Relationer när det gäller en dotter med funktionsnedsättning och lite annat

Jag ska börja detta inlägg med att säga att jag är lite frustrerad faktiskt. Jag fick en kommentar här på bloggen som var lite annorlunda och jag tyckte först att det var lite kul. Det var som en slags kontaktannons och reklam för personens egen blogg samtidigt. Jag kikade lite, men inte några noggrannare studier av vad som stod. Efter ett tag kom kommentar efter kommentar som var ganska jobbiga. På hennes blogg fanns inlägg som hon inte skrivit själv, och vad jag förstått så har människor blivit både ledsna och trötta på henne för att hon tar inlägg från andra och sätter in i sin blogg utan att länka varifrån det kommer. Det här har jag försökt påpeka till henne och svaren till mig från henne har varit lite… annorlunda. Men jag har inte direkt ork och engagemang att hjälpa henne.

Så nu säger jag återigen: Be någon hjälpa dig så du kan skriva en blogg som människor tycker om! Och till mina andra läsare; om nån har ork att hjälpa henne så kan kanske hennes blogg bli intressant.

Ja ibland går liksom all energi ur mig till saker som kanske är skitsaker, jag vet inte.

IMG_0545

I går var jag i storstaden och var på restaurang med mina gamla arbetskamrater. Sist vi gick ut blev vi bara tre. Vi hade förstås jättetrevligt ändå, men den här gången blev vi fler. Vi var på en Tapasbar som var en App-restaurang, dvs man beställer maten via en App i telefonen. En massa smårätter och det var verkligen härligt att kunna bestämma och kombinera själv, beställa in mer efter hand osv. Jag skulle ha kunnat äta hur länge som helst! 😀

I vanliga fall så brukar jag ju sova över hos en av dom, men den här gången valde jag att åka hem eftersom Gabriella skulle ha kommit hit som idag. Men hon sa i förrgår (tror jag) att hon hellre ville komma på onsdag eftersom tisdag är en städdag och då vill hon inte åka nånstans. Jag hade inget emot det alls. Nu fick jag en alldeles Egen Dag idag och det är alltid skönt.

Mina män Peter och Andreas åkte ju iväg på sin segelvecka igår. Jag tycker att det känns lite jobbigt att jag inte är själv hemma nu utan att Gabriella ska komma hit när dom är borta. Jag klarar ju förstås alltIMG_0568 själv men lite jobbigt är det. Helst ska man hitta på roliga saker att göra, samtidigt som ifall det är varmt orkar hon ingenting annat än att bada. Och så är det matlagning. Att hitta på sånt som går ner i fröken Johnsson. Det är konstigt… alla år som man har anpassat sig och hittat ett sätt att leva tillsammans med henne, och när hon flyttat så blir allt det där mycket svårare. Det är som om jag blivit bortskämd.

Igår innan jag åkte iväg från storstaden fick jag ett telefonsamtal från henne…. För flera år sedan, precis när hon flyttade hemifrån (19-20-årsåldern) så var hon ihop med en kille. Det är den enda kille hon har haft på riktigt. De var ihop länge men allt rann ut i sanden till slut. Igår hade han varit och hälsat på henne. Självklart tycker jag att det är kul och hoppas att hon kan vara tillsammans med honom igen, för hennes egen skull, självkänsla osv. Men samtidigt är jag orolig. Han vill inte vara ihop men ändå gör han närmanden. Det är svårt att skriva om detta. Hon bor ensam och personal finns inte i närheten. Händer något måste hon ringa till dom eller larma. Det funkar ju förstås inte i stunden… Han är inte aggressiv på något sätt utan väldigt trevlig. Jag kan nog prata med honom om det mesta.

