Lite om pappa och sen om mig

DSC_4182Torsdag den 19:e mars. Pappa skulle ha fyllt år idag om han levat. Jag håller inte riktigt räkning på hur mycket, men det spelar ju ingen roll eftersom man inte kan räkna så. Han lever ju inte och då kan man inte räkna år som inte finns. Äsch det var konstig filosofering kanske. Men men…

Jag känner mig faktiskt lite ledsen. Det är längesen han gick bort nu och han var gammal så det var ändå sånt man förstod skulle hända. Han var väldigt annorlunda och under alla år skämdes jag. Ända tills jag lärde känna andra (bland andra Gabriella) inom Asperger/Autism-världen. Då förstod jag. Kunde acceptera honom som han var. Och älska honom på ett annat sätt. Jag älskade honom innan också, men med ett visst avstånd på nåt sätt.

Så jag gråter lite tårar och saknar. Det finns inga familjer som är ”vanliga”, alla har sitt eget sätt att vara. Men min pappa var lite annorlunda faktiskt.

När han dog var det en kvinna som intervjuade mig utifrån att ha en närstående med Asperger. Min pappa fick ju ingen diagnos, men … ja ja det är ingen som helst tvekan om att han skulle ha fått en sån diagnos om han hade levt i en annan tidsålder.

Jag lägger in länken till intervjun här, men det är lite som är ändrat pga anonymitetsskäl. Bland annat står det att jag har två barn inom autismspektrum och det har jag ju inte. Andreas gjorde utredning men fick aldrig nån diagnos. Även min pappas jobb och specialintresse är lite ändrat. Samt förstås alla namn.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/att_ha_foralder_med_as/annika_1.htmlDSC_4185

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/att_ha_foralder_med_as/annika_2.html

Idag är jag ledig och skulle i eftermiddag ha besök av en kvinna som skulle göra nån slags forskningsintervju med mig. Vi har lärt känna varandra via föreningen Balans och jag har sett framemot att hon skulle komma, men för en stund sen ringde hon och berättade att hennes son var sjuk. Lite tråkigt. Men vi har bokat datum nästa vecka istället. Fast då ska jag komma till henne.

Här skiner solen och det är så vackert, så jag hade gärna visat upp hur fint vi bor.

Jag tycker våren är jobbig. Det är mycket krav på saker man ska göra, även om man ställer de flesta kraven själv på sig. Men det spelar ingen roll för det blir inte mindre jobbigt för att man vet det. Det är så mycket som jag skulle vilja orka.  Ganska normalt säger du. Så har de flesta. Ja visst är det så. Helt rätt. Men alla blir inte sjuka av det. Alla måste inte gå balansgång och fundera på vad som är lagom att göra för annars kraschar man totalt. Visst kan även andra må dåligt, kanske få nån period av nedstämdhet. Men av att vi har ett hus fyllt av bröte och av att jag blir paranoid av andra människor så kan jag ramla så långt ner som bara går. Och jag kan sticka upp i varv så högt så jag inte ens kan hålla ordning på mig själv.

Nu balanserar jag. Känner mig ändå rätt okej pga medicinändringen jag gjort. Lite mer harmonisk faktiskt. Men samtidigt är jag skör.

Idag är jag nervös över vad jag ska säga om/när min kurator ringer. För visst måste hon ändå ringa mig snart? DSC_4187Nånstans måste väl nån tillgänglighetslag bryta in? Fast det gäller väl inte mig. Jag har väl sagt för vagt att jag behöver hjälp. För… jag vet inte vad jag behöver för hjälp och vad jag behöver hjälp med.

Jag skulle önska att någon kunde tala om för mig vad jag ska säga. För jag vet verkligen inte. Jag tror att jag återigen kommer att sitta där efteråt och reta upp mig på allt jag borde ha sagt men inte sa.

Jag är mycket bättre på att skriva. Men jag kan ju inte skriva hur mycket som helst. Jag måste ju vara så normal att jag pratar också…

I januari pratade jag med henne sist. Sen skickade jag mail om att jag ville göra paus men att hon skulle ringa mig. Det var inget bråttom sa jag, men så här länge hade jag inte riktigt tänkt… Hon ringde en gång. Då satt jag fast med bilen här ute och kom ingen stans. Jag bad att hon kunde ringa på eftermiddagen, men det gjorde hon inte. Härom veckan skickade jag ett långt mail till henne och min läkare. Inget svar. Emellan dess förresten så träffade jag min läkare. Jag gick förbi hennes rum på vägen dit och dörren var öppen, men jag var så nervös så jag vågade inte titta in till henne.

Efter brevet har jag skickat ännu ett mail eftersom jag inte hörde nåt ifrån dem. Det mailet var lite mer desperat. Och jag fick ett mail från kuratorn att hon skulle ringa igår på eftermiddagen. Det kanske hon gjorde, det vet jag inte, men i så fall bara på min mobil. Jag har jobbtelefon och hemtelefon också – det vet hon så hon borde ha provat ett annat nummer om jag inte svarat på det första.

Vad vill jag då? Varför är jag så desperat?DSC_4184

Jag har en känsla av att hon inte kommer att förstå. Att jag får lägga ner alla mina tankar och lyssna på hennes och göra som hon säger – därmed basta!

Jag vill ha ett intyg. Ett litet jävla intyg där det står att jag behöver lugn och ro i en anpassad och stressfri miljö, med trygghet i att veta vilka arbetsuppgifter jag har under längre tid. Att om man ska ta bort anpassningar behöver det ske i samråd med mig. Jag skulle vilja få fram hur farligt stress faktiskt är för mig. Inte i form av begränsningar utan i form av tid. Jag gör det jag ska och jag jobbar de timmar jag ska. Ibland drar det iväg för mycket och det är då jag behöver stöd, men fortfarande när det gäller tid. Jag kan däremot behöva känna mig trygg med att veta att jag kan säga nej när arbetsuppgifter blir för mycket. Men det kanske handlar om mig själv; att vara säker i mig själv. Det borde jag kunna lära mig. Absolut.

Men det är det där med tiden – Min chef vet inte vad hon gör med mig! Jag förstår inte varför hon inte lyssnar på vad jag säger. Vill hon inte ha mig kvar?

Det är mycket surr i mitt huvud och jag ska försöka få ut det genom munnen om hon ringer. För jag är inte ens säker på att hon gör det….

DSC_4238

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s