Förklaring av hjärnans universum med och utan piller!

DSC01969Jag är uppsnurrad i bôtt! Mest inne i skallen, inte så mycket utanpå. Kanske på jobbet. Kände mig lite allmänt jobbig igår. Och ibland när det blir så här så undrar jag om folk tänker, undrar, förstår, anar… Jag skulle kanske vilja att dom sa det. Fast jag tror inte dom törs…. ifall dom har fel. Eller jag vet inte….

Jag vet inte hur jag ska tänka om detta längre. När jag började min medicinmixtrande så ville jag hitta ett mera lagom, ett tempo som varade och var längre ner än upp. Till att börja med funkade det ju jättebra. Jag mådde verkligen lagom. Och jag trodde i min enfald att livet skulle kunna vara så. Funka så.

Detta föregicks av ett läkarbesök då jag frågade om medicinändring (igen), och hon sa nej (igen). Däremot sa hon att jag kunde få nåt nästa gång jag gick upp i hypomani. Jag kände när jag gick ut därifrån, att FAN – hur skulle jag kunna veta det?

En vecka gick. Jobbet blev jättejobbigt på olika sätt. Helt praktiska saker som andra fixar men inte jag. Jag fick panik. Vad skulle jag göra? Nånting! Hjälp! – tänkte jag.

Jag fick inte tag på kuratorn och mailade både henne och läkaren. Fick inget svar, så jag ringde, och till slut ringde kuratorn upp mig. Det blev inget bra samtal alls. Jag var arg och ledsen. Och får inte skriva mail till henne i fortsättningen. Inte till min läkare heller. Det går att skylla på både sekretess och en massa annat. Ja jag vet det där. Men jag tror sanningen ligger nån annanstans. Jag är inte dum. De måste skriva in mailen i journalanteckningarna. Och mail där jag ifrågasätter saker och ting… vill dom inte skriva in.

Jaja, lite paranoida drag är en del i min sjukdom 😀DSC01972

Skitsamma. Jag ska inte skriva några mail. Jag ska inte prata med min kurator – jag vill ha nån annan samtalskontakt! Och jag vill helst inte prata med min läkare heller just nu. Dessutom håller dom på att byta lokaler så jag vet inte om de har stängt kanske. Skitsamma. Jag är allergisk mot psykiatrin. Bläääääää! Jag tycker inte om när människor som ska hjälpa istället sätter en på plats… Jag behöver inte det. Fy fan!

Medicinsänkningen kom sig av just detta! Jag är så trött på att så ofta vara lite ”över” strecket för att sedan av ren trötthet braka igenom ner i brunnen. Nu är det vår och jag hatar våren. Så jag fick för mig att sänka den medicin som ska höja mig. Konstigt beskrivet. Jag har tre stämningsstabiliserande mediciner. Litium rör jag inte. Quetiapin/seroquel är antipsykotiskt och det behöver jag för att jag kan bli paranoid. Så sen har vi Lamotrigin. Det är en stämningsstabiliserande som jag fick allra först då jag hade mest depressioner. Nu är det ju inte så, utan därför tänkte jag att om jag sänker den så kanske jag kommer ner lite.

Pyttsan! Hur gick det till? Jag gav mig ut på en flygtur istället…. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Att alla fall ringa till min läkare och säga som det är känns inte direkt jippiekul, och nu har jag ju gjort detta i två veckor så frågan är om det inte känns ännu värre att inte fortsätta.

Idag kommer alla fall Andreas. Min soldat. Jag kan inte få tag på min läkare förrän på måndag, så det är inget att fundera över just nu. Nä det som är viktigt nu är att få träffa min son.

Kram på er!

DSC01979

 

2 tankar om “Förklaring av hjärnans universum med och utan piller!

  1. K skriver:

    Jag tycker du ska höra av dig till läkaren på Måndag men vill samtidigt inte komma med pekpinnar. Kram och sköt om dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s