Ångest

Ångest är en krypande mask, en orm som slingrar sig genom tarmsystemet. Som äter upp inälvorna, som gnager på huden som mössen i väggarna.

Ångest är en smärta i bröstet eller en magsyra i buken. Som fräter och fräter tills allt inuti spricker och forsar omkring i innanmätet.

Ångest är en hjärna som tänker konstiga tankar, nedvärderar, äcklar.

Ett tillstånd utan sammanhang. Ord som inte hör ihop. Händer som skakar, hjärtan som skälver. Som inte vill vara med. Inte minsta lilla. Inte alls.

Ångesten är en fiende som tar allt. Tar och ger inte en gnutta tillbaka.

Yrsel, hopkrupna kroppsdelar, svett och panik. Allt i en enda rörlig röra.

Ögonlock som är vidöppna. Darret inuti som inte kan beskrivas. Smaken i munnen.

Allt är ångestens förnamn. Svart är ångestens efternamn. Svart och bottenlöst. Mörkt och evighetsdjupt. Som att ramla ner i en brunn. En kall och fuktig. Som att falla och falla och falla.

Ett hjärta som slår. Dunkar och ekar. I hjärnan i huvudet.

Klara tankar är borta. Endast hjärtat är vaket. I vinterisens blixtklara ljus och sommarnattens fladdrande vingslag. Vingslag från Nattskärran och fladdermusen i skorstenen. Vingslag från forna tider.

I tidernas begynnelse, fanns det någon ångest då? Eller är ångesten det äldsta tillståndet? Rädslan över livet och döden. Överlevandet och dödslängtan då skräcken överrumplade sinnena.

Ångest är en rädsla för livet, för ensamheten, för kvävningsrisken. En rädsla för maktlöshet. En rädsla för allt det stora. Det som inte går att nå, att tygla. Det oändliga. Det omöjliga. Det som inte går att förstå, att föreställa sig ens i tankarnas bakgårdar. Inte i den minsta synaps.

Ångesten griper och kramar ur. Likt boaormen dräper. Lämnar inget blottat, inget kvar.

Ångesten ler hånfullt, den går aldrig att bemästra. Ändå är det inte det som skrämmer. Inte det vilda, galna. Det är tyrannerna, de utstuderande elaka, uttänkta varelserna. De klipska, de uppfostrade, de illmariga. De som tänkt alla otäcka planer. De som smider. De som lurar i bakhåll och klippskrevor.

De som vet. Hur livet borde levas. De som sköter lagen. De som slår med batongen. Det är de som är de farliga.

Ångesten, rädslan som knyter ihop människan till en svart sopsäck är bara förnamnet. Det är förrätten, aptitretaren före Skräcken.

Och Skräcken ska vi inte tala om. Idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s