Ett inre lugn?

DSC01965Vi tog bilen till en mysig skogssjö igår; Peter och jag. Vi har varit där förut. Kanske faktiskt ungefär för ett år sen. Eller senare. Det var vår i alla fall.

Igår sken solen på oss där vi gick och det var så skönt. Isen glittrade och sprack upp på sina håll. Ett alldeles klarblått vatten tittade fram. Jag hade redan innan befarat detta lite. Peter brukar gå mycket fortare än mig och han brukar framförallt reta sig på att jag så småningom vill vända, eftersom  han brukar ha ork att gå längre.

Men det infann sig nånslags harmoni i kropp och knopp som jag inte känt på många många år. Inte alls för att jag mår bättre i psyket egentligen för det gör jag ju inte med tanke på jobb och skit. Men det var/är som om jag har kommit i kontakt med mitt inre på ett helt annat sätt. Jag känner mig mera vaken. Och jag har en  helt annan ork. När vi kom en lång bit runt sjön frågade Peter om jag ville vända. Men jag kände inte alls nån trötthet. Vi gick inte så särskilt mycket längre just där i alla fall för resten av stigen låg i skuggan, men ändå. Känslan att inse att jag ju hade massor av ork kvar.

Sen åkte vi till Peters segelbåt där den stod under sin vinter-presenning. Han skulle skruva fast nån grej och så gick vi runt och tittade lite. Det var sol och ett alldeles lugn på nåt sätt.

Vi avslutade med mat på thairestaurangen i stan. Mmmm ”fem små rätter” är minsann inget fel 🙂

Jag inbillar mig att min medicinändring har gjort nåt med mig. Det är nåt i hjärnan som liksom varit i nåt annat tillstånd och som nu kommit fram igen. Jag kan inte förklara. Det är ju inte alls säkert att det är så och kanske om några dagar så är allt pest igen, det vet man ju inte. Men nånslags hopp har jag. Ett hopp om att det här är jag och att DSC01962det ska bestå ett tag.

Det kommer nog nya prövningar i livet. Säkert nya depp och höga flygturer. Det är ju det som är bipolär sjukdom. Men jag har hört om de som är symtomfria i många år. Jag har och har haft nånslags önskan att komma dit, men jag är nog en hopplös figur.

Eller?

Jag ska leva i nuet och ändå inte förköpa mig. Jag ska hålla mig själv på en nivå där jag inte sticker iväg i mitt beteende. Det kanske inte går helt. Men i alla fall lite?

Kram!

2 tankar om “Ett inre lugn?

  1. S skriver:

    Man vet ju aldrig hur länge lugnet stannar, men jag hoppas verkligen att du får känna dig bättre ett bra tag. Det låter som att ni hade en fin dag.

    Stor kram! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Nej, man vet ju inte. Men jag vill passa på nu ett tag. Det värsta är att nån liten skata ropar att haha, det kan lika gärna va hypomani…
      Hm… jag provar lite i alla fall. 🙂
      Kram!

Lämna ett svar till Polär Marielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s