap gick åt helvete och försvann.

Livet blev bättre så småningom och vi vågade fortsätta som man och hustru. Men när mina paranojjor kommer så tittar spökena fram ur garderoben. Jag blir rädd. För jag vill aldrig ha tillbaka den där perioden i mitt liv igen.

Nu för tiden kan vi skoja lite om mina flirtar. Vi kan skoja om ifall jag har nån loverboy nånstans. Visst litar vi på varandra till viss del men inte helt. I den där perioden så hade vi möte med psykiatrin. Min kurator frågade mig om jag kunde lova att aldrig ha nån flirt igen. Jag kände hur svetten kom och huvudet blev en bultande boll.

Jag svarade nej. Jag kunde inte lova det.

Så nu vet vi bägge att jag inte kan lova det. Vi kan skoja och vi kan lite på varann när det gäller en del saker. Till exempel så har jag egna lösenord i datorn igen. Jag är betrodd liksom. Min man vill inte veta dom. Ju mer han vet om det desto sämre mår han. Ju mer han vet desto mer måste han kontrollera och det går inte i längden. Jag har sagt att ända vägen är att jag kan lita på att han stannar och att jag därmed kan tala om ifall det brakar hän åt helsike igen. Jag vet förstås inte om det i slutändan är en väg som funkar men vi båda måste tro det.

Vårat liv är ingen katastrof längre. Vi lever vidare och har det bra. När jag får mina paranojjor eller när jag kommer i nånslags flirtlek, när någon man betyder en del som är större än vänskap, då blir jag rädd. Och jag kan nog inte prata om det för det väcker för mycket rädsla och oro hos min man.

Allt som skrivs (som detta) går att misstolkas. Det gör mig rädd och ger mig paranojjor. Och ibland gör mina beteenden att min man blir rädd. Då kommer det vibrationer på nåt sätt. Han agerar på ett annat sätt än han brukar. DSC03401Och då blir jag orolig.

Men jag är ändå tacksam. Vi fortsatte och vi har ett bra liv. Jag går inte omkring och är orolig. Vi kan prata om mycket och vi älskar varandra.

Han har aldrig slagits. Han har aldrig varit dum överhuvudtaget. Vårt liv går vidare och det fungerar bra. Man när jag skriver om mannen på mitt jobb som är så go och rar kommer mina spöken… Jag hoppas att de inte påverkar mitt liv till det sämre.

Oj det här blev långt….

Kram på er!

Här ska ut och skottas. Mycket snö men vackert!

Till Peter!

Jag funderar på om du läser min blogg. Det är ju helt okej i så fall egentligen. Men jag visste inte om det. Senaste dagarna har du burit dig lite konstigt åt och mest idag. Härom dagen skrev jag om en arbetskamrat som jag känner att jag får stöd ifrån. Jag skrev HAN med stora bokstäver och en smiley bredvid. Jag vet att sånt kan göra dig ledsen. Från min sida är det på skoj. Och det är ju så att du har arbetskamrater; kvinnor som också skojar med dig på olika sätt. Kanske du har nån som du pratar med mer än nån annan. Jag hoppas det. Jag hoppas att du inte sitter där med dina problem och inte har nån som lyssnar och bryr sig. Det skulle kunna handla om din bipolära fru eller kanske framförallt om din dotter med sina stora svårigheter. Men jag tror inte ens att du har berättat om henne för dina arbetskamrater. Hur länge har du jobbat där? Och hur mycket skäms du egentligen över oss, speciellt henne kanske? Jag tycker att det är fult faktiskt.

Och du tycker förstås att det är fult att jag gör en smiley och skriver HAN med stora bokstäver.

Jag kan bli paranoid av sånt här. Och förresten har jag ju varit det ändå under en tid, fast det har mest gällt jobbet.

Jag undrar vad som far runt i din hjärna nu egentligen. Jag skulle vilja pressa dig att du berättar om din dotter. För att jag inte vill att du skäms över henne. Du säger nog att jag har fel. Men hur ska jag tolka det då att du inte pratar om henne? För du har väl pratat om din son antar jag? Som gjorde sin karriär genom att bli militär 🙂 ? Eller du kanske inte har gjort det heller?

Jaja…. vi har varit ihop i 30 år och jag älskar dig! Ingen annan. Bara dig.

