Det får inte vara dags igen!!!

Jag skulle vilja skriva en massa. Men om tjugo minuter ska vi hasta iväg till Gabriella. Vi ska ha med oss Ballebuskaninen och lite tillhörigheter till honom. Och så ska vi äta tårta (jag fyllde år igår 🙂 ) .Och så kommer en dunderförkyld svärmor dit med semlor hon har bakat. Hon ska även få ett grattiskort som jag scrappat åt Peters kusin som fyller 50 på måndag. Jag är jättenöjd med det.

Men förutom allt detta så har jag haft en ångestnatt. Jättejobbigt. Jag är arg. Jag vill inte vara i ångest, jag vill inte vara där igen!! Det får inte vara dags igen!

Jag har sån fruktansvärd huvudvärk. Har varit hemma från jobbet i två dagar. På måndag ska jag till min läkare. Livet börjar gå fel igen. Åt helvete!

Så nu måste vi packa i ordning allt som ska med.

Många kramar!

Jag behöver inga råd……

Ibland får jag tips och råd om saker och ting. Det är omtänksamt. Men eftersom det inte funkar blir det fel. Ibland behöver man bara få vara ledsen. och skriva av sig ledsamheten.

Utan att få råd utan mera en liten kram istället så ska jag alla fall berätta lite hur vi har det.

Vi har ett hus som kostar pellets, el, telefoner, TV, datorer, olika renoveringsprojekt…. (m.m.). Vi har två bilar som vi kör långt med. Dels till våra jobb ca 9 / 4,5 mil enkel resa. Dvs tur och retur är dubbelt så långt. Ja vi får ut lite på skatten till sommarn, men det är väldigt lite. Jag kör mycket i jobbet och tycker att det är skönt att ha min egen bil fast reseersättningen aldrig täcker upp allt…. Bilar innebär inte bara bensin utan även service, saker som går fel m.m. och det ska förstås köpas olja m.m. Vi tycker även om att åka på småturer med bilarna. Då tar vi ju min 4wheeldrive som man kan åka i buschen med. Ett intresse som jag inte vill ge avkall på. Peter har segelbåt men det bekostar han ju själv.

Tyvärr är jag väldigt dålig på att planera när det gäller mat. Det är sällan jag lagar mat överhuvudtaget. Ibland blir det över av helgmaten och då tar jag till jobbet men annars får jag ju fixa annan mat. Det har never hänt i mitt liv att jag står och lagar separat mat för att ta med dagen därpå. Förr när barna bodde hemma lagade vi förstås mat varje dag. Nu är det ofta skräpmat som gäller. Det blir dyrt i längden. Speciellt eftersom jag alltid är hungrig när jag handlar på eftermiddan. Det innebär t.ex. att jag rafsar åt mig guldnougater eller annat godis och ibland fikabröd.

Om jag är manisk så rafsar jag åt mig vääääääääldigt mycket. När jag kommer hem funderar jag på vad jag ska göra med det jag handlar. Eftersom jag inte vill ha skäll av min man så gömmer jag det. Och glömmer det.

Förra veckan åkte vi till Västerås. Jag tycker egentligen inte att jag handlade extremt mycket. Man måste ju unne sig litte ibland…. Såna saker skulle funka om jag lät bli allt godis andra dagar istället.

Livet är som det är. Det kostar det det gör. Jag tänker inte göra avkall på varken hus, bil eller jobb. Så jag måste inse att det är andra saker som måste jobbas bort. Och klädinköp måste jag få göra. Herregud, jag kan inte gå i gamla trasiga kläder jämt heller :-/

Nej, det är godis och fikabröd och skräpmaten som måste bort. Jag måste hitta en strategi för det. Om jag inte vore så frusen om händerna så kunde jag frosta av och inventera frysen som bor i vårt garage :-/ Då drömmer jag om att ha små fina matlådor i rad och i ordning 🙂 . De frysta bären från i somras och alla kantarellerna kunde få bo längst ner och sen glass som är det bästa jag vet och sen lite fiskpinnar och köttbullar och pyttipanna och ovanpå detta kom då matlådorna. Vilken dröm!

