How my life lives on

Igår kom han  hem. Min son. En liten knobbe som busade och var överallt på två röda sekunder…. Nu är han en vältränad soldat. Men det knepiga är att trots denna stora skillnad, trots den långa resan genom livet, barnaåren och ungdomsåren, så är han densamma. Som alltid. Som om han aldrig rest härifrån. Jag vet inte om ni förstår…. det gör ni förstås inte.

Igår åt vi spaghetti och köttfärssås. Jag har liksom slutat tycka om det helt. Det äcklar mig faktiskt. Konstigt. Men Peter hävde i mycket crème fraiche och då gick det bra. Vi åt glass också. Alltså inte samtidigt. Och på kvällen tittade vi på film. ”There will be blood”. Den var bra. Så se den om ni kan!

Idag har vi haft besök av Peters mamma och sambo. De hade med sig mat och den är alltid så fantastiskt god! Sambon hade köpt nån slags efterrätt som jag gillade skarpt, men inte mina andra två familjemedlemmar. Trevligt var det i alla fall.

Farmor kläckte ur sig att hon undrade om jag hade några scrapbookade påskkort. Men sorry sorry jag har inget sånt färdigt utan gör alltid just när jag behöver. Nu fick jag ju för mig att jag skulle tillfredsställa hennes önskan ändå, så när de var ute och gick med hunden satte jag igång att göra ett påskkort. Det tog ju en jädrans tid och de satt i köket sen så jag blev så himla stressad. Men alla fall rätt nöjd när det var klart.

Nu har jag väldigt svårt att fatta att det är söndag idag och måndag i morrn, vilket innebär jobb. Jag har ingen lust alls. Speciellt inte eftersom Andreas  är hemma och Peter är ledig. Men men de klarar sig ju och har säkert jättetrevligt, nåt lär de hitta på ju.

Själv ska jag ha samtal med chefen…. Vi ska gå igenom nåt formulär hon har om ifall man har varit sjuk 6ggr under ett år. Jag fattar ju inte riktigt att det är så, men … hon har väl räknat rätt antar jag. Jag hoppas det blir nåt bra av det hela i alla fall.

Nu är det kaos i min lilla hjärna….. Tvätten? Se på film? Vad? Äta nåt? Och mitt i allt springer Peter omkring och pratar med mig (öööööh. han springer väl inte, men…), kaninen är ute och behöver in i buren. Och jag har ett jädrans surr som säger mig att någonting är helgalet i min knopp!

Hej da!

Förklaring av hjärnans universum med och utan piller!

DSC01969Jag är uppsnurrad i bôtt! Mest inne i skallen, inte så mycket utanpå. Kanske på jobbet. Kände mig lite allmänt jobbig igår. Och ibland när det blir så här så undrar jag om folk tänker, undrar, förstår, anar… Jag skulle kanske vilja att dom sa det. Fast jag tror inte dom törs…. ifall dom har fel. Eller jag vet inte….

Jag vet inte hur jag ska tänka om detta längre. När jag började min medicinmixtrande så ville jag hitta ett mera lagom, ett tempo som varade och var längre ner än upp. Till att börja med funkade det ju jättebra. Jag mådde verkligen lagom. Och jag trodde i min enfald att livet skulle kunna vara så. Funka så.

Detta föregicks av ett läkarbesök då jag frågade om medicinändring (igen), och hon sa nej (igen). Däremot sa hon att jag kunde få nåt nästa gång jag gick upp i hypomani. Jag kände när jag gick ut därifrån, att FAN – hur skulle jag kunna veta det?

En vecka gick. Jobbet blev jättejobbigt på olika sätt. Helt praktiska saker som andra fixar men inte jag. Jag fick panik. Vad skulle jag göra? Nånting! Hjälp! – tänkte jag.

Jag fick inte tag på kuratorn och mailade både henne och läkaren. Fick inget svar, så jag ringde, och till slut ringde kuratorn upp mig. Det blev inget bra samtal alls. Jag var arg och ledsen. Och får inte skriva mail till henne i fortsättningen. Inte till min läkare heller. Det går att skylla på både sekretess och en massa annat. Ja jag vet det där. Men jag tror sanningen ligger nån annanstans. Jag är inte dum. De måste skriva in mailen i journalanteckningarna. Och mail där jag ifrågasätter saker och ting… vill dom inte skriva in.

