Telefonsamtal med kuratorn

DSC_4237Jag ska försöka berätta om gårdagen medan jag har det någorlunda färskt. Men det är inte så lätt. Min kurator ringde faktiskt. Hon lyssnade till min berättelse, men gav sin syn på saken på ett sätt som kändes som en käftsmäll. Hon höll ett långt föredrag om vilka rättigheter min arbetsgivare har (alltså inte skyldigheter utan just rättigheter). Att jag antingen måste finna mig i det eller ta hjälp av fack eller företagshälsovården. Hon tyckte även att jag borde ha ett möte med arbetsgivare och läkare, det var min enda möjlighet. Men jag försökte protestera och säga att jag var rädd för att ett sånt möte skulle resultera i att jag skulle bli nedtryckt och deras föreställningar om vad man klarar när man har en diagnos som min, skulle råda i slutändan. Hon kontrade med att ja då är det så. Arbetsgivaren har rätt att delegera arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skulle även kunna flytta på mig till andra arbetsuppgifter.

Jag sa att jag ju ville ha hjälp. Vi pratade även om intyg, men då sa hon att jag skulle ta kontakt med min läkare. Jag hade ju skrivit mail till dem båda och när jag sa det så sa hon på skarpen att jag inte skulle göra det i fortsättningen utan ”gå den vanliga vägen” genom att ringa receptionen. Jag tror faktiskt att hon sa det tre gånger. Även det nedlåtande. Jag mådde dåligt efteråt. Som om jag vore en liten flicka som fick höra att jag var ful och trög ungefär.

”Nu kommer vi nog inte så mycket längre”, sa hon till sist. Paniken började kravla inuti mig. Jag ville ju ha hjälp. Skulle vi avsluta utan att jag fått nån hjälp? Hade vi suttit så länge i telefonen, hade jag fått så lång föreläsning om att jag inte har några rättigheter alls – och så bara sluta så där bara? Nu?

Jag krängde ur mig mina känslor om att jag inte var värd nånting. Om att jag ju lika gärna kunde låta bli att finnas till. Då vände hon lite. Frågade om jag behövde kontakt med akutpsyk. Skrattretande tyckte jag. Skulle de hjälpa mig medDSC03603 mitt jobb? Om jag skulle läggas in – vad skulle bli bättre då? Nej, dumheter. Men snällt att hon frågade. I ärlighetens namn tror jag att hon frågade för sin egen skull och för psykiatrins skull. För att de skulle slippa ha ett självmord att försvara misslyckandet kring.

Jag minns inte exakt vad jag sa men jag tänkte att nu kommer jag inte gå balansgång längre. Nu säger jag precis vad jag tycker. Ingen blyghet. Ut med skiten! För jag ska aldrig ha samtal med henne mer. Never.

Jag hörde ett osäkert skratt. Så där nervöst. Och mitt i all förlust kände jag att jag hade fått henne ur balans lite.

Det var ingen positiv känsla, men det gjorde att jag inte bröt ihop fullständigt efteråt i alla fall.

Men här sitter jag nu. Och har ingen hjälp alls. Jag har en diagnos som förklarar mina svårigheter, men jag är för alltid mig själv.

Fast just det där med diagnos… att arbetsgivaren ska anpassa, att arbetsgivaren ska kunna få ett papper där det står i stort vad som är svårt för mig och vad man borde akta sig för. Är det omöjligt?

Att jag har svårt med att flexa in i datorn pga hur jag jobbar med mina 50% som beror på min bipolära sjukdom och stress…… Alltså ska det behöva dras i gång apparater med företagshälsovård och fack då? Vad är en kurator på DSC01961psykiatrin till för? Kan hon inte hjälpa till med praktiska saker, kan inte hon prata med läkaren och då tänker till ihop?

Jag sa att jag skulle kolla på internet om jag hittade nåt bra jag kunde dra ut till min chef om det här med stress och bipolaritet osv. Kunde min kurator inte ha sagt då att Jamen jag vet var du kan hitta det, eller: Jag har ett sånt papper, eller Jag kan leta åt dig eftersom du mår så dåligt.