Ja, hur vill man ha det som mamma… Jag vill att hon ska vara älskad och ha det bra, gärna med en snäll och trevlig pojkvän. Samtidigt är jag orolig. Tänk om han gör henne illa…

Jag minns då när dom blev ihop, hon pratade med honom i telefon när hon var på sitt rum hos oss. Fnittret och de långa lågmälda telefonsamtalen. Inte ens då visste jag om jag skulle ställa mig positiv eller inte. Och jag minns när jag skjutsade henne hem till honom och hjälpte henne i trapphuset med rullstolen. Jag tyckte det var lite jobbigt faktiskt, han är så mycket äldre än hon och att lämna in henne hos honom… Nä jag vill nog inte skriva mer om det.

IMG_0581Nej kära vänner! Nu väntar gårdagens disk och dammsugning av nedervåning. Och så ska jag passa på att njuta i tystnaden i trädgården, och i solen…

Ha det bra!

Andreas kom ju med tåget på midsommarafton och det är ju ett tag sen nu. Men jag sätter in denna bild här i alla fall. Nu är han ju borta igen, fast i segelbåt. Bild på den kanske kommer nästa inlägg. 🙂

Idag

IMG_0492Nu, idag, börjar sommaren på riktigt tror jag! Eller det är i alla fall vad jag hoppas! Det var fint redan igår och på kvällen tog Peter och jag en promenad till sjön som ligger på andra sidan skogen. Det är ju så finurligt här att vi har sol på förmiddagen och oftast även längre fram på eftermiddagen, men sen kan man ta en promenad till en brygga på andra sidan skogen och då är det eftermiddag/kvällssol. Där är en liten vik med sandbotten som barnen badade i när dom var små. Nu är den inte i ordninggjord på många år så det ligger pinnar och all möjlig bröte i vattnet. Men men… man kan sitta på den lilla uppdragna bryggan och se ut över solnedgången. Jättevackert.

Tyvärr har ju dessa jäkla knott och mygg kommit. Usch! Det jävliga är knotten tycker jag. Dom är liksom överallt och i mängder! Myggen vänjer man sig vid när man bor på landet – liksom flugor – men knotten kan man fan aldrig vänja sig vid!

Jag började min semester i fredags, så nu är jag inne på tredje dagen. Det tar ett tag innan man landar i ledigheten. Men det gäller ändå att hitta stunder att njuta. Igår åkte Peter iväg till en medeltidsmarknad. Jag hade mycket väl kunnat följa med egentligen för den är lite lagom stor för mig, just den där, men jag hade faktiskt inte nån lust att sitta i bilen dit.

Ja… och där försvann massor av text jag skrivit!!! Fan! Men jag skriver väl nytt!

Andreas ägnade eftermiddan åt att åka ut med Askeladden. Jag satt på gräsmattan och läste. Senaste åren har jag haft svårt för det. Nånting hände nångång med min koncentration. Jag har alltid varit en läsande människa men senare år har jag haft svårt. Vet inte om det  har med medicinerna att göra ellerIMG_0556 att jag haft tätare skov. I vintras började jag i en bok om Ingemar Bergman men orkade inte mer än ett par sidor så nu har jag återupptagit den. Vi får se hur det går.

Andreas bjöd på mat på kvällen. Köttgryta. Det var gott, och kul att äta hans mat.

Ja och sen gick vi ju till andra sidan skogen. Lite knepig händelseföljd på detta inlägg tror jag…

Idag ska vi ut och åka Askeladd alla tre och så ska vi grilla på ett ställe på andra sidan sjön. Visst låter det underbart med båtliv…. Jag tycker dock att det är lite mycket med tre båtar… För mig hade det räckt med Askeladden, men nu var det ju så att Peter så gärna ville ha en segelbåt. Den allra minsta båten ska vi ge bort till Peters mamma, för den använder vi aldrig.

I morrn åker Peter och Andreas iväg på segeltur och ska vara borta i ca en vecka. Jag har ju inget emot att vara ensam… men nu är det så att planeringen blev lite knasig (trots att vi satt hemma hos Gabriella och gick igenom varenda jäkla dag i almanackan!!!), så egentligen skulle Peter och Andreas ha åkt förra veckan. För nu kommer Gabriella hit på onsdag. Så nu blir jag själv… fast med G. Men det går ju bra. Intensivt och ständigt koncentrerat. Öronen på spänn. Men visst går det ju bra… vi kan till och med ha riktigt roligt.

