The day after tomorrow…

DSC_3591Nyårsnatten dvs det magiska klockslaget tillbringade jag själv i soffan framför TVn med ett glas saft, upphällt i ett vackert vinglas förstås.

Peter fick jätteont i huvudet och orkade inte vara uppe. Andreas tyckte inte heller det var särskilt magiskt med det där klockslaget så han gick också och la sig. Gabriella har alltid hatat nyårsaftonar. Under många år var det värsta utbrottstiden på hela året. Nu åker hörselskydden på och hon bäddar ner sig för att läsa saga för Ballebus-kaninen.

Men det var inte mycket fyrverkerier alls i år. Det brukar vara vackert när vi kunnat skåda dem på flera platser runt sjön samtidigt. I år var det på två ställen och det ena syntes knappt. Jag gick runt till fönstren och visade Solkatten. Han var inte rädd alls.

Tidigt på morgonen åkte Peter och Andreas mot Luleå. Jag vet inte om Gabriella vaknade. Jag hade erbjudit henne att få en stilnoct av mig om hon inte kunde somna om sen, men det behövdes inte alls. Jag vaknade från min skönhetssömn i soffan och gav Peter och Andreas en kram innan dom åkte.

Usch, att det alltid ska kännas så jobbigt när han åker den där skrutten till son jag har. Och när jag sen går runt och tittar så har han förstås glömt massor av grejer. Två par långkalsonger ligger kvar här och ett presentkort på Dressman. Ja lite fler saker, men de där hade ju varit bra för honom att ha.

Sen har Gabriella fått lite foton till sin mobiltelefon och några hälsningar om vart de är och vad de ser. Hon blir så glad och det är så kul att hon kan hantera sin mobiltelefon så bra.

Nu har de varit däruppe i två dagar. Igår gick dom omkring och gjorde stan. G fick nån bild på en vacker kyrka medDSC_3588 snö på taket och runtomkring. Här är det åter barmark även om det fortfarande ligger is på sjön. Idag såg jag skridskoåkare. Usch det skulle jag nog inte våga. Det kan inte vara särskilt tjock is nu…

Gabriella skjutsades hem igår. Det gick bra. Min mammas telefon har gått sönder så jag tvingade på henne min mobil. Och jag trodde väl aldrig att jag skulle lyckas, men det gjorde jag. Min moster var där när jag kom dit så vi fikade lite. Kul att träffa henne, det händer inte så ofta..

Men! Sen är jag ju ett totalpucko för jag hade glömt att lämna med uppladdningssladden så telefonen dog ju senare på kvällen. Klantiga jag!

Idag åkte jag dit med den. Jag hade kanske inte behövt men jag skyllde på att jag skulle köpa tandkräm också. Min ena systerson med sin plastson (säger man så? Typ låtsasson) var där. Vi har nånslags klyfta mellan oss, min systerson och jag. En gång när jag var i 40årsåldern så brakade jag in i nån slags hypomani och hamnade i nåt slags mejlskrivande till honom som liksom blev värre och värre ju mer jag skrev. Nånstans borde jag ha gett upp, slutat liksom. Men det gjorde jag inte utan fortsatte tills det gick helt överstyr. Jag orkar inte dra hela historien för naturligtvis kan jag inte låta bli att tycka att han hade en stor del i det hela också faktiskt.

Jaja…. han kan vara långsur och jag kan ha varit en idiot, men så är livet….

DSC_3589Nu verkar det funka någorlunda att prata med varann i alla fall. Och så har vi blivit vänner på facebook – inte illa! 😉

Som sagt; Gabriella har åkt hem, Peter och Andreas är i Luleå. Jag är själv med mina djur (och en bil som verkar paj!! Det låter jättemysko om den 😦 ).

Jag plockar och städar men har bestämt mig för att ta det lugnt. Ingen hypomanstädning! Bara känna känslan av ensamhet. Jag behöver det ibland. Jag behöver tanka ensamhet. Skulle behöva det mycket mer egentligen, men får vara nöjd med detta ändå.

Mamma frågade om jag och G skulle komma hem till henne och äta nån dag…. men jag har ärligt talat ingen lust. Lite svårt att säga nej, men det var ju faktiskt ett av mina nyårslöften eller hur, att kunna säga nej!

Jag tänker mycket på mitt jobb. Jag kan inte skriva så mycket här, men jag är både ledsen och skärrad för dagen då jag börjar igen nästa vecka.

Så småningom ska det bli ett möte med mig, min chef och min läkare. Idag skrev jag ett mejl till min kurator också och frågade om hon kunde vara med som ett stöd. Jag vet inte vad mötet ska leda till egentligen, men det känns inte som om jag kan säga nej igen för då blir det aldrig nån reda på nånting.

Nu ska jag plocka rätt lite i vardagsrummet och se om det är nåt kul på TV. Solkattens päls behöver redas ut, två tovor DSC_3593har jag hittat och de måste fixas nu innan de blir större, så jag ska se om jag kan placera honom hos mig framför TVn.

Kram på er därute!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s