Men hur och varför ska jag städa frysen när resten av huset ser ut som pannkaka!? Jag har städat mycket när barna var små. Då bodde vi i lägenheten i stan. Den var mindre än ett hus och jag hade hand om hela lägenheten. Jag hade rutiner för allt. Nu försöker vi dela upp saker och eftersom min man är en man som strör saker huller om buller klarar jag inte av att ha ordning på resten. Det funkar inte. Och det beror inte bara på mig…..

Ja…. där kom en bild av mitt liv. Som är sann. Och jag vet inte om jag vill förändra så jäkla mycket egentligen. Jag behöver inte gå i senaste frisyr och märkeskläder. Det gör mig detsamma totalt.

Jag har som sagt vad jag älskar och prioriterar i mitt liv.

Så ja….. jag är väl en skit som råkar gråta. Jag får skylla mig själv.

Min man har haft cancer, jag har barn med autism som har haft stora utbrott och kastat saker så jag är ganska trött och sliten. Sen fick hon en neurologisk sjukdom som blev den största sorgen i mitt liv. Själv måste jag dras med att veta att jag har en psykiatrisk diagnos. Det finns mycket mer än detta…..

Jag tror att jag kan få gråta ibland. Och min diagnos innebär tyvärr att jag får självmordstankar. Det är inget jag väljer, det är jävligt jobbigt. Men hittills har jag överlevt. Det är bra gjort!

Jag behöver inga råd, så jag får väl skylla mig själv. Jag behöver nog mest lite kramar ❤

 

Och idag…

… försvann de sista tusenlapparna. Om man har 15 000 på kontot och räkningar för 14 000 …. så går det ju liksom inte ihop…. Och om jag backar bandet, så var det inte min shoppingtour i Västerås förra veckan som gjorde slut på pengarna. Nej man får backa bandet nån månad…. och då hade jag racerhjärna och jag vet inte riktigt vad som händer då…. Jag köper så jädrans mycket onödigt tjafs….. godis och fikabröd mestadels. Och inte i måttliga mängder.

Räkningarna är mestadels skulder. Nu ska jag försöka skrapa ihop på nåt mystiskt sätt så jag har till bensin och mat fram till den 19:e. Man kan tycka att vi ju bara är två…. ja, vilken jävla tur!!!

Jag är trött och ledsen. Livet blev bara för mycket. Sängen ropar och vill inte att jag ska kliva upp i morrn bitti. För vad ska jag gå upp till egentligen?

Trasa sönder mig…. (eller fluga/kampfisk)

Jag ska egentligen inte skriva om mitt jobb här… men jag vet inte hur jag ska få bort det ur skallen annars. Jag har förut fått hjälp av en assistent i receptionen att lägga in mina arbetstider i datasystemet. Detta har hållt i sig sen jag blev sjukskriven 2011 och har funkat jättebra. En färre sak att hålla ordning på för mig och hon kan lägga in på rätt sätt på en gång.

Idag fick jag mail från min chef att hon tyckte att jag skulle börja göra detta själv nu. Det låter som en banal och enkel grej men det är det inte. Och övriga arbetsaktiviteter blir lidande eftersom jag inte hinner lika mycket som nu. Ibland (ganska ofta) åker jag direkt ut på jobb men i och med detta måste jag alltså parkera bilen och gå in och starta datorn (säga hej och prata lite med andra förstås) osv. Kanske ingen big deal.

Det som känns som en big deal är att så fort saker känns ok för mig….. så kommer hon med nånting som liksom stjälper hela min tillvaro. Hon gör inte så här med dom andra. Hon har liksom sett ut mig som nånslags…. Ja jag vet inte vad.

Det är saker hela tiden. Jag vill kunna fokusera på att hålla mig frisk, kunna göra ett bra jobb, ha en vettig fritid osv. Men det känns nästan omöjligt.

När jag hade kontakt med min kurator i början av januari så kändes det som att hon ”höll” på min chef på nåt sätt. Eller snarare skulle förklara för mig tills jag kände mig helt tillplattad, hur chefen tänkte.

På måndag ska jag till min läkare. Jag skulle vilja få ur mig hur det är med mitt jobb och jag skulle vilja ha nån form av tröst eller förståelse. Till och med så att jag önskar att hon sa att jag behövde anpassningar så jag kunde få må bra på jobbet. Men jag vet ju inte. Hon kanske också går emot mig.