IMG_0561Nu sitter jag och pratar med Gabriella i telefon och skriver samtidigt… Funkar inte så bra, så nu skickar jag er en kram – ha en fin dag.

 

Döden. Och livet. Och gränslandet.

IMG_0518Härom dagen dog en arbetskamrat till mig.Vi har inte varit särskilt nära varandra, utan jobbat i helt olika ”team” så att säga. Hon hade cancer och en svår sådan. På slutet gick det i alla fall fort och hon dog med närmaste i familjen hos sig. Även om jag inte kände henne så väl så rörde det upp känslor hos mig och jag blev förstås ledsen.

År 2010 dog en arbetskamrat i samma sorts cancer. Den arbetskamraten stod mig väldigt nära. Jag tog det hårt. Inte bara hennes dödsfall utan hela hennes process. Jag gråter faktiskt fortfarande när jag tänker på det. Jag vet inte egentligen varför… alla dör ju en dag. Och det har gått så många år nu. Men jag tyckte så himla mycket om henne. Och det känns på nåt sätt orättvist att en människa som hon; stark och glad och duktig i sitt jobb … att hon inte skulle få leva färdigt liksom.

Ändå tänker jag inte riktigt som en del andra människor som säger att de omvärderar livet; att deras bekymmer egentligen är små, att man inte ska klaga, osv.

Nej jag omvärderar också livet men kanske inte pga hennes eller någon annans död. Jag kan tycka att döden är orättvis ibland. Och ändå lever jag så nära den. Jag balanserar på en tunn lina. Människor tror att man väljer om man hoppar av den där linan. Om man tar ett steg bredvid. Det gör man inte. Man väljer inte. När man är längst nere i brunnen så är det inget val.

Jag är intresserad av fenomenet Självmord. Jag vill veta hur det fungerar, varför en del människor gör det och varför andra faktiskt stannar upp precis precis innan. En man som jag känner skulle hänga sig, men lyckades i sista stund få loss repet runt sin hals. Han sa att det var för att det gjorde ont. Det kanIMG_0540 låta banalt. Som om det inte var på riktigt. Men det var det. Han ångrade sig i sista stund. Inte för att han ville leva, för livet var ju inte annorlunda när han återgick till vardagen. Den var ju likadan som förut. Nej han ångrade sig för att det gjorde ont. Det finns säkert fler nyanser av det hela. Och jag vill kolla bakom varje hörn för att veta mer.

Jag kan skriva om mig själv här. Men jag låter bli. För att det är tabu. En vacker dag kanske jag kan ta upp ämnet i nån föreläsning. Jag vet inte. Det är farligt. Men viktigt!

I natt drömde jag att jag fick ett riktigt riktigt stort maniskt skov. Jag började dansa runt i en matsal och sen började hjärnan bli riktigt galen liksom. Alltså det är så svårt att förklara i ord hur det är att vara manisk. Ni som läser här och har varit med om det vet ju, men inte ni andra. Man kan se det i ett utifrånperspektiv och det var väl det alla människor runtomkring i drömmen gjorde. Så småningom åkte Peter iväg med mig till psykiatrin i storstaden. Jag fick vara där en natt och sen skickades jag hem. Jag jobbade, men blev sämre igen och allt blev bara koko.

Hur kan man drömma det i en dröm?

Mikael Persbrandt har fått sin diagnos nu. Utredningen är klar och det visade sig att han är bipolär. Såklart. Varför skriver jag om det helt plötsligt? Jo för att det ger mig en tanke. Om mitt liv. Människor säger att jag ska ta det lugnt, inte göra så mycket. Att jag helst inte ska åka på IMG_0580framtidskonferens. Att det är helt rätt att jag inte är i Almedalen. Att mina dagar ska se likadana ut. Dag in och dag ut. Min kurator berättade en gång om en tjej som hade bestämt sig för att leva ett sånt liv. Göra ett schema, aldrig vara vaken länge…

Jag vaknade och tänkte. Nej. Jag kanske blir manisk eller depressiv, men jag ska fortsätta balansera på min lina, jag ska träna så jag blir bättre på att balansera.

