27:e tror jag. Det är i alla fall måndag.

DSC02068Vi skulle betala räkningar. Och som vanligt har jag inte råd. Efter mycket räknande och prioriteringar så borde det nu funka.

Men jag bröt ihop.

Jag är en usel människa. En riktig skit. Och jag vill faktiskt inte. Jag vill inte det.

Jag älskar mina djur. Jag ligger på golvet och gosar med Ballebuskaninen. Han älskar när man kliar honom bakom öronen.

Spökkatten ligger på min säng. Hon är så fin. Den vackraste magen som finns har hon.

Sol är en buspojke. Äntligen har jag klippt alla tovor. Möjligen har han en vid snoppen och där är ju inte så enkelt att klippa.

Kanske mitt liv borde vara så… Djuren och att ha ordning hemma. Det kanske inte skulle vara mer…

Jag tror att jag har bihåleinflammation. Eller tandvärk. Och urinvägsinfektion eller blåskatarr. Eller kan det ha med Litiumet att göra? Njurar? Sockersjukan för allt sött jag äter?

Det kanske inte spelar nån roll. Det är så jag lever mitt liv. Håglöst. Som om bekymmer liksom ligger utanför mig.

Det kanske låter som om jag är i en djup depression. Jag kan inte påstå att jag är det. Mitt liv ramlarDSC02069 på. Dag ut och dag in. Jag gör saker på jobbet, som faktiskt blir bra. Jag kan njuta av en del saker: att simma på badhuset, att känna vårlukten och ha bakdörren på vid gavel när jag diskar. Att gosa med djuren. Det lilla i vardagen ger mig nåt. Och ändå är jag så trött. Och ledsen i hjärtat på nåt sätt.

Jag skulle vilja ropa STANNA! För jag hinner ju inte med. Jag springer och springer med andan i halsen. Jag tror egentligen att jag skulle behöva göra dom där små sakerna i vardagen som ger så mycket. Men hur gör man? Hur gör man för att stoppa tiden?

Och jag vill inte sjukskriva mig. Jag vill inte braka. Jag vill åtminstone få jobba. Jag hade nån teori om att ifall människor hjälpte mig så jag kunde jobba, så skulle allt bli frid och fröjd. Men det fattar dom inte. De lever på i sitt. Och jag låtsas leva på i mitt.

DSC02070

Som dagens ungdom…

DSC02041Nu ska vi se här… om jag klarar att vara som dagens ungdom. Jag för över bilder från kameran till datorn, skickar mejl, skriver här, har trots allt varit inne på fejjan och lyssnar på musik. När bilderna är överförda måste de sorteras.

Eller förresten så gör jag ett scrapbook-födelsedags-kort till min svärmor. 🙂

Hm… ja nånstans borde det gå fel men jag hoppas att det inte gör det överallt på samma gång. Skulle bara fattas att jag sätter igång att chatta nånstans också, men Bipolarnas forum är stängt för uppdatering eller vad det heter och som sagt Fejjan är pausat egentligen. JO jag har ju haft sms-kontakt med Gabriella också.

Hejja! Antingen är jag duktig eller bippo med ADHD 😀 Hehe! Antagligen alla tre förresten 🙂

Peter har åkt till sin mamma idag. Hon fyllde år för ganska länge sen men vi har inte grattat henne ordentligt. Sen skulle hon hjälpa honom med nåt som hade med båten att göra. Nästa helg ska den sjösättas. Segelbåten alltså. Hoppas nån annan kan hjälpa honom för jag tycker att det verkar läskigt.DSC02046

Gabriella slarvade för en tid sedan bort sitt handikapptillstånd för att få parkera på hk-platser. Sen har det krånglat rejält. Kommunen talade om att det skulle polisanmälas så det gjorde jag och därefter skulle det återigen anmälas till kommunen. Det fattade inte jag så allt fördröjdes innan jag fick reda på det. Sen har vi väntat och väntat och väntat. Jag ringde och kollade och det var skickat till G redan i mars!!! Men hon har inget fått och det är letat hos henne och jag har ringt kommunen igen, men… ja… nu är det väl bara att börja om från början. Helvete!

Peter pratade med Andreas igår och han är dyngsjuk. De hade varit på nån övning och han sov i två deciliters vatten på natten…. Ja vad säger man. Som militär måste man stå ut eller? Nu skulle han i alla fall sjukskriva sig i morrn.