Jag skulle behöva en stor varm kram för att det är tufft med ett möte som inte blev av och för att jag är rädd om mitt jobb. För att jag fortfarande krisar över min diagnos. För att min kurator inte hjälper mig.

Jag hoppas att du ger mig den kramen. Jag skulle önska att du fanns där och gav mig tröst även om jag inte gråter.

Jag tror inte att du svarar i bloggen, men kanske du ger mig en kram när du läst. Jag tänker inte säga nåt till dig. Du får komma självmant och om du inte gör det så kanske jag åter är paranoid, kanske ditt beteende nu bara är en slump. Inte betyder nånting. Jag hoppas det och jag hoppas att det går över.

Ni andra får också skriva kommentarer till inlägget. Det är helt okej. Var och en står själv för vad man skriver, men jag svarar precis som alltid.

Som sagt Peter…. jag älskar dig och behöver en kram! ❤ Jag kramar tillbaka när jag vet att allt är okej.

Så får jag känna att jag lever

Har svårt att vakna till idag. Det är svinkallt ute. Ska man duscha och gå ut till bilen? Träning på gymmet struntar jag i idag trots att jag tänkt leva innanför rutorna. Igår skottade jag hela uppfarten plus Peters plats för bilen. Sen fick han ta finputsningen på parkeringen och min plats. Det ser fint ut mitt i allt det kalla.

Jag känner mig egentligen inte nere. Jag har en bubblande ilska inombords. Igår när jag skottade var det skönt. Ilskan hjälpte mig att skotta och skottningen hjälpte mot ilskan.

Man kan undra vad jag har att vara arg för egentligen. Ja… jo det har jag. Jag har massor att vara arg på. Jag känner mig fångad på nåt vis. Fängslad.

Idag har jag bestämt mig för att jag inte vill ha med min kurator på någon eventuell träff med min chef. Jag trodde att jag skulle kunna få ha nåt stöd utav henne, någon stöttning i stunden. Men hon gick på mig för mycket igår. Krävde för mycket. När jag skulle gå sa hon det hon alltid säger: ”Var rädd om dig”. Men jag funderar idag…. vad menar hon egentligen? Hon har suttit där och knäckt mig, bit för bit, och sen säger hon att jag ska vara rädd om mig.

Jag känner mig ensam. Jag hänger i en gren nånstans ute på fjället och dinglar. Ingen hör mina rop och ingen letar. Dessutom är det jävligt kallt. Jag kan klä av mig; lager efter lager tills jag kan ta mig igenom overallen, och då fryser jag ihjäl. Eller så kan jag bli überstark och häva mig upp till grenen, kroka av mig och sen springa allt jag har.

Jag har alltid varit überstark när det har behövts. När barnen behövt mig. Jag har kokat och jag har pratat och jag har klarat av allt det jag måste.

Vintern 2009-2010 gav jag allt för jobbet. Jag kunde ha jobbat ihjäl mig och på sätt och vis gjorde jag ju det. På senvintern och tidigt på våren började allt dala. Jag började sakta trasas sönder. Min långa depression började. Sen dog min arbetskamrat i cancer och sen dog min gamla pappa som jag saknar så. Jag hade en liten uppåtperiod i november… och sen brakade allt djupare än du nånsin kan ana. Jag låg i sängen och frös medan min man satt på akuten och det enda jag klarade var att äta sobril.

Vid det laget hade jag läst några böcker, jag hade bläddrat i mina dagböcker, och jag hade jämfört. Jag hade hittat mig själv. Det var en skön känsla mitt i allt och jag ville veta om jag hade rätt. Vägen genom psykiatrins dörrar och möten med människor under dessa år har varit läskigt och skönt. Men det har gjort ont.

Det gör ont. Jag var en människa… och nu är jag en annan. Det känns overkligt. Jag vill vakna ur min mardröm. Jag vill börja om där detta började. Någonstans på vägen, kanske inte från början, men när jag blir sparkad på och slagen gul och blå – där nånstans.

Det går ju inte. Det finns ingen början. Jag måste fortsätta där jag är. Och jag måste fortsätta i min ilska för det är där jag vet att jag överlever.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever.