Jag vet inte… men jag tror ändå att mitt bipolära liv har gett mig en del fördelar. Jag har kommit långt, jag tänker i andra banor… för att I’m thinking outside the box. Det är inte när jag är sjuk som det där händer, utan i gränslandet.

I gränslandet.

Skit

Idag gör jag sista arbetsdagen före semestern. Kommer att jobba eftermiddag så när jag nu skriver är det förmiddag. Jag känner att jag mår ganska bra egentligen. Våren har inte varit fullt så svår i år. Kanske faktiskt för att den inte varit så solig och varm. Inga skitiga fönster som bråkat med mig, inga blommor som skulle planteras i utekrukor, inga måsten överhuvudtaget faktiskt. Jag vet inte hur man ska se på det för jag tycker om värme och sol och porlande bäckar… men det spär på min stress. En vacker dag i framtiden kanske jag klarar att hantera det där, det hoppas jag för jag saknar sommarvärmen.

I förrgår var jag och Gabriella till hennes psykdoktor. Han är verkligen jättejättebra. Hon har fullt förtroende för honom och ville prata själv med honom en stund också. Det gillar jag. Allt hon klarar att göra utan mig gillar jag 🙂 Vi hade även en stund som vi pratade tillsammans alla tre och hon har enormt mycket frågor, som stackars dr inte alltid kan svara på 🙂

Jag är väldigt ledsen över hennes bekymmer faktiskt. Och jag vet inte hur jag ska bemöta det. Jag vill att hon ska kunna anförtro sig till mig och jag vill finnas där för henne liksom. Samtidigt är jag rädd att förstora upp allt. Hennes läkare jämförde hennes tankesystem med tics fast dom satt i hjärnan. Jag förstår hur han menar. Hon har haft så med olika saker sen hon var liten. ”Grejer” som har hållt på ett tag och sen gett sig. Om man gjort för stor affär av det så har det förstorats istället. Så nu vet jag ju inte om vi ska prata om det för att det är bra för henne eller om jag ska avleda samtalen och hoppas att det försvinner så småningom.

Jag ska ringa psykiatrin och be om en samtalstid med läkaren för anhörigstöd. Det borde jag väl få tycker jag.

Men jag har inte tid. Igår när jag åkte till jobbet fick jag plötsligt punktering!!! Det har jag faktiskt aldrig fått förut, så nån gång ska väl vara den första. Jag ringde min man och han är faktiskt väldigt underbar ibland 🙂 ❤ för han kom åkande alla milen för att byta däck på min bil 🙂

Under tiden tänkte jag att jag skulle gå resten av biten till jobbet för det var inte så långt trodde jag. Men fick för mig att jag skulle gena genom ett skogsparti och gick FEL!! Så jag nästan var tillbaka på samma plats jag startat! Jaja, sen gick jag rätt alla fall, fast jag aldrig gått den vägen tidigare. Hamnade i en park som jag alltid rejcat förbi förut och aldrig ens tänkt på. Jättevackert och vilsamt! Sen fick jag för mig att jag skulle gena igen och gick in i ett villaområde (genvägar är senvägar = sant!). Framför mig gick en kvinna med sin hund. Jag kände igen kroppshållningen och när hon råkade vända sig om så var det… min läkare! Världen är liten. Vi pratade lite om väder och hunden osv och sen gick jag vidare… och visste plötsligt inte vart jag var igen! Jag kom rätt ändå och ja, promenaden blev nog längre än jag trott först. Jag kollade på internet och körsträckan skulle vara 3,6 km men jag hade säkert gått 4-5…. Precis när jag kom in genom dörren på jobbet var det som att öppna himlen och regnet bara vräkte ner.

Allt gick bra. Nytt däck och idag är en ny dag.