Jag vet inte om jag har berättat att jag blev osams med alla och envar runt Gabriella kring ett möte, en sån där genomförandeplan som görs på gruppboenden. Det handlade om datum och jag tror jag lugnar mig med att skriva om det här ifall ni tycker att jag är tjatig DSC02043ifall jag har skrivit om det förut. Ska läsa bakåt sen.

Mitt mående? Ja det är upp ena dagen och ner nästa osv. Nåt mittimellan finns inte. Jag jobbar tills ögonen blöder (eller gråter), för att sen bli så fruktansvärt trött så jag sjunker under jord. Kvällarna är jobbiga, eller snarare nätterna.

Jag tänker på ett positivare sätt om jobbet faktiskt. Jag har helt underbara arbetskamrater. Två av dom gav mig enormt sköna känslor faktiskt nu i veckan. Det handlar om mod tror jag. Att dom vågar sånt som många andra inte törs faktiskt. Nämligen att fråga och lyssna när det gäller min sjukdom. För att dom är intresserade. Och dom säger att det är så värdefullt att höra mig berätta, att det ger så mycket.

Jag tycker om det där. Det genuina intresset liksom. Inte vet jag hur övriga tänker. Kanske dom inte är intresserade alls förresten. Det är ju så olika hur man är.

Idag ska jag städa. Jag bara längtar efter att få bort alla Solkatt-tussar. Så det är bäst att jag sätter fart här.DSC02050

Kram på er alla därute!

 

Nattboksinlägg

DSC03645Jag vet inte vad det beror på, men jag har lättare att skriva på kvällen än på morgonen nu. Och när det är helg sover jag som en gris så då får jag inte tid heller. Och varje gång jag sätter mig och ska skriva så vet jag inte vad ni redan vet. Alltså vad jag skrivit om förut. Det känns lite jobbigt. Som att jag är rädd att tappa tråden i mitt liv liksom.

Jag skriver dagbok på kvällarna istället. Det gamla hederliga sättet ni vet: En fin bok med tomma blad och en helt vanlig penna 🙂 Det går det också, men då har jag ju ingen av er som är där och läser. Och ni som läser och dessutom kommenterar har på nåt sätt blivit mina vänner.

Så jag tänkte skriva in senaste dagboksinlägget här istället.

24 april. Natten mot den 25:e.

Livet ramlar på. Så där i Racerfart. Jag hinner inte med. Jag är dödstrött efter jobbet. Disk och tvätt är i drivor.

I morgon är det lördag. Jag måste få dammsuga. Solkatten fäller stora tossar. Idag kom DSC03644jag på Ballebus-kaninen sittandes på golvet och käkade på en toss hår från Sol. Fan hoppas det går bra, för det är nog inte så nyttigt i en liten kaninmage.

Jag är mer upp än ner igen, men egentligen mest av trötthet. Och jag blir fruktansvärt trött på mig själv.

Idag åkte jag och simmade. Det var så skönt. Klourdoften och det ljumma vattnet mot min hud.

Vi har varit hos Gabriella. Hon och jag åt pizza. Peter drack lite thé.

Egentligen var det kalas hos min syster för hennes yngsta son som fyllde 19 år. Men jag klarade inte av att vara där.

Jag måste lugna ner mig. ”K” sa det förra fredagen. Min läkare. Och hon har rätt. Jag far och flänger. Hit och dit. Flamsar, skojar och tappar saker.

Innan jag åkte från jobbet idag skrev jag en liten berättelse och la in en bild. Det var om DSC03643vad mycket jag tycker om mitt jobb. Att det kan vara så underbart ibland. Bilden var tagen mellan två kommuner alldeles invid en vacker liten sjö i mars precis när isen gick upp. Solen sken och det var så vackert. Jag mejlade det till mina närmsta kollegor inklusive min chef.

Efteråt kom jag på att min chef kan ta det som en pik för allt jag tjafsat om senaste tiden. Jag hoppas att det inte är så.

Kanske det är mina nojjor. Paranojjor. På riktigt.

Nu ska jag sova. Med Spökkatten vid mina fötter.

