Till Peter!

Jag funderar på om du läser min blogg. Det är ju helt okej i så fall egentligen. Men jag visste inte om det. Senaste dagarna har du burit dig lite konstigt åt och mest idag. Härom dagen skrev jag om en arbetskamrat som jag känner att jag får stöd ifrån. Jag skrev HAN med stora bokstäver och en smiley bredvid. Jag vet att sånt kan göra dig ledsen. Från min sida är det på skoj. Och det är ju så att du har arbetskamrater; kvinnor som också skojar med dig på olika sätt. Kanske du har nån som du pratar med mer än nån annan. Jag hoppas det. Jag hoppas att du inte sitter där med dina problem och inte har nån som lyssnar och bryr sig. Det skulle kunna handla om din bipolära fru eller kanske framförallt om din dotter med sina stora svårigheter. Men jag tror inte ens att du har berättat om henne för dina arbetskamrater. Hur länge har du jobbat där? Och hur mycket skäms du egentligen över oss, speciellt henne kanske? Jag tycker att det är fult faktiskt.

Och du tycker förstås att det är fult att jag gör en smiley och skriver HAN med stora bokstäver.

Jag kan bli paranoid av sånt här. Och förresten har jag ju varit det ändå under en tid, fast det har mest gällt jobbet.

Jag undrar vad som far runt i din hjärna nu egentligen. Jag skulle vilja pressa dig att du berättar om din dotter. För att jag inte vill att du skäms över henne. Du säger nog att jag har fel. Men hur ska jag tolka det då att du inte pratar om henne? För du har väl pratat om din son antar jag? Som gjorde sin karriär genom att bli militär 🙂 ? Eller du kanske inte har gjort det heller?

Jaja…. vi har varit ihop i 30 år och jag älskar dig! Ingen annan. Bara dig.

Jag skulle behöva en stor varm kram för att det är tufft med ett möte som inte blev av och för att jag är rädd om mitt jobb. För att jag fortfarande krisar över min diagnos. För att min kurator inte hjälper mig.

Jag hoppas att du ger mig den kramen. Jag skulle önska att du fanns där och gav mig tröst även om jag inte gråter.

Jag tror inte att du svarar i bloggen, men kanske du ger mig en kram när du läst. Jag tänker inte säga nåt till dig. Du får komma självmant och om du inte gör det så kanske jag åter är paranoid, kanske ditt beteende nu bara är en slump. Inte betyder nånting. Jag hoppas det och jag hoppas att det går över.

Ni andra får också skriva kommentarer till inlägget. Det är helt okej. Var och en står själv för vad man skriver, men jag svarar precis som alltid.

Som sagt Peter…. jag älskar dig och behöver en kram! ❤ Jag kramar tillbaka när jag vet att allt är okej.

8 tankar om “Till Peter!

  1. S skriver:

    Ert förhållande kan jag egentligen inte kommentera, för jag är inte du och Peter är inte min man. Jag kan bara berätta hur vi har det, vilket kanske inte alls passar för er, vad vet jag.

    Vi har i alla fall en överenskommelse att han får läsa min blogg. Jag har t.o.m. ställt in det så att när jag skriver ett nytt inlägg får han det som ett email, så han behöver inte komma ihåg att gå in och kolla. När jag skriver om mer vardagliga saker brukar han inte kommentera det, men händer det något särskilt så kan han ta upp det, eller om han märker på det jag skriver att jag håller på att bli väldigt deprimerad eller speedad. Självklart pratar jag direkt med honom också om det är något viktigt, men på något sätt tycker jag att bloggen har blivit en bra mellanstation, där jag vet att han har information men själv kan avgöra hur mycket han vill lägga sig i.

    Men vi har alltid pratat mycket om ditten och datten, så det finns knappast något kvar jag är rädd för att han ska få veta, och han har visat tusen gånger hur lojal och intresserad han är. Det underlättar förstås att han, även om han inte själv är sjuk, inte har levt ett ”vanligt” liv alla gånger och vet att det inte är att bara trolla med knäna så blir jag ”normal”.

    Känner att jag inte ska komma med råd, men jag hoppas att du får din kram! ❤

  2. Polär Marielle skriver:

    Troligen har han inte läst min blogg…. Typiskt mig att tro det. Men jag kanske skriver ett inlägg om det, jag vet inte. Det kan göra min paranojja värre istället. Jag kan säga att vårt förhållande trots 30 år, inte är som ert. Och det finns anledningar. En del pga min bipolaritet; mina maniska episoder… Och tyvärr misstolkar han mycket av både sånt jag skriver men även sånt jag säger. Därmed min paranojja. Och pga annat. Vi får se som sagt.
    Kram! ❤

    • S skriver:

      Det låter tufft att ni inte helt kan förlita er på varandra. Och sånt kan det ju som sagt finnas många anledningar till.
      Hoppas att ni på något sätt hittar nya vägar.
      Kram! ❤

  3. Polär Marielle skriver:

    Ja det har ju som sagt sin historia. Jag tror att mycket handlar om att jag har en massa spöken i huvudet ibland och då blir det så här… Jag tror inte vi kan förändra det så mycket, mer än att jag måste lära mig att inte prata med honom för mycket när det blir så här för då rör jag bara till allt. Låter kanske fel men för oss är det nog det enda rätta…
    Kram!

  4. K skriver:

    Härligt att kärleken håller i sig efter 30 år tillsammans. ♡ 🙂

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det är ju en speciell och mera praktisk kärlek man har efter så många år. Jag brukar säga att vi är som ett företag, alla har sina sysslor och man drar sitt strå till stacken för att det ska fungera och gå runt. När allt fungerar mår vi bra och det är en kärlek som bor i allt det där på nåt sätt. Vi går inte omkring och är nyförälskade längre utan det är en annan företeelse.
      Kram på dej K.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s