Tankar istället för ett möte…

DSC03366Det blev inget möte. Min läkare var sjuk. När de ringde till mig så var jag nästan framme så jag bad om att få ha möte med min kurator istället. Hon skulle ju ha varit med på mötet så jag visste ju att hon faktiskt hade tid. Och så fick jag ringa min chef som också kommit långt på sin resa redan. Men hon vände. Och jag sa inget om att jag skulle träffa min kurator.

På psykiatrin i staden jobbar även en gammal kompis som även var bra kompis till han som dog, vi träffade på varann och pratade lite. Det kändes skönt att få prata lite med någon som kände honom. Och han är väldigt go och trevlig. Vi pratade om att skicka kondoleanser och lite om vår väns liv på slutet, hans släkt osv.

Min kurator känner mig väl vid det här laget. Jag tycker om henne och ändå inte. Hon rör upp och ifrågasätter saker som inte känns bra. När jag går därifrån känner jag mig alltid upprörd. Så man kan förstås undra varför jag fortsätter gå dit… Ja vi har gjort några längre uppehåll i och för sig, men som sagt så känner hon mig väl och jag känner mig trygg på nåt sätt hos henne. Och faktiskt kan jag ju gå därifrån förbannad på sånt hon sagt men ändå inte känna mig helt oförstådd.

Vi bokade ett nytt datum och tid efter att Peter fyllt år. Men när jag åkte hem tänkte jag att det inte var bra eftersom jag skulle vara med Gabriella på möte strax innan. Så nu har jag mailat henne om att vi måste avboka det. Samtidigt skrev jag att vi kan vänta med nytt datum.

Jag har laddat för det här jädrans mötet. Mått så dåligt. Stressat i tankarna så jag har blivit dålig i magen igen. Igår fick jag springa på toaletten jättemånga gånger på eftermiddan. Nu är jag helt slut. Över att det inte blev nåt. Ändå nu när jag tänker på det så känns det bra. Jag får lite mera tid att tänka på. Bara en sån sak som möjligheten att få prata med min kurator och inse att jag faktiskt kanske inte vill ha med henne alls! Och syftet med mötet…. oavsett så måste jag få reda på vad sjutton min chef vill ha ut av det. Vad är det hon vill förstå?

Jag har en arbetskamrat som jag tycker mycket om. HAN 😀 är rak och kan bli förbannad på ett sätt som är härligt DSC03374och sunt. I alla fall så pratade vi om detta möte igår (som så många gånger förr eftersom det upptagit mina tankar mycket). Han var så förbannad och skämtade om att jag skulle säga till chefen att om hon ville veta saker om mig så kunde hon fråga mig och om hon ville veta nåt om bipolär så: Läs en bok för fan!

Och det är ju mycket det där som jag kan tänka mig blir svårt för omgivningen. Just att förstå vart gränsen går mellan min personlighet och min sjukdom, men också var dom smälter samman. Senaste tiden har jag känt att eftersom jag levt med mig själv hela livet och lärt mig saker hela tiden, så har jag ganska god koll på det där. Faktiskt så har jag kommit dithän nu. Och om då ”specialister” säger att det ska sättas gränser för mig och att man ska begränsa mig så jag inte går överstyr för att jag har för mycket omkring mig, så……. kanske det är rätt utifrån mina psykiska svårigheter. Men det kanske inte är helt rätt för just MIG. För jag är inte bara min diagnos. Jag är mig själv också. Och dessutom är jag en ganska god människokännare i och med mitt jobb. Ja det kan väl låta konstigt, men jag träffar också människor med svårigheter. Man behöver utgå ifrån människan. Sen även funktionsnedsättningen med dom svårigheter det innebär. Javisst är det så att de inte alltid ser sina svårigheter, men ibland är det även så att jag och andra i omgivningen inte ser deras möjligheter.

Jag hade kontakt med en pappa och en son för längesen med samma diagnos. Folk omkring tyckte att han var jättejobbig och hänvisade det till hans Asperger. Därmed tog dom hans kunskaper om sonen inte helt på allvar. Han var mest bara jobbig. Själv förstod jag och såg att han var en desperat man som stred så otroligt starkt för sin sons behov. Och han hade en enorm kunskap och erfarenhet. Det han gjorde var fantastiskt. Självklart var han jobbig; han var en pappa till sin son och han krävde att sonen hade det bra.

