Det är okej

Ibland kommer det nära. Mitt inre liv stannar upp en stund. Jag sitter i en åhörarsal och en kvinna pratar om sitt liv med bipolaritet. Det var inte så länge sen jag inte klarade av såna saker. Jag kunde liksom inte sälla mig till sällskapet på nåt vis. Kände mig inte hemma där. Kände mig inte som en av ”dom”. En av dom som kunde bli maniska. En av dom som var lite galna. Psykfallen.

Men hon pratar och jag känner igen mig. Jag känner mig liksom hemma. Det är okej.

Sen skulle jag upp och prata om vår förening och det gick bra. Det är inga problem för mig att stå och prata framför folk, men numera har jag svårt att minnas efteråt vad jag överhuvudtaget sagt.

Jag tar in hennes ord, funderar lite. Och känner att det är hemskt sorgligt. Men jag är ingen sämre människa än andra. Jag är till och med helg okej.

Så jag pratade lite med min kompis och så tog jag bilen och åkte därifrån. Jag var så uppvarvad. När jag kom hem till min mamma och tog kvällsdosen av Litium, kändes det lite bättre efter ett tag.

Ja jag äter Litium. Ja jag är manodepressiv. Jag är nån annan än den jag trodde först. Det är okej.

16 tankar om “Det är okej

  1. Lena skriver:

    Det är svårt att hitta sitt nya jag ibland och det kan ta lång tid. Sorgligt och befriande på samma gång. För hur det än är så vill man ju gärna både vara som alla andra och lite egen, på ett bra sätt!
    Kram på dig finaste ❤

  2. Tina skriver:

    Håller med Lena ! Kramar

  3. S skriver:

    Jo, det tar allt ett tag att sortera bland tankar och känslor när det gäller så här stora saker. Tills man märker att mycket av livet ändå bara rullar på. Du är Marielle, med tusen olika egenskaper. Man kan inte blunda för sjukdomen, men den är bara en del av vad du är. Vi är alla mosaiker, eller kanske ännu mer kaleidoskop som hela tiden förändras.

    Önskar dig en Glad Påsk!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja, men att lyssna på andra och ta in är samtidigt en skön känsla även om det gör ont. En känsla av samhörighet, man är inte ensam i världen.
      Jag har accepterat, det är väl det inlägget handlar om egentligen. Att det är okej. Sen kan det göra ont och vara sorgligt i alla fall.
      Så var det med min dotter och hennes diagnos/er ; det kommer alltid vara sorgligt och helt kan man aldrig vänja sig. Men hon är på sitt sätt och numera är det okej.
      Jag har min skit och jag är ändå okej. Jag har accepterat, men det innebär inte att jag kommer att sluta sörja.

  4. Äppelblom skriver:

    Vill bara önska dig en Glad Påsk!

  5. Cecilia skriver:

    Okej är bra. Önskar dig en glad påsk 🙂

  6. K skriver:

    Du är mer än okej. 🙂 Kram/K

  7. MissManic skriver:

    Känslan när man ser saker som man innan gjort utan större problem som man inte ens är i närheten av att klara idag, det gör ont!
    Sen Litium, jag tog min första tablett i morse, hur länge har du ätit den? Fick du några biverkningar? Hur länge höll biverkningarna i?? Har du upplevt att det har hjälpt dig?

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det gör ont. Jag har nån tanke om att det där att man klarar mindre har med att göra att hjärnan ”gått sönder” mer och mer med tiden liksom.
      Litium började jag äta 2012. Jag hade en lång mani 2011 som inte riktigt ville ge med sig och jag fortsatte att leva i det där jag saboterat. Hade gjort slut på alla pengar m.m.
      Jag har ätit kombinationen Levaxin, Lamotrigin, Quetiapin (seroquel) och Litium. Det är svårt att veta vad som hjälpt till med vad, men jag har inte haft några biverkningar av nånting faktiskt. Till att börja med låg inte blodvärdena som man tar prov för när det gäller Litium, bra alls så det var lite mixtrande innan det såg bra ut. Nu har jag högsta dos och högsta värdena och det fungerar bra. Jag har varit tvungen att höja levaxindosen i somras pga att de värdena ändrade sig. Sköldkörteln kan påverkas av Litium. Förrförra julen höjde jag Quetiapindosen.
      Jag tror att Litium faktiskt räddade mig lite då 2012 för jag har inte haft någon sån riktigt höjdarmansik period som hållt i sig så länge efter det. Min läkare säger att medicinen trots allt inte ger mig fullgott skydd och att jag måste leva utifrån min sjukdom, dvs struktur, balans och framförallt vila. Det sistnämnda är jag väldigt dålig på…
      Biverkningar ser ju väldigt olika ut. Som sagt så har jag inte haft några. Håller tummarna för att det funkar för dig! Fråga mer om du vill!
      Kul med ett nytt ansikte i min blogg förresten. Och din blogg verkar jätteintressant!
      🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s