Jag kanske är en tillplattad fluga, som andra kan kasta runt med. Helt obetydelsefull. Trasa sönder mig för sjutton! Gör det!

 

Kampfisk:    ->

kampfisk

 

 

Att ramla med rörelsehinder.

Jag har fått förfrågan (se föregående inläggs kommentarer) om det finns nåt speciellt inlägg som jag tycker är extra bra. Jättesvår fråga! Så ni läsare får gärna hjälpa mig! Det vore kul att vara med i veckans inlägg.

DSC03446I alla fall har detta varit en minst sagt underlig helg. Inte riktigt vad jag eller nån annan i familjen hade tänkt sig. I negativ bemärkelse.

Fredagkvällen satt jag och Peter och kollade på en deckare som vi hade laddat ner. Morden i Sandhamn. Nu har vi sett alla tre delarna. Efteråt stod jag i köket och skulle göra nåt (minns ej vad). Klockan var nästan midnatt och telefonen ringde. Jag såg att det var Gabriellas nummer och undrade vad hon kunde vilja när klockan var så mycket. Hon grät och sa förlåt. Många tankar hann fara igenom mitt huvud. Varför sa hon förlåt? Hade hon gjort sig själv illa?

Nej. Men hon hade ramlat i golvet. Stolsbenet till hennes köksstol hade gått sönder så hon hade brakat. Pga sin neuropati är hon extra överkänslig när det gäller smärta. Dessutom innebär det stort rörelsehinder så att ta sig upp i det läget är omöjligt. Hon lyckades släpa sig bort till ytterdörren där larmknappen sitter. Men den var för högt upp så hon nådde inte. Och telefonen hade hon kvar i sovrummet och det ligger längst bort i lägenheten.

Som tur var så kom hennes granne hem just i detta ögonblick så hon skrev och ropade på honom. Han hörde och kom dit. Så kunde han ringa till personalen och en av dom kom dit. Att få upp henne var inte lätt men det gick till slut. Han hjälpte henne till sängen och tog hand om stolen. Eftersom han var själv personal med de som är värre funktionshindrade än G så var han tvungen att gå därifrån igen rätt så snart.

När jag fick klart för mig allt som hänt så var det ett svårt beslut om jag skulle åka dit eller stanna hemma. Klockan var ju mer än mitt i natten och om jag kom dit så skulle det ju bara ta ännu längre tid för oss att somna och det skulle bli nervöst osv för henne. Den ensamma personalen hade sagt att om hon behövde på toa så kunde hon ringa så kom han och hjälpte henne och det kändes tryggt. Däremot visste jag ju inte säkert hur hennes kropp verkligen mådde. Hon saDSC03434 att hon hade domningar och stickningar i ben och fötter och att det högg i ryggen. Jag blev rädd att det hade tagit på hennes nacke osv, men hon kunde vrida på allt och lyfta på benen. Till slut bestämde vi att jag skulle stanna hemma men att hon fick smsa hur mycket hon ville och att jag skulle komma dit på morgonen med en ny stol. Peter skulle ju in till stan i och för sig men när det är så där är det kanske jag som behövs…

På morgonen pratade jag med min mamma och hon ringde sen personalen och frågade om G kunde låna en stol av dom. Det gick ju bra. Men när jag kom dit satt hon och åt frukost i rullstolen och det var ju bättre än en stol förstås. Numera har hon dock bara en transportrullstol eftersom hon inte använder det i sin vardag hemma utan rullator istället. När man är iväg nånstans så är det alltid nån annan som kör och då funkar det ju med en sån.

Hon hade sovit ända till klockan var över nio och värken började avta lite. Det tar nog tid innan hon är helt återställd men huvudsaken var att jag fick se att hon klarade att gå med rullatorn och att nacken var okej.

