Flirtlek

Äh. Jag hade nog fel igen. Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om bakgrunden till detta. Risken är att jag blir ännu mer paranoid eller igen.

Kanske de flesta har sina spöken i garderoben. Minnen av mer eller mindre stora katastrofer i sina förhållanden. Vi har våra katastrofer. Ingen av dom har varit beräknande och elaka. Jag tror dom har varit ungefär……… 3. Om man inte räknar med alla mina flirtar när jag varit hypoman. Jag räknar inte riktigt det som otrohet; jag har inte gått till säng med dom och inte heller hånglat, det har mera handlat om nån slags flirtig retlek. Men dom där tre har väl varit en var och så en extra som var min :-/ Ja och dom där tre har väl varit lite mer än dom där flirtiga retlekarna… Vi behöver kanske inte sätta ord på det här.

DSC03396Den sista av dom tre var en man som jag fick kontakt med via internet och via ett forum. Allt började som en stilla flirt på nåt sätt, kanske en fin vänskap förresten. Han fanns därute i cyberrymden när jag drogs mer och mer in i en hypomani som så småningom blev en mani. Min man har inte förstått såna saker, dvs mina manier och man är väl inte direkt den som står och skriker Nu är jag manisk, hallå!!! utan man dras in i nånslags virvellek. Inga planer, inga eftertankar. Jag hade en del stöd av min kurator då faktiskt och min läkare sa åt mig att det inte var nåt som helst tvivel om att jag var bipolär.

Vänskapen med mannen i cyberrymden drog iväg ännu mer och ännu mer och han kom att betyda alldeles för mycket. Mer än vad som är sunt när det gäller vänner omkring ett äktenskap. Jag satt vid datorn jämt och speciellt när min man var ute och fiskade eller åkte bort. Så småningom blev jag förälskad. Men som sagt: inga planer. Virvelvinden drog iväg och jag tyckte att det var synd att han bodde så långt ifrån mig, och vi tyckte båda att vi ville träffas IRL. Alla våra känslor, alla våra ord blev till mer än en vanlig förälskelse faktiskt.

En natt blev jag väckt av min man som inte kunnat sova utan legat vaken och grubblat. Han hade inte velat säga nåt när barna var hemma, men nu drog han upp mig. Han hade hittat vår chatt.

Livet efter det var inte roligt. Vi skulle skilja oss, jag skulle köra ihjäl mig med bilen och mycket annat…. Jag var fortfarande hypoman/manisk och ställde till med massor. Pengar som rök på allehanda prylar, relationer till andra i vår närhet…

I februari 2012 fick jag en rejäl paranojja och trodde att min man kunde höra mina tankar. Jag trodde att alla ville mig illa och så tog jag bort massor av vänner på facebook samt gick ur forumet om bipolär.

Mannen jag träffat via internet och jag skrev några mail som min man hittade innan jag bytte lösenord. Sen bestämde vi att aldrig ha nån kontakt mer. Jag skrev ett mail till sedan men fick aldrig något svar. En mycket djup och varm DSC03397vänskap som kunde ha stannat vid att vara vänskap gick åt helvete och försvann.

Livet blev bättre så småningom och vi vågade fortsätta som man och hustru. Men när mina paranojjor kommer så tittar spökena fram ur garderoben. Jag blir rädd. För jag vill aldrig ha tillbaka den där perioden i mitt liv igen.

Nu för tiden kan vi skoja lite om mina flirtar. Vi kan skoja om ifall jag har nån loverboy nånstans. Visst litar vi på varandra till viss del men inte helt. I den där perioden så hade vi möte med psykiatrin. Min kurator frågade mig om jag kunde lova att aldrig ha nån flirt igen. Jag kände hur svetten kom och huvudet blev en bultande boll.

Jag svarade nej. Jag kunde inte lova det.

Så nu vet vi bägge att jag inte kan lova det. Vi kan skoja och vi kan lite på varann när det gäller en del saker. Till exempel så har jag egna lösenord i datorn igen. Jag är betrodd liksom. Min man vill inte veta dom. Ju mer han vet om det desto sämre mår han. Ju mer han vet desto mer måste han kontrollera och det går inte i längden. Jag har sagt att ända vägen är att jag kan lita på att han stannar och att jag därmed kan tala om ifall det brakar hän åt helsike igen. Jag vet förstås inte om det i slutändan är en väg som funkar men vi båda måste tro det.

Vårat liv är ingen katastrof längre. Vi lever vidare och har det bra. När jag får mina paranojjor eller när jag kommer i nånslags flirtlek, när någon man betyder en del som är större än vänskap, då blir jag rädd. Och jag kan nog inte prata om det för det väcker för mycket rädsla och oro hos min man.

Allt som skrivs (som detta) går att misstolkas. Det gör mig rädd och ger mig paranojjor. Och ibland gör mina beteenden att min man blir rädd. Då kommer det vibrationer på nåt sätt. Han agerar på ett annat sätt än han brukar. DSC03401Och då blir jag orolig.

Men jag är ändå tacksam. Vi fortsatte och vi har ett bra liv. Jag går inte omkring och är orolig. Vi kan prata om mycket och vi älskar varandra.

Han har aldrig slagits. Han har aldrig varit dum överhuvudtaget. Vårt liv går vidare och det fungerar bra. Man när jag skriver om mannen på mitt jobb som är så go och rar kommer mina spöken… Jag hoppas att de inte påverkar mitt liv till det sämre.

Oj det här blev långt….

Kram på er!

Här ska ut och skottas. Mycket snö men vackert!

2 tankar om “Flirtlek

  1. K skriver:

    Vad skönt att du och Peter hittade tillbaka till varandra. Att kärleken er emellan höll och att ni kunde gå vidare och lägga allt bakom er. Starkt av dig att skriva så öppet och ärligt om en så svår period av ditt liv. Kramar/Katta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s