Jaja, lite paranoida drag är en del i min sjukdom 😀DSC01972

Skitsamma. Jag ska inte skriva några mail. Jag ska inte prata med min kurator – jag vill ha nån annan samtalskontakt! Och jag vill helst inte prata med min läkare heller just nu. Dessutom håller dom på att byta lokaler så jag vet inte om de har stängt kanske. Skitsamma. Jag är allergisk mot psykiatrin. Bläääääää! Jag tycker inte om när människor som ska hjälpa istället sätter en på plats… Jag behöver inte det. Fy fan!

Medicinsänkningen kom sig av just detta! Jag är så trött på att så ofta vara lite ”över” strecket för att sedan av ren trötthet braka igenom ner i brunnen. Nu är det vår och jag hatar våren. Så jag fick för mig att sänka den medicin som ska höja mig. Konstigt beskrivet. Jag har tre stämningsstabiliserande mediciner. Litium rör jag inte. Quetiapin/seroquel är antipsykotiskt och det behöver jag för att jag kan bli paranoid. Så sen har vi Lamotrigin. Det är en stämningsstabiliserande som jag fick allra först då jag hade mest depressioner. Nu är det ju inte så, utan därför tänkte jag att om jag sänker den så kanske jag kommer ner lite.

Pyttsan! Hur gick det till? Jag gav mig ut på en flygtur istället…. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Att alla fall ringa till min läkare och säga som det är känns inte direkt jippiekul, och nu har jag ju gjort detta i två veckor så frågan är om det inte känns ännu värre att inte fortsätta.

Idag kommer alla fall Andreas. Min soldat. Jag kan inte få tag på min läkare förrän på måndag, så det är inget att fundera över just nu. Nä det som är viktigt nu är att få träffa min son.

Kram på er!

DSC01979

 

Lite allt möjligt.

Jo då…. det är nog inte nån normalvariant av mig som spökar. Lite för uppskruvad åtminstone i huvudet. Jag låter detta fortsätta ett tag så får vi se sen. Känns inte så där jättekul att ringa min läkare och säga att jag micklat själv och att det sen blivit fel effekt liksom. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle komma ner i ett lägre mående för gott liksom. Äh jag vet inte varför jag testade detta överhuvudtaget egentligen och nu törs jag ju inte öka igen heller. En vecka till så får vi se vad som händer.

Intervjun i onsdags var rolig att göra. Hon hade en liten mobilkamera och filmade när jag fyllde i ett formulär som var gjort för patienter inför nåt möte med t.ex. läkare eller socialpsykiatrin eller vad som helst. Jättebra! Det var ju så att intervjun gick ut på att de skulle få reda på ifall formuläret var lätt att förstå osv.

Sist men inte minst, frågan om ifall man skulle tycka att det var bra att få fylla i ett sånt. Självklart svarade jag ja! Det ger en helt annan delaktighet och man kan skriva vad man tycker.

Jag tänker bland annat på en fråga där jag fyllde i på vilket sätt jag ville ha kontakt med min läkare eller andra på  psykiatrin (kurator t.ex.). Jag skrev bland annat mail och när vi pratade om det så kändes det så självklart egentligen att man måste kunna få välja det om det passar en bäst.

Vi hade därefter styrelsemöte och det är skönt att vi i styrelsen har så trevlig ihop.

Idag har varit en riktigt rörig dag på jobbet. Men det är sånt man får ta! Här hemma tycker jag telefonen ringer stup i kvarten. Vi ska ha en träff i ”bippo-gruppen” den 8 april och det ska bli jättekul att träffa övriga igen.

I morrn kommer Andreas hit. Hurra!!! Han ska stanna över påsk så det blir jättekul tycker jag. Gabriella kommer påskhelgen men tills dess kan vi göra lite vad vi vill. Bland annat är vi bjudna på mat hos Peters pappa med sambo.

Kramelikramen!

Energi och aktiviteter

Hej på er!

DSC01974Jag är lite uppvarvad ändå tror jag. Kanske borde göra ännu en sänkning, men törs inte riktigt. Jag är lite yr och igår hade jag sån dunderhuvudvärk. Det är ju inte säkert alls att det hör ihop, men jag vill ta det försiktigt. Jag har inte direkt nåt speciellt mål med det hela utan det får bli som det blir helt enkelt.

Idag är jag ledig och ska åka till en storstad i eftermiddag. Där ska jag bli intervjuad av en kvinna som gör några forskningsstudier kring nåt material om bipolaritet, om jag förstod det hela rätt. Hon skulle ha kommit hem till mig förra veckan egentligen men då blev hennes son sjuk så hon kunde inte komma. Därför åker jag till henne idag istället. Lite tråkigt att hon inte kommer hit faktiskt.