Det jävliga var att det hade hänt en annan sak dagen innan också. Hon var på psykiatrin och när hon och hennes personal skulle gå in genom dörren, behövde personalen flytta på sin bil så hon ställde G i rullstol utanför dörren och sprang iväg till bilen. Då kommer det en gubbe som skulle igenom dörren. Han öppnade med en sån där automatisk dörröppnare och dörren for rakt in i Gabriellas rullstol som hon satt i!!! Det träffade ryggen. Hon blev förstås jätteledsen och arg och skrek och kastade vattenflaskan i backen. Gubben bad om ursäkt men det märkte hon inte. Så småningom lugnade hon sig och de kunde åka in i psykiatrin och ta hissen upp till samtalskontakten hon har.

Flera saker som hon hade tänkt prata med  honom om (bland annat har hon funderingar på om hon har OCD och är DSC03486bipolär…). Om hon nu inte har vetat det hittills så kanske det inte var panik med det.

Förutom allt detta kring Gabriella så blev det en liten dispyt mellan mig och min systerson på facebook. Jag orkar inte skriva om det nu. Det handlade om att jag skrev att vi varit i Västerås och shoppat, jag och Peter, och att jag gjort slut på mina pengar och att man inte har mycket när man har sjukersättning. Han började dividera om att det finns ensamstående mödrar som knappt har pengar till mat till barnen osv.  Det vet jag väl! Jag har aldrig påstått att jag har det sämre än dom.

När detta med Gabriella hände så tog jag bort alla inläggen på fäcebook. På nåt sätt bleknar sånt. Jag har en dotter som inte kan gå och som brakat i backen och inte kunde kalla på hjälp. Som har ont överallt.

Älskade älskade dotter! Livet är faktiskt så jädrans orättvist. De flesta 25-åriga unga kvinnor är på gång att flytta hemifrån, har skaffat sitt första jobb och har kanske pojkvän. När jag var 25 år hade jag två barn…. Jag kunde ta barnvagnen och gå ner till stan alldeles själv och handla för mina egenhändigt tjänade pengar. Jag hade kompisar och på helgerna kanske vi drack lite vin.

Mitt liv blev inte heller vad jag hade tänkt mig. Men det är ju en annan historia.

Ibland sluter jag mina ögon och fantiserar lite om att jag hade en dotter som klarade sig själv. Som kunde gå och DSC03525springa och röra sig fritt som andra. En dotter som inte ramlar omkull och inte kan ta sig upp själv.

Älskade älskade kvinna…. det gör ont i mig när det gör ont i dig. Det svider ända in i maggropen.

Lite bipolära funderingar kring igår och idag och 2010

Jag sitter här med ett glas nyponsoppa. Jag köpte till min man häromdagen, men det var ju fel märke så det dög inte :-/ Jaja, mig går det ner i alla fall.

Jag tror att det gick ganska bra igår, men jag var fruktansvärt nervös. Mer än vanligt. En bekant till mig var där så hon peppade mig lite. Och jag vet inte om det blev förmycket istället så jag blev extra nervös och kände det svårare att leva upp till hennes peppning. Jag vet inte, men naturligtvis var det snällt och gulligt av henne att hon brydde sig så mycket. Sen var det ju en tjej till från styrelsen så det var också ett stöd.

Sen var det två föreläsarea också, men det gav mig inte så mycket. Ibland inser jag att jag faktiskt kan rätt mycket, för ingenting var nytt. Det var väldigt väldigt mycket folk, så många så inte alla kunde få komma in…. En del (som jag) fick stå. Det gjorde mig inget, jag får lätt ont i svanskotan – en gammal skada, dessutom har jag svårt att vara still.

Efter alltihopa köpte jag en hamburgare och åkte hem till mamma och åt. Vi blev sittande och pratade om pappa. Han dog 2010 och jag har haft svårt att prata om honom. Han var en märklig man som jag älskade mycket samtidigt som jag under alla mina barndomsår inte alls förstod mig på och skämdes rejält över honom. Men nu går det bra att prata om honom utifrån alla hans sidor. Även mamma har haft svårt att få prata om honom. Jag har inte kunnat acceptera hennes blandade känslor. När han dog blev det en stor klyfta mellan mig och mamma. Det var en svår tid. Den sommaren började jag även fundera kring ifall jag var bipolär. Det var mycket som var jobbigt kring barnen. Andreas påbörjade utredning för ADHD. Gabriellas sommar var besvärlig. Och jag drack ibland lite för mycket.

