Jag måste erkänna

Det känns lite jobbigt att inte kunna skriva av mig nånstans av rädsla för att det ska bli ”fel”. Jag vet inte heller hur jag ska lyckas beskriva min situation på ett kryptiskt sätt. Men detta är något jag lever med just nu. Och jag känner mig fruktansvärt ensam. Jag var på läkarbesök i måndags och förstod på nåt sätt att den hjälp jag behöver var obefintlig där. Jag har inga kontakter med kuratorn heller och tror inte att det finns hjälp där heller tyvärr.

Jag funderar över detta med hjälp och anpassningar när man har ett funktionshinder. Så mycket jag har stridit kring mina barn när det gäller detta. Jag har gått genom eld för att deras behov ska bli tillgodosedda.

Och här sitter jag och behöver hjälp. Jag har också ett funktionshinder. Jag behöver också anpassningar. Och jag skulle behöva någon som stred för mig. Eller drog näven i bordet och sa åt mig att jag inte ska ge mig, utan att jag minsann har rättigheter.

Men det finns ingen sån. Det finns ingen som säger att ”ja men jag ska hjälpa dig”. Det finns ingen sån.

Jag mår inte bra. Jag har magkatarr som frodas och huvudvärk och ångest. Så fort jag tror att livet flyter, att jag förstår min vardag och hur den ska se ut, så fort jag känner lite lugn och ro – så händer nånting. Jag förstår inte varför. Och jag vet inte när nästa grej händer. Det handlar inte om förändringar egentligen. Det handlar om trygghet. Och det handlar om dialog. Jag går här och vet inte när nästa mail dyker ner i min inpost, nästa mail som skarpt säger något till mig.

Jag är ett nervvrak. Så här ska det inte behöva vara. De som jag jobbar för, har ju rättigheter. Ingenting går på räls där heller – absolut inte! Men jag vet inte ens om ifall jag har några rättigheter. Har jag rätt till anpassningar? Har jag rätt till framförhållning? Till trygghet?

Och om jag nu skulle ha rätt till dom där sakerna…. vem hjälper mig att strida då?

Jag är så ensam. Och det känns som om nån sticker mig med vassa knivar, mosar mig, slår, sparkar, kör över mig med ett tungt fordon av nåt slag. Och jag vet inte om jag kan ta hjälp av nån. Jag vet inte om jag måste ligga kvar där och bara låta det hända. För jag kanske inte har några rättigheter, eller?

Hur är det menat att livet ska bli? Kommer jag att bli nerputtad i ett dike? Eller utknuffad från fotbollsplanen med orden att ”Du får inte vara här längre, stick!”

Jag vet ju att det jag gör är bra. Varför händer då detta?

Jag ska plocka ner mitt schema som hänger innanför skåpdörren. Jag ska ta fram det i morron och säga ”Titta här! Så här ser mitt liv ut och det har fungerat i fyra år. Snälla låt det få fortsätta fungera.”

Men jag vet ju inte. Min mage går sönder. Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här i detta. Det är inte rätt. Det är inte rättvist. Det är inte schysst…

Och jag funderar…. har jag fel diagnos? Jag kanske ska lastas av på avstjälpningscentralen? Det kanske är dit jag är på väg, det kanske är dit dom vill fösa mig?

Du säger ”nejnej, det är inbillning”……… Hur i helvete kan man veta det?

DSC_4217

10 tankar om “Jag måste erkänna

  1. Eva Sk skriver:

    Hej Marielle skickar ett ”konto” med kramar att ta vid behov! Hoppas att du mår lite bättre KRAM

  2. Stina skriver:

    Stor, stor kram kommer härifrån !!

  3. isabella skriver:

    Man måste ju vara frisk för att vara sjuk. Det är ju det som är det jobbiga. I mitt fall behöver jag prata med någon, typ kurator eller psykolog. Och det verkar vara så omständligt till att boka en tid… just när man behöver det någorlunda akut.

    Skickar dig ett redigt konto med massor av kramar. Jag hoppas innerligt att din situation förbättras.

  4. Tina skriver:

    Ja lätt är det inte, men en kram kommer här !

  5. S skriver:

    Ledsen att jag inte kunnat kommentera här nu när jag varit alldeles extra snurrig i huvudet själv, plus på resande fot.

    Kram, jag hoppas att det ljusnar på något sätt… ❤ ❤ ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Förståeligt S! Och helt okej! Har suttit och pratat i telefon med min mamma och berättat om jobbet osv. Fick faktiskt en hel del tröst. Så himla skönt! Det är inte ofta det händer, men idag hände det!
      Kram S!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s