DSC03372Ja vad hade detta med mig att göra, tänker du nu…  Jo självklart har jag min diagnos…. som man kan läsa om och man kan lära sig mycket och man kanske kan förstå en del. Men inte allt.

För jag ÄR inte min diagnos. Jag är Marielle Johnsson och det är mycket som hör ihop med det. Och diagnosen finns. Men för att veta hur den påverkar mig så måste man lära känna MIG och inte gå på nån slags mall eller figur från nån bok.

Jag har läst många böcker vid det här laget. Och jag tycker att det är en skön känsla när man känner igen sig. Det ger AHA-upplevelser och det kan få mig att förstå en del saker. Men strategier och andra vägar att gå i livet måste dessutom anpassas efter min person, efter den jag är för övrigt.

Om dom säger att jag ska begränsas så kanske de säger det utifrån vad dom vet om min sjukdom och utifrån att det gått åt helskotta för mig EN gång för några år sen. Om jag då säger att NEJ så är det inte längre. Om man begränsar mig mer än man begränsar andra så får jag panik och i den paniken så växer manin. Det tror dom inte på tydligen eftersom även min kurator fortsätter att tjafsa om det där.

Saker har gått framåt. Jag kan planera mitt liv på ett bra sätt. Och ändå ifrågasätts det. Varför? Är det verkligen så att andra människor lyckas jämt? Varför måste jag lyckas jämt?

Och om jag säger att jag får göra ett större jobb för att klara saker än de som inte har mina svårigheter och att det känns så orättvist och jobbigt och att det är tyngre för mig…. så säger min kurator: ”Ja, du är ju vuxen!”

Jag tycker att hon bemöter mig helt fel. Det handlar om mina svårigheter, inte om att jag beter mig som ett barn. Det är en jäkla skillnad. Så skulle jag aldrig få för mig att säga till någon jag träffar som har svårigheter.DSC03368

Nu tror jag att jag har fått ur mig allt.

Om jag vore en annan person med bipolaritet så kanske jag skulle gå ut och leta fram skidorna i boden och ge mig iväg på en skidtur. Om jag vore en tredje person med bipolaritet så kanske jag skulle lägga mig och sova. Om jag vore en fjärde så kanske jag skulle åka till akutpsyk i ilfart med ambulans efter självmordsförsök.

Den ena heter Ulla, den andra heter Aron och en heter Helge.

Sen finns det nån som behöver begränsningar i sitt jobb och så finns det nån som inte behöver det. De kan vara bipolära i alla fall allihopa.

Det finns artister som är bipolära. Och avlidna artister som varit bipolära. Någon har avslutat självmant med ett självmord och nån annan kanske blev påkörd av en buss. Och så finns det ju dom som fortfarande lever. Kanske mår de väldigt dåligt ibland och kanske de skriver allra bäst när dom är maniska. Vart skulle världen ha gått om dom inte fanns? Om inga böcker skrevs i maniska tillstånd?

Det finns dom som rutar in sin tillvaro i minsta detalj. Jag rutar in min också, och jag har tänkt att leva i rutorna så gott det går. Men inte mer än jag själv vill. Inte mer än jag har utrymme till i min person. Faktiskt.

DSC03369

Eller så mår jag sämre…

Idag har jag jobbat heldag. Jag skulle vilja skriva massor egentligen. Jag är väldigt dålig i magen igen, och i morrn är det möte på psykiatrin tillsammans med min chef, läkaren och kuratorn. Och så jag förstås. Jag är så nervös. Jag känner mig som ett nervvrak.

Jag ska försöka skriva när jag kommer därifrån. Kanske mår jag bättre. Eller så mår jag sämre.

När döden knackar på

Känns lite tungt i kväll. En gammal killkompis från en svunnen tid har gått bort. Han var med i ett band och jag har letat upp dom på Youtube. Inte cranberries förstås.

Men nu fick det bli cranberrys innan läggdags. Hoppas verkligen min skrivådra kommer tillbaka snart.

Kram på er alla. Håll i livet. Gör sånt ni mår bra av. Mitt liv är ett helvete ibland och jag tror han hade sina svarta demoner också. Det spelar ingen roll nu.

Världen är en kille fattigare.