Och jag bakade bullar

DSC03468Det fanns en tid då jag skrev långa inlägg varje dag. Invecklade om känslor kring min diagnos och om barnadiagnoser, utredningar, utbrottande, tankesätt, kommunikation och mycket annat. Väder och fina foton har alltid funnits med. Jag har hållt på ganska länge nu. Jag undrar om jag började 2010, eller kanske till och med 2009. Inget av det gamla är egentligen sparat, mer än några inlägg från en av de första bloggarna för att kunna använda till boken jag skrev. Jag har levt efter mottot att tankar är färskvara. Det är anledningen till att inget jag skrivit är sparat och möjligt att gå tillbaka till för läsare. Helt rätt. Jag står för det för alltid.

Mitt skrivande har alltid flutit på. Ett behov och ett flyt på nåt sätt. En ständigt påfylld flod som runnit ut ur min hjärna och in i skrift. Jag vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag sätter mig framför datorn och scrollar runt på facebook. Jag är egentligen inte det minsta intresserad av facebook! Men det är som om det inte finns nån koncentration alls till bloggen. Det är samma sak med läsandet. Både när det gäller bloggar och när det gäller böcker. Jag älskar att läsa bloggar egentligen. Jag har några favoriter. Men det går inte. Jag vet inte varför. Böcker har jag påbörjat ett par, men kommer bara några sidor och sen är orken borta. Jag är inte ens nyfiken på hur dom slutar.

Kanske är det tiden som blivit mera knapp? Fast då skulle jag ju kunna ägna mig åt bloggen när jag väl sitter här. Men jag är även mer lättirriterad på omgivningsfaktorer. Om det händer saker omkring mig eller om jag har bråttom så klarar jag inte att skriva alls. Bråttom kanske inte är en så konstig anledning i och för sig, men jag har nog tagit mig tid förut.

Idag är det söndag i Huset på landet. Jag har sovit alldeles för länge i min soffa. Orkade inte gå upp eftersom det är så kallt här inne. Dels blåser det ute och dels är Gabriella här och har fått oss att sänka värmen. Hon tycker inte om DSC03493värme alls. Det är en sån grej som ingår i hennes neuropati och även i autismen; tolkandet av sinnesintryck är annorlunda. På nåt sätt så gör hennes dubbla diagnoser att problemet blir dubbelt så stort. Det är så hemskt att veta att hon lider. Och på nåt sätt så gör det extra ont när man ser annorlundaheterna. När hon går omkring med linne fast termometern inte visar särskilt varmt alls och när hon lägger blöta handdukar kring nacken eller när fönstren ska stå på vid gavel mitt i vintern. Som tur är så är hon medveten om att det ska vara stängt om hon är förkyld. Men det ryser och gör ont i mig att se det där. Det är svårt att förklara. Jag älskar henne för den hon är…. och ändå är det en sorg att hon inte är en ”vanlig” 25-åring. Jag kan tänka att det är orättvist ibland. Faktiskt!

Jag tog mig upp ur min soffa tillslut. Jag älskar att sova på soffan, den är så skön! Men jag gör det bara när hon är här och det är väl tur för annars skulle jag ju aldrig komma i tid till jobbet. Jag har faktiskt haft en jobbig natt. En jobbig natt med ångest. Att jag stoppade i mig lugnande innan jag till slut kom till ro, gör väl sitt till att jag inte tog mig upp förstås.

I går var det årsmöte i föreningen som jag är med i. På tisdag är det en temakväll med föreläsningar i biblioteket i Storstaden. Föreningen ska vara med en snabbis och berätta om sig. Och gissa vem som ska tala……………??? Varför? Varför säger jag såna saker som att det inte är några problem, att jag kan göra det osv? Dels tycker jag att det är viktigt att vi som förening visar att vi finns. Det är jätteviktigt. Och om ingen annan kan eller vill…. ja då gör jag det. För jag kan prata inför folk, det har jag gjort många gånger i detta liv, det äääär verkligen inga problem. Men just nu i denna DSC03515tid känns det viktigt för min självkänsla. Jag har mått så dåligt, jag har haft så mycket ångest, och mycket har haft med jobbet att göra. Utbildning som blev tilldelad någon annan. Mina närmsta arbetskamrater som jag just i de närmsta veckorna har haft dispyter med. De har åsikter om det jag gör, men jag får inte ha några åsikter om det dom gör. Så jobbet känns som en enda soppa! Och då blir jag så där barnsligt hämndlysten på nåt vis. Typ: ”Jag ska jäklar visa dom!”

Och så säger jag ja till att stå i biblioteket och prata inför folk. Fast jag egentligen vet att det innebär svåra nätter. Jag är inte nervös, det är nåt annat. Det är ångest. Ångest inför vem jag är. Det är svårt att förklara. Jag skulle vilja köra huvudet rätt in i väggen. Eller en snara runt halsen. Kanske inte på riktigt, men det är nåt jag visualiserar för att slippa tänka på det som är verkligheten. Vilka kläder ska jag ha? Vad ska jag säga?….. det är inte intressant.

Huvudet bubblar, magen gör ont.

Ute blåser vintervind. Några vårfåglar har ändå hittat hit. Strömfåran från forsen har blivit längre. Vi vandrar mot våren. Jag skulle ha kunnat baka bullar. Gabriella hade säkert velat ha med sig hem till sig. En gång för längesen när barnen var små, gjorde jag såna saker. Jag var dagmamma. Eller dagbarnvårdare som det ju heter. Jag var ganska aktiv. Vi gjorde mycket. Vi gick till skogen, vi pysslade, vi hade gympa och lekte lekar. Och jag bakade bullar.

DSC03524

2 tankar om “Och jag bakade bullar

  1. K skriver:

    Lycka till med föreläsningen !! Kram/K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s