Jag har skrivit en ”bok” om det året. Ja det kanske inte kan kallas för bok än. Det är många dataskrivna A4 ark i en pärm. Det ska korrekturläsas och en del ska tas bort helt. Men där tar det stopp för mig. Som vanligt. Jag har skrivit mycket förut också som aldrig blir färdigt. Jättesynd. Jag skulle så gärna vilja skriva färdigt NÅNTING nångång.

Vi får väl se hur detta blir…. Egentligen är den mest terapi för mig själv. Ändå vill jag skriva fortsättning. Måste få ut livet i nyanserad text. Ett år fullt av depp måste ju även visa ett annat år i mani, och det finns sånt att plocka av minsann!

Igår fick jag i alla fall till mig en sak. När läkaren som pratade om bipolär sjukdom så delade han upp saker och förklarade och jag inser mer och mer att det faktiskt är bipolär typ I jag har. Jag trodde från början att det var typ II , men ju mer tiden gått och ju mer jag lärt mig inser jag att min maniska år 2011 inte fan var hypomant….

Efter mig pratade en kvinna som hade just Bipolär II. När hon berättade insåg jag även då att så där har inte mitt liv varit. Mina uppvarvningar har varit värre än så.

Hm… sorg eller insikt.

Det finns mycket annat som egentligen har varit svårare än mina skov. Det är mina paranojjor och mina panikångestattacker. Ofta vet jag inte riktigt själv när jag är paranoid. Jag förstår det efteråt. Jag har varit det både i början av detta år och i slutet av förra. Nu börjar jag se mönstren. Min kurator pratade i julas om att mitt resonemang berodde på att jag var sjuk. Till slut kände jag att jag inte orkade med henne och ”gjorde slut”. Jag saknar henne nu. Ändå orkar jag nog inte riktigt än. Jag har skickat henne ett mail och ville att hon skulle ringa upp mig. Men det har hon inte gjort. Jag vet inte vad det betyder. Jag är nog jävligt besvärlig. Men jag kanske kan få vara det? Hon är väl till viss del till för det.

Nu är G och P ute och shoppar på stan tillsammans. Jag kan ju inte riktigt låta bli att undra varför… Dom brukar ju aldrig handla själva ihop. Och snart fyller jag år… Så….? 😉

Kram!

Blablablabla…….

Hej på er!

Ikväll ska jag stå på biblioteket och berätta om föreningen. Jag har sett fram emot det med skräckblandad förtjusning. Nu sitter jag här med vrålmens (slakthusmens brukar jag kalla det) och ont i magen. Byxorna som jag hade tänkt ha har gått sönder på insidan av låren – bara småhål men risken är ju att de blir större. Min favorittunika är vit och lite läskigt att ha när man har mens ju, för tänk om det går igenom………

Om jag inte hittar nåt i tvättstugan som går att fixa till lite snabbt så får jag väl åka till stan och shoppa. Problemet är att jag inte har särskilt mycket pengar. Sjukersättningen kommer om nån dag men vill ha lite över till oförhappande utgifter.

Idag är jag jättetrött och orkade inte ur sängen alls. Klockan blev mycket. Jag har svårt att komma till ro på kvällen så det blir lite extra lugnande tabletter vilket i sin tur gör att jag inte kommer upp eftersom jag är så bäng-drogad. Galet kan man tycka för om jag kom upp i tid kanske jag kom i säng i tid…. Nej det stämmer inte. Vardagar i vanliga fall går jag ju upp tidigt.

Idag har jag tagit flexledigt. Så även onsdag och torsdag. Fredag ska jag jobba och innan dess träna har jag tänkt. Jag måste få ordning på livet. Kanske jag klarar att städa ur ett skåp också. När vi hade 50-årskalaset lånade vi en bålskål av Peters mamma som hon sen inte ville ha tillbaka. Nu ska jag fundera över vart den kan få plats nånstans. Glasen som hör till har jag däremot tänkt ut plats åt. Men där måste städas ordentligt först.

Ja dagens uppdatering var väl inte det intressantaste direkt, men jag skriver mer vid nåt tillfälle då jag inte har ont i magen och känner mig allmänt skruttig.

Kram!