Nej.

Hon sa att Ja gör det.

Jag knäppte bort henne. Sa ett tomt ”Hej då” först. Jag tror att det hördes hur mycket skit jag tyckt om samtalet. För ännu ett sånt där nervigt skratt innan hon sa att jag skulle ha en bra helg.

En bra helg….

Jag ligger inte under kudden. Min medicinblandning känns fortfarande okej. Vi ska ut och åka lite idag. Solen skiner och det har kommit lite pudersnö.

Jag dammsög igår. Nedervåningen. Utan att det var ett dugg jobbigt.

Jag mailade några arbetskamrater som visste att jag skulle ha det där samtalet med kuratorn. Och fick svar. De ska försöka hjälpa mig. Det kanske inte går hela vägen, men det känns skönt att dom finns där ❤DSC01985

Kram på er alla läsare därute. Det känns skönt att ni finns där också. Och det känns skönt att få dela med mig.

Som sagt kram!

6 tankar om “Telefonsamtal med kuratorn

  1. S skriver:

    Jag är ledsen att hon var så fruktansvärt oförstående och ovillig att hjälpa. Även om det skulle vara så att hon inte kan göra något konkret själv så skulle hon kunna hjälpa till med information och kontakter. Bra ändå att du sa vad du tyckte. Jag hoppas dina arbetskamrater kan vara till stöd.

    Stor kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja…. nånting kunde hon ha gjort…. eller sagt på ett annat sätt…. visat lite empati.
      Jag har ju tänkt förut att jag inte vill ha mer hjälp av henne. Men det är ju ändå hon som känner mig av de på psyk. Nu hoppas jag att jag kan hålla i minnet att jag inte vill ha hennes hjälp i fortsättningen utan någon annans istället.
      Kram på dig S!

  2. K skriver:

    Usch vad ledsen jag hade blivit om min fd samtalskontakt sagt till mig att sluta skriva. Nej inte en enda gång gjorde hon det. Och jag skrev mycket knepigheter både till henne och min läkare när jag mådde som sämst. Det var en räddning att få göra det när jag inte fixade telefonkontakt. Kanske läste de inte alla gånger men de lät mig iaf hållas. Det var en trygghet. Jättetrist att din kurator inte har den förståelsen. Önskar du hade fått ett bättre bemötande övehuvudtaget. Vad bra att du har dina arbetskamrater på din sida. Jag hoppas din chef ska ha lika stor förståelse och att du slipper jobbet vid datorn som sätter press på dig och får dig må dåligt. Jag tycker du är duktig som kämpar så. Många Varma Kranar♡/K

    • Polär Marielle skriver:

      Ja jag har tänkt på dig också att du sagt att du skrivit. Vet fler också som skrivit till sina samtalskontakter. Jag har ju inte hotat nån, så jag är ju inte farlig. Usch jag är väldigt ledsen. Tack för dina fina ord K! Många kramar!

  3. stina72 skriver:

    Men vilket konstigt bemötande av din kurator !
    Fy vad ledsen jag hade blivit – och arg !!

    Jag skriver till min psykolog vid behov och han uppmuntrar mig att göra det, det är liksom helt ok och enda sättet för mig att få ur mig en del !
    Jag har ett otroligt stöd av honom i läkarkontakt och annat och jag blir så ledsen att läsa att du inte har det för jag vet vad det betyder för mig !

    Många kramar !

    • Polär Marielle skriver:

      Å vad härligt det låter med din psykolog. Det känns verkligen som det perfekta sättet att ha kontakt. Och lite självklart att man ska kunna uttrycka sig på det sätt som funkar bäst.
      Men … ja jag känner mig väldigt ledsen och arg. Mest arg tror jag. När jag kommer till min läkare nästa gång ska jag begära att jag får en ny samtalskontakt.
      Tack för det du skriver. Många krmar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s