När jag sa det igår här hemma höll nog både Peter och jag på att hoppa högt. Jag som i så många år (kanske jämt?) har haft svårt med besök. Jag brukar bli hysterisk innan eftersom jag tycker att vi har så stökigt och jag inte klarar av att städa ordentligt.

När barnen var små och jag jobbade som dagbarnvårdare var det nog inte så tror jag. Mitt hem var på sätt och vis en officiell plats och eftersom jag var hemma så var det lättare att hålla ordning.

Men men, sen har det mer och mer spårat ur. Andreas har ibland sagt att han inte vill att vi ska ha gäster eftersom jag blir hysterisk innan. Nu finns det förstås undantag. Älskade människor som jag kan vara mig själv tillsammans med och strunta i hur mitt hem ser ut.

Det handlar även om nån slags stolthet tror jag. Men då måste det vara lite ordning, annars kommer stoltheten inte fram i ljuset riktigt.

I höstas städade vi inför att min chef skulle komma och hälsa på och sen i vintras städade vi rejält inför att Peter skulle fylla 50. Efter det försöker jag att hålla efter hela tiden. Jag har ju inte haft några rejäla dipp så jag hoppas att DSC01968ordningen håller i sig även om det skulle bli ett dipp.

I fredags när jag städade så hade jag en annan energi än jag brukar. Hypomani eller positivt av lamotriginsänkningen vet jag ju inte. Men varje grej som funkar gör mig glad.

Efter att jag varit på intervjun i eftermiddag ska jag vandra över staden och vara på styrelsemöte för föreningen. Jag hade nog hellre varit på årsmötet och ordförandekonferensen i Stockholm egentligen, men inte ens jag kan göra allt på samma gång 😉

Kram på er och have a nice day!

Ett inre lugn?

DSC01965Vi tog bilen till en mysig skogssjö igår; Peter och jag. Vi har varit där förut. Kanske faktiskt ungefär för ett år sen. Eller senare. Det var vår i alla fall.

Igår sken solen på oss där vi gick och det var så skönt. Isen glittrade och sprack upp på sina håll. Ett alldeles klarblått vatten tittade fram. Jag hade redan innan befarat detta lite. Peter brukar gå mycket fortare än mig och han brukar framförallt reta sig på att jag så småningom vill vända, eftersom  han brukar ha ork att gå längre.

Men det infann sig nånslags harmoni i kropp och knopp som jag inte känt på många många år. Inte alls för att jag mår bättre i psyket egentligen för det gör jag ju inte med tanke på jobb och skit. Men det var/är som om jag har kommit i kontakt med mitt inre på ett helt annat sätt. Jag känner mig mera vaken. Och jag har en  helt annan ork. När vi kom en lång bit runt sjön frågade Peter om jag ville vända. Men jag kände inte alls nån trötthet. Vi gick inte så särskilt mycket längre just där i alla fall för resten av stigen låg i skuggan, men ändå. Känslan att inse att jag ju hade massor av ork kvar.

Sen åkte vi till Peters segelbåt där den stod under sin vinter-presenning. Han skulle skruva fast nån grej och så gick vi runt och tittade lite. Det var sol och ett alldeles lugn på nåt sätt.

Vi avslutade med mat på thairestaurangen i stan. Mmmm ”fem små rätter” är minsann inget fel 🙂

Jag inbillar mig att min medicinändring har gjort nåt med mig. Det är nåt i hjärnan som liksom varit i nåt annat tillstånd och som nu kommit fram igen. Jag kan inte förklara. Det är ju inte alls säkert att det är så och kanske om några dagar så är allt pest igen, det vet man ju inte. Men nånslags hopp har jag. Ett hopp om att det här är jag och att DSC01962det ska bestå ett tag.

Det kommer nog nya prövningar i livet. Säkert nya depp och höga flygturer. Det är ju det som är bipolär sjukdom. Men jag har hört om de som är symtomfria i många år. Jag har och har haft nånslags önskan att komma dit, men jag är nog en hopplös figur.

Eller?

Jag ska leva i nuet och ändå inte förköpa mig. Jag ska hålla mig själv på en nivå där jag inte sticker iväg i mitt beteende. Det kanske inte går helt. Men i alla fall lite?

Kram!

