1 maj

Här går det ”i ett”.  Det känns som om jag springer med andan i halsen och inte hinner med mig själv. Gabriella är här. Igår var vi till hennes psykiatriläkare. Det gick bra, fast jag tycker det är jättejobbigt. Jag tänkte att jag skulle ägna ett inlägg och berätta mer om henne, men  jag hinner inte. Jag vill ha ordentligt med tid och kunna ta det i min egen ordning.

Inatt har hon kissat på sig. Det hände jätteofta förr men blev bättre för nåt år sen så det är så skönt när det funkar. Hon har fortfarande skydd i sängen så det inte ska gå igenom om det ändå händer. Och det gjorde det alltså nu. Så jag har sprungit upp och ner i källaren med täcken och kuddar och lakan och skydd. Puh!

Dessutom vaknade vi jättesent! Peter begav sig till båten på förmiddagen. I morrn ska den sjösättas så det är lite att ordna med i förväg. Segelbåten alltså. Den är i staden. Sen har vi en helt vanlig Askeladden här hemma och en liten pytte-eka nere vid sjön. Vet inte om det heter Jolle kanske. Finge jag bestämma så hade vi EN båt och det kunde då vara Askeladden. Att segla ute på stora sjön, eller ännu värre: havet, är inte min grej alls.

Jag hade verkligen uppskattat om Peter hade väckt mig! Gabriella och jag åt Brunch kl halv tolv på fm. Nu är hela dagen konstig. Jag vill ha ordning, och Gabriella behöver ordning. Min telefon ringde inte heller så antagligen har jag glömt den i bilen.

Nån brasa eller sånt jippo har vi inte besökt på väldigt många år. Jag tror det var första åren vi flyttade hit, typ -01, -02. Vi jagade runt för att lära känna folk. Och det är faktiskt så att ute i bygden när man bor på landet så är det bra att känna övriga omkring. Väldigt bra grannar har vi. De accepterade barnen på direkten. Ingen har tittat snett eller varit irriterad. Och inte heller när det gäller mig. De har accepterat och hjälpt till så gott de har kunnat.

Sen känner jag ju ganska många i samhället sen jag jobbade där. Det kan jag sakna. Den där lilla småstadsandan. Att komma till Konsum och heja på folk och prata med alla möjliga. Jag tycker det är kul. I den stad jag jobbar nu så känner man inte så många. Det är rena turen när man stöter på nån på storcoop.

I den andra staden som är i närheten, växte jag upp som barn och känner väl rätt många också, men tyvärr har jag lite paranoida känslor där. När jag bodde där och hade mina uppåtskov så vet jag inte riktigt vad jag gjort och sagt. Så det känns som om jag inte vet vilka som jag känner på ett positivt sätt längre.

Nu kommer Solkatten med sin favoritboll, så nu måste jag leka lite. Det blev ju en del skrivet här i alla fall. Jag trodde från början att jag inte skulle ha tid.

Nu får ni ha det så bra. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s