Som börjar med att jag öppnar kuvertet från skatteverket. Och det blev skit. Peter och jag har nu försökt förstå hur det kunde bli så lite för mig, men en del har nog med bilersättningen att göra, för även om jag jobbar alla dagar i veckan och har suttit och räknat ut exakt hur många det verkligen blir så får jag bara halvt avdrag ändå eftersom dom drar hälften eftersom jag jobbar hälften och därmed har dom nån idé om att jag kör hälften av vad jag annars skulle göra. Jamen hej och hå, varför satt jag där och räknade dagar, när dom ju ändå hade bestämt i förväg hur många dagar jag åkt bil till och från jobbet!?

I stort sett allt annat betalade jag högre skatt på än Peter. Varför betalar man skatt alla år? Är inte det för att stötta människor som är sjuka på nåt sätt och inte KAN jobba fulltid? Är det inte för att sjukvården ska fungera så bra som möjligt… gör psykiatrin det? Är det inte för att skolan ska vara så bra som möjligt även för de som har det svårt…. är det så i dagens verklighet?

Man kan säga att vi har det bättre än i många andra länder… En dum jämförelse. Ja vi ska vara tacksamma och det finns dom som svälter och vi har det bättre. I USA har dom det svårare eftersom de måste ha bra försäkringar för att få sjukvård överhuvud taget. I Storbrittanien måste dom ha skoluniform och där finns fortfarande aga.

JA vi har det bättre. Vi kan göra en random jämförelse både här och var. Och det har väl inte med saken att göra mer än att jag har samvetskval när jag beklagar mig över pengar.

För här sitter jag och betalar en jävla massa i skatt, och har kanske snart inte råd att åka och jobba. För det är nog så att vi skulle tjäna på att jag blev hel ”sjukpensionär” och sålde bilen. Eller ännu hellre försvann eftersom jag är en parasit.

Så många människor som tror att om man är sjukpensionär och har en sjukdom som inte syns (och därmed inte har nån sjukdom) så är man lat och parasit. Speciellt om man kan påta i trädgården eller hjälpa till att måla om huset, för det måste vi nästa år och det är klart att jag måste hjälpa till.

Jag vet inte vad jag svamlar om knappt, mer än att allt känns skit.

Och så har jag en dotter som inte kan gå och ibland blir sämre i sin kropp. Och just nu har hon även andra bekymmer som jag skulle vilja lyfta bort från henne. Långt bort och slänga på nån sophög nånstans, gräva långt ner i backen så INGEN INGEN INGEN nånsin behöver drabbas av det där.

Ja jag vet att jag ältar och jag vet att jag är bitter… Jag vill ha en 26-årig dotter som är frisk och kry och lever ett ganska normalt liv. Tänk om hon hade ett vanligt jobb, familj, kanske körkort…. Nej, jag älskar henne som hon är. Men det är just det. Jag älskar henne så mycket så jag önskar att hon slapp vara med om detta.

I serien om Bipolär sjukdom som gick på TV sa dom att när det kommer ett skov så kan man tänka att det går ju alltid över. Men min dotters bekymmer gör ju inte det. De går inte över.

Och jag hoppas inte längre på mirakel. Det gäller att hantera situationen som den är.

Hej!

Jag har fått en ny följare här på bloggen, så jag vill först och främst hälsa dig välkommen. Kanske du har läst här ett tag så du känner till mig, annars kan jag göra en kort presentation här!

Jag är en kvinna på snart 50 år (eller förresten är det några år tills dess men ibland känner jag mig äldre än jag är…). Jag är gift och vi har två vuxna barn tillsammans. Den äldsta som är en tjej har två funktionshinder: Autism och en neurologisk sjukdom, hon har flyttat hemifrån för rätt många år sen nu och bor i en liten stuga i anslutning till ett gruppboende. Hon får hjälp av personalen med sådant hon behöver hjälp med. Grabben till oss är några år yngre, men har också flyttat hemifrån. Han jobbar som militär i Luleå. Det känns väldigt långt bort eftersom vi bor i Värmland. Fast det skulle ju vara ännu längre bort om vi bodde i Skåne.