DSC03618

Ibland är jag ett verktyg som aldrig kan dö…

Ibland är man deprimerad och sen händer det nåt som t.ex. en hysteriskt gråtande dotter som ringer, och så blir man fly förbannad på nån i hennes närhet som krånglar till livet för henne, och så ringer man upp vederbörande och skäller ut personen….(mammor till barn med funktionshinder kan den konsten väldigt väl..) Sen sitter man på en stol i köket och är så förbannad så man skakar. Och sen blir man ledsen…. För den obligatoriska tanken kommer…. Jag får aldrig dö. Depressionen kommer lite på avstånd faktiskt. För man måste vara arg istället. Det är faktiskt inte bättre. Och den kommer tillbaka. När man blir trött. Sådär trött som man bara blir av ett sånt liv som jag har. Nån dag senare ligger jag troligen där. I sängen. Och hatar. Livet. Och jag undrar… varför måste just JAG ligga där? Jag är utvald på nåt sätt. Utvald att hata livet ibland. Ni vet… då när solen skiner in genom de smutsiga rutorna. Då när andra är så nöjda över att solen är tillbaka. Då vill jag inte vara med. Så ni kan hålla på i er trädgård eller sola er på balkongen! Jag är inte med er i det livet.

I sommar kommer jag nog. Då måste jag. Då måste jag hjälpa en tjej ner till vattnet. Jag måste hjälpa henne med så mycket. Så där så det liksom suger musten ur mig på nåt sätt. Ilsket hugger jag i och gör det jag måste. Ingen fattar hur det känns. Inte att det är fysiskt tungt. Utan dom där känslorna inuti. Så ont det gör! Mitt älskade barn! Och jag är ett verktyg. Nej visst älskar hon mig, och hon är faktiskt tacksam för allt jag gör för henne. Men jag är urlakad som ett verktyg.

Och jag kan aldrig dö.

Today

Idag har jag hjälpt en vän att starta en blogg. Det var roligt. Jag trodde att han skulle tycka att det var besvärligt, men så var det inte. Än så länge ligger bloggen på en av mina gamla bloggadresser och så ska det väl inte vara. Så vi får väl se hur man ska gå tillväga med det…

Min ångest har kommit och gått idag. Jag kan bli sittande med huvudet i händerna och inte liksom varit närvarande i verkligheten. Trycket över bröstet och andningssvårigheter.

Peter åkte till sin båt på förmiddagen och där har han oljat och tjärat och grejat. Jag var hemma och städade kaninburen. Solen har skinit och man borde vara glad, men jag är tvärtom. Våren sticker mig i ögonen.

Och jag blir arg. Jag vill inte må dåligt. Om människor tycker att man hittar på och borde rycka upp sig så har dom ingen aning om hur det är. Det är något fysiskt som händer. Nåt med huvudet. Och den här gången har jag fått nån form av tinnitus. Det sätter igång och piper i öronen helt plötsligt. Eller oftast när jag känner mig riktigt dålig. Huvudet blir som en tom boll och så kommer tjutet.

Jag har i alla fall städat kaninburen och klippt lite tovor på Solkatten. Alltid nåt!

Och när Peter kom hem satt vi i solen på altan och åt glass. Det var inte så himla varmt som man kunde tro.

Jag har även pratat med Andreas och det är jag så glad över. Jag har ringt och han har inte ringt upp och inte skickat sms och då blir jag orolig. Men nu talade han om att de skulle vara borta på sprängutbildning i veckan som kommer. Så då vet jag det. Att han har anledning till att inte svara. Utbildningen lät dock otäck tycker jag…

Vi såg förresten en film igår som hette Fury och var med Brad Pitt. Handlade om andra världskriget. Man fick följa några i en pansarvagn. Låter kanske inte så bra, men det var den.

Sen har jag ju svårt att sova och då far allt möjligt runt i huvudet, t.ex. när det gäller Andreas. Hoppas att det går över så småningom. Han har det ju bra och tar hand om sig själv. Jag förstår inte varför jag håller på så här!!

I morrn ska jag jobba. Och hoppas på en bättre dag än denna. Och det tror jag! Jag brukar kunna hålla ångestkänslorna tillbaka på jobb. Oftast.

Nu skickar jag ut en stor kram till er och hoppas att jag sover i natt… ❤

Neråtsång….

https://www.youtube.com/watch?v=QTUQDy4e8AM

Helvete!

Jag vill inte ner.

Och jag ångrar att jag satt hos min läkare igår och inte visste vad jag skulle säga. Jag försökte verkligen. Det blev mest ett försök att förklara vilken idiot jag är. Jag vet ju att mycket av mitt dåliga mående beror på att jag har gjort för mycket.

