Att ramla med rörelsehinder.

Jag har fått förfrågan (se föregående inläggs kommentarer) om det finns nåt speciellt inlägg som jag tycker är extra bra. Jättesvår fråga! Så ni läsare får gärna hjälpa mig! Det vore kul att vara med i veckans inlägg.

DSC03446I alla fall har detta varit en minst sagt underlig helg. Inte riktigt vad jag eller nån annan i familjen hade tänkt sig. I negativ bemärkelse.

Fredagkvällen satt jag och Peter och kollade på en deckare som vi hade laddat ner. Morden i Sandhamn. Nu har vi sett alla tre delarna. Efteråt stod jag i köket och skulle göra nåt (minns ej vad). Klockan var nästan midnatt och telefonen ringde. Jag såg att det var Gabriellas nummer och undrade vad hon kunde vilja när klockan var så mycket. Hon grät och sa förlåt. Många tankar hann fara igenom mitt huvud. Varför sa hon förlåt? Hade hon gjort sig själv illa?

Nej. Men hon hade ramlat i golvet. Stolsbenet till hennes köksstol hade gått sönder så hon hade brakat. Pga sin neuropati är hon extra överkänslig när det gäller smärta. Dessutom innebär det stort rörelsehinder så att ta sig upp i det läget är omöjligt. Hon lyckades släpa sig bort till ytterdörren där larmknappen sitter. Men den var för högt upp så hon nådde inte. Och telefonen hade hon kvar i sovrummet och det ligger längst bort i lägenheten.

Som tur var så kom hennes granne hem just i detta ögonblick så hon skrev och ropade på honom. Han hörde och kom dit. Så kunde han ringa till personalen och en av dom kom dit. Att få upp henne var inte lätt men det gick till slut. Han hjälpte henne till sängen och tog hand om stolen. Eftersom han var själv personal med de som är värre funktionshindrade än G så var han tvungen att gå därifrån igen rätt så snart.

När jag fick klart för mig allt som hänt så var det ett svårt beslut om jag skulle åka dit eller stanna hemma. Klockan var ju mer än mitt i natten och om jag kom dit så skulle det ju bara ta ännu längre tid för oss att somna och det skulle bli nervöst osv för henne. Den ensamma personalen hade sagt att om hon behövde på toa så kunde hon ringa så kom han och hjälpte henne och det kändes tryggt. Däremot visste jag ju inte säkert hur hennes kropp verkligen mådde. Hon saDSC03434 att hon hade domningar och stickningar i ben och fötter och att det högg i ryggen. Jag blev rädd att det hade tagit på hennes nacke osv, men hon kunde vrida på allt och lyfta på benen. Till slut bestämde vi att jag skulle stanna hemma men att hon fick smsa hur mycket hon ville och att jag skulle komma dit på morgonen med en ny stol. Peter skulle ju in till stan i och för sig men när det är så där är det kanske jag som behövs…

På morgonen pratade jag med min mamma och hon ringde sen personalen och frågade om G kunde låna en stol av dom. Det gick ju bra. Men när jag kom dit satt hon och åt frukost i rullstolen och det var ju bättre än en stol förstås. Numera har hon dock bara en transportrullstol eftersom hon inte använder det i sin vardag hemma utan rullator istället. När man är iväg nånstans så är det alltid nån annan som kör och då funkar det ju med en sån.

Hon hade sovit ända till klockan var över nio och värken började avta lite. Det tar nog tid innan hon är helt återställd men huvudsaken var att jag fick se att hon klarade att gå med rullatorn och att nacken var okej.

Det jävliga var att det hade hänt en annan sak dagen innan också. Hon var på psykiatrin och när hon och hennes personal skulle gå in genom dörren, behövde personalen flytta på sin bil så hon ställde G i rullstol utanför dörren och sprang iväg till bilen. Då kommer det en gubbe som skulle igenom dörren. Han öppnade med en sån där automatisk dörröppnare och dörren for rakt in i Gabriellas rullstol som hon satt i!!! Det träffade ryggen. Hon blev förstås jätteledsen och arg och skrek och kastade vattenflaskan i backen. Gubben bad om ursäkt men det märkte hon inte. Så småningom lugnade hon sig och de kunde åka in i psykiatrin och ta hissen upp till samtalskontakten hon har.

Flera saker som hon hade tänkt prata med  honom om (bland annat har hon funderingar på om hon har OCD och är DSC03486bipolär…). Om hon nu inte har vetat det hittills så kanske det inte var panik med det.

Förutom allt detta kring Gabriella så blev det en liten dispyt mellan mig och min systerson på facebook. Jag orkar inte skriva om det nu. Det handlade om att jag skrev att vi varit i Västerås och shoppat, jag och Peter, och att jag gjort slut på mina pengar och att man inte har mycket när man har sjukersättning. Han började dividera om att det finns ensamstående mödrar som knappt har pengar till mat till barnen osv.  Det vet jag väl! Jag har aldrig påstått att jag har det sämre än dom.

När detta med Gabriella hände så tog jag bort alla inläggen på fäcebook. På nåt sätt bleknar sånt. Jag har en dotter som inte kan gå och som brakat i backen och inte kunde kalla på hjälp. Som har ont överallt.

Älskade älskade dotter! Livet är faktiskt så jädrans orättvist. De flesta 25-åriga unga kvinnor är på gång att flytta hemifrån, har skaffat sitt första jobb och har kanske pojkvän. När jag var 25 år hade jag två barn…. Jag kunde ta barnvagnen och gå ner till stan alldeles själv och handla för mina egenhändigt tjänade pengar. Jag hade kompisar och på helgerna kanske vi drack lite vin.

Mitt liv blev inte heller vad jag hade tänkt mig. Men det är ju en annan historia.

Ibland sluter jag mina ögon och fantiserar lite om att jag hade en dotter som klarade sig själv. Som kunde gå och DSC03525springa och röra sig fritt som andra. En dotter som inte ramlar omkull och inte kan ta sig upp själv.

Älskade älskade kvinna…. det gör ont i mig när det gör ont i dig. Det svider ända in i maggropen.

4 tankar om “Att ramla med rörelsehinder.

  1. K skriver:

    Usch en sån otur din dotter haft. 😦 Först händelsen utanför psykiatrin och sen stolen som brakade. Vad bra att hon kunde gå med rullatorn dagen efter iaf och att nacken klarade sig. Och tur i oturen att grannen hörde henne. Hoppas att sviterna efter fallet inte förvärrar hennes värk allt för mycket. Måste göra ont i dig som mamma. *Kram* ♡

  2. S skriver:

    Vilken hemsk upplevelse för henne och för dig! 😦 Skönt att det inte gick värre, men så jobbigt att behöva oroa sig att sådant kan hända. Livet är verkligen orättvist, varken hon eller du har väl gjort något ont kan man tycka, och så finns det elaka politiker och terrorister ute i världen som får vara friska. Det är ofta svårt att förstå sig på livet. Jag antar att det vi kan göra är att ändå kämpa för det goda, för att ta hand om varandra så gott vi förmår…

    Stor kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s