Neråtsång….

https://www.youtube.com/watch?v=QTUQDy4e8AM

Helvete!

Jag vill inte ner.

Och jag ångrar att jag satt hos min läkare igår och inte visste vad jag skulle säga. Jag försökte verkligen. Det blev mest ett försök att förklara vilken idiot jag är. Jag vet ju att mycket av mitt dåliga mående beror på att jag har gjort för mycket.

Hon sa som så många gånger förr: Det finns ju en anledning till att du jobbar halvtid.

DSC_4332

Och vi pratade om min impulsivitet. Att plötsligt händer nånting. Eller snarare: jag får en tanke och måste följa den direkt. Som med medicinändringen. Jag fick en tanke att ändra dosen… och så gjorde jag det. Utan att ringa psyk och kolla om det var okej.

Det finns ju ett svar på just det. Jag var för förbannad för att kunna ringa. Jag ville inte ha med dom att göra.

Men jag tycker om min läkare. Och jag sa faktiskt som det var; att jag inte vill ha min kurator längre utan få träffa en annan samtalskontakt. Jag vet inte om hon tog in det. Det var nog för diffust alltihop.

Jag ringer nog på måndag och ber att dom kollar i min journal ifall jag står i nånslags kö till ny samtalskontakt. Jag vet egentligen inte hur viktigt det är just nu.

DSC_4327

Jag kanske är lite nöjd ändå förresten… för jag sa som det var att hon (min kurator) hade predikat och haft föreläsning om min arbetsgivares rättigheter.

Och hon kanske inte är ”min” kurator längre, både läskigt att ha sagt ifrån och samtidigt skönt att äntligen våga ta steget. Hon har funnits i mitt liv så länge. Nu gör hon inte det längre. Jag undrar vad min läkare egentligen tänkte, vad hon säger och vad kuratorn kommer att svara. Och jag undrar vad min kurator tänker och hur hon kommer att känna inför att kanske möta mig i korridoren. Eller är det kanske ömsesidigt? Hon kanske faktiskt är riktigt riktigt glad. Hon kanske tänker Äntligen! Det gör mig ingenting. Det är snarare skönt. Jag tycker inte om att såra folk så jag är rätt nöjd med om hon är nöjd.

Konstigt sätt att tänka kanske.

Jag skulle nog ändå vilja kunna möta henne i korridoren. Säga hej och se glad ut över att se henne. Jag skulle vilja attDSC_4350 hon kunde fråga hur jag mår på ett glatt socialt sätt och jag kunde svara. Jag är faktiskt rädd. Men … jag är en människa som är utsatt i vården. Jag är en människa som behöver hjälp och jag behöver få den på det sätt som är bra för mig.

Hon är inte bra för mig.

Och jag tänker ibland på hur jag skulle göra som förälder till mitt barn. Jag skulle ta tag i alltihopa, förändra. Se till att mitt barn får det det behöver.

Vem hjälper mig med det? Ingen. Jag måste klara mig själv. Jag måste stå på benen och tala om ordentligt för alla som kommer i min väg. Jag måste kunna tala om mina behov.

Jag måste allt det där fast jag är sjuk.

Och just nu är jag på väg att bli sjuk igen. Jag vill inte. Jag är riktigt riktigt förbannad faktiskt. För jag vill inte.

Så jag ska kämpa. Och det jag vill kämpa allra mest för…. är att jobba. Det kanske inte borde vara prio ett, men jag skulle önska att omgivningen kan hjälpa mig med så mycket annat.

Så att jag i alla fall kan få jobba…

Jag vet inte vad psykiatrin kan hjälpa  mig med egentligen… Jag kan sitta där i en stol och behöva hjälp. Men vad vill jag? Vad gör det för jävla nytta… att sitta där i en stol?

DSC_4301Och varför har inte jag nån förälder (som ju min dotter har) som liksom slår näven i bordet och ser till att jag får det jag behöver? Eller åtminstone min man…. Varför blir inte han förbannad?

Äsch det är väl inget att undra över. Det är ju som det är.

Och jag tror att det skulle vara för jobbigt egentligen. Att ha någon som skulle stötta. För jag vet ju inte vad den skulle säga och tycka. Det är ju ändå mig det gäller. Och ingen kan väl det bättre än jag själv.

Men klockan är 13 på dagen och jag sitter i nattlinne och gråter. Jag vill inte vara med i vardagen. Jag orkar inte.

Fan fan fan.

https://www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U

Jag brukar inte ha vare sig människor eller djur med i bloggen. Men nu håller jag tummarna på att ingen läsare känner igen dom…. Jag vill kunna fortsätta att skriva så utlämnande och det kan jag inte om en massa nära släktingar hittar hit.

En chansning blir det alltså idag. Men visst är dom vackra, djuren?

8 tankar om “Neråtsång….

  1. Eva sk skriver:

    Hej Marielle.

    Du behöver en massa kramar. Kram på dej från mig 🙂

  2. Johanna skriver:

    Kämpa på! Vi ska visst tydligen alltid behöva kämpa på. Kram

  3. Äppelblom skriver:

    Kram på dig min vän!
    Jag har skickat mejl till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s