Gabriella, djur och autism

Gabriella älskar djur, framför allt katter och kaniner. För många år sen fick hon sin första kanin av sin kusin. Den blev älskad och väldigt ombrydd. Så småningom dog den. Efter ett tag köpte vi en ny kanin. Den blev ännu mera älskad. Hennes bebis, hennes allt. När den dog gick hennes värld sönder. Hon älskade henne så himla mycket.

Under den tiden hade Gabriella hunnit flytta hemifrån. Kaninen fick flytta med. Det var ett krav från min sida till kommunen, att hon skulle få ha med sig sin kanin. Personalen hjälpte henne att städa buren. Det var ett sätt för dem att lära känna och komma närmre Gabriella. Och så tyckte dom om hennes kanin. Men med tiden bestämdes det i kommunen att personal inte fick hjälpa till med brukarnas djur. Det innebar att enbart de brukare som själva kunde ta hand om sina djur, fick ha djur. Så mot slutet åkte jag dit två gånger i veckan för att städa kaninburen. Det kändes väldigt knäppt eftersom jag samtidigt visste att personalen tyckte att jag var hos G för mycket och att hon var för beroende av mig. Bullshit tycker jag förstås om det…

I våran familj har vi haft katter i många år. Gabriella är uppvuxen med katter omkring sig och hon älskar dom. Hon kan och vet allt. Hon tar reda på och läser sig till hur katter fungerar på alla sätt. Efter att hennes kanin dött i stugan hon bor i, så flyttade en katt in hos henne. Det kan låta märkligt men det var faktiskt så att kissen först flyttat in på gruppboendet som hennes stuga hör till. Det här var ganska längesen. Personalen satte ut annons och tog reda på vart katten bodde egentligen och på nåt sätt (vet inte riktigt hur) så bestämdes det att katten fick flytta in till gruppboendet. När G inte längre hade sin kanin så kom katten mer och  mer hem till G. Så småningom flyttade den in hos henne. Och återigen blev ett djur hennes allt. Det fanns dock ett stort problem med katten och det var att den plötsligt kunde gå till attack och bita folk. Men den bet aldrig Gabriella. Hon lärde den sitta fint och göra olika konster. Den sov i hennes säng och den kom när hon ropade. Katten lärde sig även hur den skulle krafsa på dörren för att G skulle höra och komma och öppna. På deras små promenader med rullatorn följde den tålmodigt med. Gabriellas god man hjälpte henne att börja prenumera på en tidning som heter Kattliv.

Ja det djur som inte har blivit älskat av G har gått miste om mycket….

Men så hände det som inte fick hända. Personalen på gruppboendet ringde till mig på jobbet. De skulle göra sig av med katten. Den hade bitit flera och denna gången var det den enda personal som överhuvudtaget kunde gosa med den. Alla andra hade blivit bitna och var rädda för katten. Nu fanns det ingen längre som vågade hålla på med den alls. Mer än Gabriella. Alldeles bredvid gruppboendet ligger ett dagis, och vad händer om katten plötsligt en vacker dag skulle gå till attack mot ett litet barn?

Jag ville inte förstå… Jag tänkte igenom alla alternativ. Till exempel om den skulle flytta hem till oss på landet. Men det skulle ju inte funka ihop med våra katter. Det var inte lönt att ta risken. Så dom tog katten till en veterinär och tog bort den. Det var fruktansvärt. Vi bestämde att en av personalen skulle tala om det för G efter att det var gjort och att jag skulle finnas i närheten och komma dit på direkten. Gabriella var så ledsen.

Att diskutera andra djur efter detta har inte funkat eftersom personalen inte får hjälpa till med det. Jag skaffade en kanin men den förblev min och inte hennes. Hon tycker mycket om honom och tar hand om honom när hon är här hos oss. Men han kommer alltid att vara min.

Visst har vi diskuterat katt eftersom det kanske är det enklaste djuret för henne. Men problemet är att man måste lära kissen att gå på låda och man måste klara att tömma lådan själv.

Samtidigt tycker jag att detta går emot lagen om särskilt stöd (LSS) som innebär att man som funktionshindrad ska ha rätt att leva som andra. Och andra människor får ha katt, eller hur? Jag skulle kunna strida för detta. G vill att jag gör det. Och hon skulle må psykiskt så mycket bättre med ett djur som är hennes eget.

Men Peter säger att det skulle bli svårt för henne om katten går ut och inte kommer när hon ropar. Om katten är borta flera dagar. Om katten kommer i slagsmål med andra katter….

Jag vet inte. Hon får fortsätta att ta hand om våra djur när hon är här. Och vi kommer alltid att fortsätta att ha djur. För alltid.

Men hon bor ju faktiskt inte här. Hon är vuxen och har sitt eget hem. Nånting inuti mig skriker att detta är fel. Att leva som andra måste ju innebära att man får ha husdjur. Det är ju en rättighet för alla andra människor. Och så älskade som hennes djur har blivit går nästan inte att bli. Och jag tror att det till viss del har med hennes funktionsnedsättning att göra. Precis som mannen i youtubklippet ovanför. Just när det gäller detta så är det en tillgång. Hon har mycket lättare för att umgås med djur än med människor.

Ja det var lite tankar jag fick när jag såg klippet ovanför. Det finns även en kvinna som heter Temple Grandin som har Autism och som är väldigt duktig med kor. Det påminner om varandra. Så om ni har möjlighet läs hennes böcker eller kolla nån film.

Kanske jag strider en dag. Men inte idag. Tyvärr. För det vet jag att G skulle vilja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s