Så får jag känna att jag lever

Har svårt att vakna till idag. Det är svinkallt ute. Ska man duscha och gå ut till bilen? Träning på gymmet struntar jag i idag trots att jag tänkt leva innanför rutorna. Igår skottade jag hela uppfarten plus Peters plats för bilen. Sen fick han ta finputsningen på parkeringen och min plats. Det ser fint ut mitt i allt det kalla.

Jag känner mig egentligen inte nere. Jag har en bubblande ilska inombords. Igår när jag skottade var det skönt. Ilskan hjälpte mig att skotta och skottningen hjälpte mot ilskan.

Man kan undra vad jag har att vara arg för egentligen. Ja… jo det har jag. Jag har massor att vara arg på. Jag känner mig fångad på nåt vis. Fängslad.

Idag har jag bestämt mig för att jag inte vill ha med min kurator på någon eventuell träff med min chef. Jag trodde att jag skulle kunna få ha nåt stöd utav henne, någon stöttning i stunden. Men hon gick på mig för mycket igår. Krävde för mycket. När jag skulle gå sa hon det hon alltid säger: ”Var rädd om dig”. Men jag funderar idag…. vad menar hon egentligen? Hon har suttit där och knäckt mig, bit för bit, och sen säger hon att jag ska vara rädd om mig.

Jag känner mig ensam. Jag hänger i en gren nånstans ute på fjället och dinglar. Ingen hör mina rop och ingen letar. Dessutom är det jävligt kallt. Jag kan klä av mig; lager efter lager tills jag kan ta mig igenom overallen, och då fryser jag ihjäl. Eller så kan jag bli überstark och häva mig upp till grenen, kroka av mig och sen springa allt jag har.

Jag har alltid varit überstark när det har behövts. När barnen behövt mig. Jag har kokat och jag har pratat och jag har klarat av allt det jag måste.

Vintern 2009-2010 gav jag allt för jobbet. Jag kunde ha jobbat ihjäl mig och på sätt och vis gjorde jag ju det. På senvintern och tidigt på våren började allt dala. Jag började sakta trasas sönder. Min långa depression började. Sen dog min arbetskamrat i cancer och sen dog min gamla pappa som jag saknar så. Jag hade en liten uppåtperiod i november… och sen brakade allt djupare än du nånsin kan ana. Jag låg i sängen och frös medan min man satt på akuten och det enda jag klarade var att äta sobril.

Vid det laget hade jag läst några böcker, jag hade bläddrat i mina dagböcker, och jag hade jämfört. Jag hade hittat mig själv. Det var en skön känsla mitt i allt och jag ville veta om jag hade rätt. Vägen genom psykiatrins dörrar och möten med människor under dessa år har varit läskigt och skönt. Men det har gjort ont.

Det gör ont. Jag var en människa… och nu är jag en annan. Det känns overkligt. Jag vill vakna ur min mardröm. Jag vill börja om där detta började. Någonstans på vägen, kanske inte från början, men när jag blir sparkad på och slagen gul och blå – där nånstans.

Det går ju inte. Det finns ingen början. Jag måste fortsätta där jag är. Och jag måste fortsätta i min ilska för det är där jag vet att jag överlever.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s