Telefonsamtal med kuratorn

DSC_4237Jag ska försöka berätta om gårdagen medan jag har det någorlunda färskt. Men det är inte så lätt. Min kurator ringde faktiskt. Hon lyssnade till min berättelse, men gav sin syn på saken på ett sätt som kändes som en käftsmäll. Hon höll ett långt föredrag om vilka rättigheter min arbetsgivare har (alltså inte skyldigheter utan just rättigheter). Att jag antingen måste finna mig i det eller ta hjälp av fack eller företagshälsovården. Hon tyckte även att jag borde ha ett möte med arbetsgivare och läkare, det var min enda möjlighet. Men jag försökte protestera och säga att jag var rädd för att ett sånt möte skulle resultera i att jag skulle bli nedtryckt och deras föreställningar om vad man klarar när man har en diagnos som min, skulle råda i slutändan. Hon kontrade med att ja då är det så. Arbetsgivaren har rätt att delegera arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skulle även kunna flytta på mig till andra arbetsuppgifter.

Jag sa att jag ju ville ha hjälp. Vi pratade även om intyg, men då sa hon att jag skulle ta kontakt med min läkare. Jag hade ju skrivit mail till dem båda och när jag sa det så sa hon på skarpen att jag inte skulle göra det i fortsättningen utan ”gå den vanliga vägen” genom att ringa receptionen. Jag tror faktiskt att hon sa det tre gånger. Även det nedlåtande. Jag mådde dåligt efteråt. Som om jag vore en liten flicka som fick höra att jag var ful och trög ungefär.

”Nu kommer vi nog inte så mycket längre”, sa hon till sist. Paniken började kravla inuti mig. Jag ville ju ha hjälp. Skulle vi avsluta utan att jag fått nån hjälp? Hade vi suttit så länge i telefonen, hade jag fått så lång föreläsning om att jag inte har några rättigheter alls – och så bara sluta så där bara? Nu?

Jag krängde ur mig mina känslor om att jag inte var värd nånting. Om att jag ju lika gärna kunde låta bli att finnas till. Då vände hon lite. Frågade om jag behövde kontakt med akutpsyk. Skrattretande tyckte jag. Skulle de hjälpa mig medDSC03603 mitt jobb? Om jag skulle läggas in – vad skulle bli bättre då? Nej, dumheter. Men snällt att hon frågade. I ärlighetens namn tror jag att hon frågade för sin egen skull och för psykiatrins skull. För att de skulle slippa ha ett självmord att försvara misslyckandet kring.

Jag minns inte exakt vad jag sa men jag tänkte att nu kommer jag inte gå balansgång längre. Nu säger jag precis vad jag tycker. Ingen blyghet. Ut med skiten! För jag ska aldrig ha samtal med henne mer. Never.

Jag hörde ett osäkert skratt. Så där nervöst. Och mitt i all förlust kände jag att jag hade fått henne ur balans lite.

Det var ingen positiv känsla, men det gjorde att jag inte bröt ihop fullständigt efteråt i alla fall.

Men här sitter jag nu. Och har ingen hjälp alls. Jag har en diagnos som förklarar mina svårigheter, men jag är för alltid mig själv.

Fast just det där med diagnos… att arbetsgivaren ska anpassa, att arbetsgivaren ska kunna få ett papper där det står i stort vad som är svårt för mig och vad man borde akta sig för. Är det omöjligt?

Att jag har svårt med att flexa in i datorn pga hur jag jobbar med mina 50% som beror på min bipolära sjukdom och stress…… Alltså ska det behöva dras i gång apparater med företagshälsovård och fack då? Vad är en kurator på DSC01961psykiatrin till för? Kan hon inte hjälpa till med praktiska saker, kan inte hon prata med läkaren och då tänker till ihop?

Jag sa att jag skulle kolla på internet om jag hittade nåt bra jag kunde dra ut till min chef om det här med stress och bipolaritet osv. Kunde min kurator inte ha sagt då att Jamen jag vet var du kan hitta det, eller: Jag har ett sånt papper, eller Jag kan leta åt dig eftersom du mår så dåligt.

Nej.

Hon sa att Ja gör det.

Jag knäppte bort henne. Sa ett tomt ”Hej då” först. Jag tror att det hördes hur mycket skit jag tyckt om samtalet. För ännu ett sånt där nervigt skratt innan hon sa att jag skulle ha en bra helg.

En bra helg….

Jag ligger inte under kudden. Min medicinblandning känns fortfarande okej. Vi ska ut och åka lite idag. Solen skiner och det har kommit lite pudersnö.

Jag dammsög igår. Nedervåningen. Utan att det var ett dugg jobbigt.

Jag mailade några arbetskamrater som visste att jag skulle ha det där samtalet med kuratorn. Och fick svar. De ska försöka hjälpa mig. Det kanske inte går hela vägen, men det känns skönt att dom finns där ❤DSC01985

Kram på er alla läsare därute. Det känns skönt att ni finns där också. Och det känns skönt att få dela med mig.

Som sagt kram!