Mitt sjukhusbesök

DSC00794I tisdags hade jag tid på kvinnokliniken kl 14.10. Jag vaknade, kissade i min lilla burk, åt frukost och grejade lite här hemma med diverse saker. Skrev mejl till styrelsen om att jag inte kunde komma på kvällen.

Strax innan 13-tiden gick jag ut och satte mig i bilen för att komma i god tid. Och när jag satt där kände jag mig lamslagen med ångest och visste inte hur det skulle gå att ens starta bilen. Men det gick. Jag kom lagom till sjukhuset men hade ett helvete att hitta parkering så det var ju tur att jag åkt i tid ändå.

Anmälde mig i kassan och gick upp till övervåningen. Följde skyltar och kände återigen hur ångesten och paniken började belägra mig. När jag kom in i väntrummet klappade hjärtat och synfältet flimrade så starkt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Det var fyra personer där också varpå två pratade med varandra hela tiden. I mina öron blev det ett allmänt kackel, jättejobbigt.

Så småningom var det i alla fall min tur. En kvinna som bröt på ett annat språk så det var lite svårt att hänga med i vad hon sa, men det gick ju ändå. Däremot tycker jag att det var tråkigt att hon inte var ett dugg ödmjuk, trevlig osv. Drog inget på mun nån gång och inget omhändertagande liksom. Väl inne i rummet så fick jag panik igen och talade om för dom hur det var med mig. Nu var dom tre där inne och en av tjejerna tog lite hand om mig och frågade hur det gick osv. Läkaren däremot fortsätte som förut, ingen vänlighet alls.

Sånt kan göra mig lite ilsken faktiskt. Som om man är en siffra på nummerlappen liksom. DSC00795

Hur mycket kostar trevlighet liksom? Att dra lite på munnen, att säga lite vänliga ord, fråga om det är jobbigt, hur kan det vara så svårt? En del människor i vårdyrken eller i pedagogiska yrken av olika slag verkar ha missat nåt nånstans på nåt sätt….

Hon tog bort en liten polyp som skulle skickas till lab och urinet hade för mycket vita blodkroppar, men nåt framfall var det inte. Så antibiotika skulle jag få.

Efteråt när vi pratade blev jag orolig för att nåt var missat. Jag hade ju så ont och det var ju sån obehagskänsla så jag ställde hundra frågor om det kunde vara det eller det eller det, men hon sa att ”vi koncentrerar oss på nederdelen, om du undrar över njurarna så får du fråga din psykiatriläkare om nya prover och om du funderar över andra saker så får du fråga din läkare på vårdcentralen”. Jag kände mig nästan som om jag skulle ha Münchausen by proxy eller vad det heter …

Hon frågade även om mina mediciner och när jag sa Seroquel, så backade hon med stolen, stirrade på mig och sa ”Men! Det är ju psykosmedicin! Är du psykotisk? Den medicinen är ju inte för bipolär!”

”Jo den är bra för mig”, svarade jag. Kan väl inte sluta tycka att det var ett väldigt konstigt bemötande när det gällde mig och mina mediciner. Ibland har jag lust att bete mig som ett lejon och skrämma upp DSC00796folk rejält. Nej, det är bara en dum tanke, men just i stunden skulle det vara kul 😀

Jag hade ingen lust att hämta ut min medicin samma dag så det gjorde jag i onsdags istället.

Jag skriver mer om det sen.

Kram!

2 tankar om “Mitt sjukhusbesök

  1. isabella skriver:

    Ett leende och lite omtanke gör så mycket.

    Tycker att det är så stor skillnad hur man blir bemött i vården, sen jag fick min diagnos. Jag brukar bara säga vilka mediciner jag äter, men aldrig bipolär. Jag får en känsla av att man inte tas på allvar, typ klapp på huvudet. Det är så irriterande.

    Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s