Hon sa som så många gånger förr: Det finns ju en anledning till att du jobbar halvtid.

DSC_4332

Och vi pratade om min impulsivitet. Att plötsligt händer nånting. Eller snarare: jag får en tanke och måste följa den direkt. Som med medicinändringen. Jag fick en tanke att ändra dosen… och så gjorde jag det. Utan att ringa psyk och kolla om det var okej.

Det finns ju ett svar på just det. Jag var för förbannad för att kunna ringa. Jag ville inte ha med dom att göra.

Men jag tycker om min läkare. Och jag sa faktiskt som det var; att jag inte vill ha min kurator längre utan få träffa en annan samtalskontakt. Jag vet inte om hon tog in det. Det var nog för diffust alltihop.

Jag ringer nog på måndag och ber att dom kollar i min journal ifall jag står i nånslags kö till ny samtalskontakt. Jag vet egentligen inte hur viktigt det är just nu.

DSC_4327

Jag kanske är lite nöjd ändå förresten… för jag sa som det var att hon (min kurator) hade predikat och haft föreläsning om min arbetsgivares rättigheter.

Och hon kanske inte är ”min” kurator längre, både läskigt att ha sagt ifrån och samtidigt skönt att äntligen våga ta steget. Hon har funnits i mitt liv så länge. Nu gör hon inte det längre. Jag undrar vad min läkare egentligen tänkte, vad hon säger och vad kuratorn kommer att svara. Och jag undrar vad min kurator tänker och hur hon kommer att känna inför att kanske möta mig i korridoren. Eller är det kanske ömsesidigt? Hon kanske faktiskt är riktigt riktigt glad. Hon kanske tänker Äntligen! Det gör mig ingenting. Det är snarare skönt. Jag tycker inte om att såra folk så jag är rätt nöjd med om hon är nöjd.

Konstigt sätt att tänka kanske.

Jag skulle nog ändå vilja kunna möta henne i korridoren. Säga hej och se glad ut över att se henne. Jag skulle vilja attDSC_4350 hon kunde fråga hur jag mår på ett glatt socialt sätt och jag kunde svara. Jag är faktiskt rädd. Men … jag är en människa som är utsatt i vården. Jag är en människa som behöver hjälp och jag behöver få den på det sätt som är bra för mig.

Hon är inte bra för mig.

Och jag tänker ibland på hur jag skulle göra som förälder till mitt barn. Jag skulle ta tag i alltihopa, förändra. Se till att mitt barn får det det behöver.

Vem hjälper mig med det? Ingen. Jag måste klara mig själv. Jag måste stå på benen och tala om ordentligt för alla som kommer i min väg. Jag måste kunna tala om mina behov.

Jag måste allt det där fast jag är sjuk.

Och just nu är jag på väg att bli sjuk igen. Jag vill inte. Jag är riktigt riktigt förbannad faktiskt. För jag vill inte.

Så jag ska kämpa. Och det jag vill kämpa allra mest för…. är att jobba. Det kanske inte borde vara prio ett, men jag skulle önska att omgivningen kan hjälpa mig med så mycket annat.

Så att jag i alla fall kan få jobba…

Jag vet inte vad psykiatrin kan hjälpa  mig med egentligen… Jag kan sitta där i en stol och behöva hjälp. Men vad vill jag? Vad gör det för jävla nytta… att sitta där i en stol?

DSC_4301Och varför har inte jag nån förälder (som ju min dotter har) som liksom slår näven i bordet och ser till att jag får det jag behöver? Eller åtminstone min man…. Varför blir inte han förbannad?

Äsch det är väl inget att undra över. Det är ju som det är.

Och jag tror att det skulle vara för jobbigt egentligen. Att ha någon som skulle stötta. För jag vet ju inte vad den skulle säga och tycka. Det är ju ändå mig det gäller. Och ingen kan väl det bättre än jag själv.

Men klockan är 13 på dagen och jag sitter i nattlinne och gråter. Jag vill inte vara med i vardagen. Jag orkar inte.

Fan fan fan.

https://www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U

Jag brukar inte ha vare sig människor eller djur med i bloggen. Men nu håller jag tummarna på att ingen läsare känner igen dom…. Jag vill kunna fortsätta att skriva så utlämnande och det kan jag inte om en massa nära släktingar hittar hit.

En chansning blir det alltså idag. Men visst är dom vackra, djuren?