Vardag gör mig psykiskt slut

Varför har jag inga ord längre? De kommer alla fall inte så lätt längre. Jag är ledsen och jag är trött. Så lite behövs för att jag ska bli psykiskt slut. Först en snöig bilfärd till jobbet, en hel timme för sent. Och ett långt samtal med min chef. Efter jobbet åkte jag och simmade och sen långa vägen till min mor i den staden. Hon har lånat min mobiltelefon eftersom hennes telefon gått sönder. Men stackars människa – ny teknik – livsfarligt! Hon har fått instruktioner och fått övat med mig i närheten förut, men nu var det dags igen. Jaja, jag är mest imponerad faktiskt över att hon tog emot den överhuvudtaget! Sen åkte jag till Gabriella. Och eftersom min mamma brukar besöka henne på tisdagar så blev det lite kortslutning i Gs huvud. Jag åkte en extrasväng och handlade åt henne och sen när jag lämnade varorna blev det diskussioner om TV-tidning så när jag handlade igen sen skulle jag köpa den, men kom på att den finns ju inte på måndagar heller… Lite surt blev det och återigen kortslutning. Jag lovade att hjälpa henne i morrn. Pust! Vägen hem var minst sagt snörik.

Peter hade inte kommit upp med bilen så jag fick parkera nedanför honom i backen, och han ska iväg först så det blir väl lite pyssel med bilförflyttningar i morrn bitti.

Min mamma ringde och sa att hon kunde köpa den där TV-bilagan i morrn i alla fall, så det var ju skönt.

Varför är jag ledsen då? Ja jag vet inte. Jag ska ju träffa min psykdoktor ihop med chefen nästa torsdag. Jag har även bett min kurator vara med. Det är jobbigt tycker jag. Jag skulle vilja skilja dom åt på nåt sätt. Min chef vill ha råd och det kanske är bra – jag vet inte.

Saker kommer ifatt mig. Krisen och sorgen över att jag inte är som andra och så förstås att jag inte kan jobba som förut på nåt vis. Det kunde jag kanske inte då heller men jag var i alla fall en sån som jobbade och fick beröm för att jag gjorde så mycket. Nu är det tvärtom. Jag ska göra lite, men jag vill göra det bra och jag vill fortfarande jobba hårt. Visa vad jag kan. Vara duktig. Jaja, jag vet att jag fortfarande kan det, men allt är kluvet. Min sorg kontra min vilja. Min kris kontra nån slags självkännedom, självkänsla.

Kanske det inte går att förstå för dig som läser. Men detta ska jag leva med. På nåt sätt är jag dömd till att leva ett liv jag inte trodde fanns för mig.

Jag kan inte förklara. Jag är trött. Så otroligt trött. Och det ska jag ju inte vara…. snart är det födelsedagssfest för 50-åringen. Jag ser framemot den, men det är svårt med Gabriella på nåt vis. Om hon ska vara med eller inte. Hennes favoritkusin kommer och det känns inte alls bra om de inte får träffas. Hon bor långt bort.

Nu ska jag natta min Ballebus-kanin och sen gå ner i tvättstugan.

I morrn är det egentligen styrelsemöte för Balans, men jag har inte lyckats ändra min arbetstid så jag ska jobba eftermiddag och då hinns inget möte med 😦

Förresten har nån tidning ringt idag på telefonen som min mamma lånat. Svenska dagbladet trodde min mamma. HJÄLP! Eller………. spännande??

 

2 tankar om “Vardag gör mig psykiskt slut

  1. Lotta skriver:

    Jag tror att jag förstår och tack för din underbara blogg!! Sänder många styrkekramar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s