I alla fall så bor vi i ett hus på landet alldeles bredvid en sjö. Jättevackert!

Min man jobbar som träslöjdslärare och jag är specialpedagog. Vi jobbar långt från vårat hem, den bistra verkligheten om man vill ha jobb och samtidigt kunna bo på landet… Så vi får alltså pendla långt om dagarna. Mitt jobb innebär även en massa bilåkande i tjänsten, men jag tycker inte det gör så mycket. Nackdelen med alltihop är att det kostar pengar. Allt får man ju inte ut på skatten heller. Det jag åker i tjänsten får jag förstås betalt för i jobbet.

Jag trivs egentligen väldigt bra med mitt jobb. Eller snarare älskar mitt jobb. Det har jag gjort med alla mina jobb och ibland spinner jag iväg väldigt och jobbar i stort sett dygnet runt. Det är då jag har manier. Jag har nämligen Bipolär Sjukdom. Så ibland ramlar jag även ner i depressioner.

Som sagt, en snabb presentation.

Midsommarnytt och Balansnytt

IMG_0537Midsommarafton gick bra. Vi åt en massa gott och jag åkte till staden och hämtade Andreas vid tåget. Sen hade jag gjort två ”lekar” som dom fick göra om dom ville, medan jag diskade. Det gick också bra. Mormor och Gabriella hoppade över lek nummer två. Andreas gick och la sig. På slutet fick hunden gå ut i bilen en stund så katterna fick komma lös. Kaninen var lös också i Gabriellas rum lite. Katterna kan ju alla fall försvara sig om det skulle bli nåt, men kaninen skulle nog bli uppäten i ett nafs om den konfronterades med hunden…

Mycket gott åt vi som sagt. Ingen gick nog från bordet hungrig och det är ju som det ska vara. Inga krångligheter med Gabriella heller. Peter brukar alltid sätta igång och argumentera med någon om något men det gick också bra. Han sa efteråt att han varit noga med att inte sätta igång nåt sånt utan faktiskt vara tyst när han inte höll med andra. Det var lite överraskande att han faktiskt var medveten om det själv!

Ja det är en speciell värld jag lever il…. En speciell familj… Och så sägs det att det är jag som har ett stort funktionshinder och att jag har svårt med relationer, att omgivning får kämpa och har det svårt pga av en bipolär närstående…. Jag har sagt det förut, men den inställningen gör ont i mig. Det är jag som har stått själv med två barn i alla år. Han har kunnat åka vart han ville och gjort och sagt saker som inte är hänsynsfulla alls. Fast även ganska ogenomtänkt, han har aldrig gjort nåt för att göra nån illa. Han är snäll min man.

Idag kom tidningen Balansnytt. Bland annat en notis om en framtidskonferens i Tollare folkhögskola. Jag känner mig lite gråtfärdig. Förra året var jag på något liknande fast i Rosersberg. Det var jättekul IMG_0546och jag började älska att engagera mig igen. Men jag spann iväg i en uppåtkarusell som gjorde att jag blev sjukskriven hela hösten. Jag började jobba igen den 17 november, men det var dumt. Jag var inte frisk. Jag kan förstå det nu. Jag kan liksom ställa mig bredvid mig själv och se hur det egentligen var fatt. Nej det blev inget bra.

Men jag läser notisen och det gör ont. Jag vill så gärna åka. Fattar ni? Det är orättvist i min värld. Peter säger att jag är dum om jag åker. Att jag ju måste lära mig. Och det är klart att nu när han säger så och när jag nu vet och min doktor vet och ja alla möjliga… så borde jag ju låta bli. Jag borde inte åka på såna saker alls. Jag borde gå här hemma och uggla. Det har jag visserligen inget emot. Men jag måste få vara jag! Eller…

Fast jag tänker att jag har ungefär en månad på mig innan anmälan går ut… En månad att fundera över om det finns några strategier, nånting som gör att det skulle kunna funka. Nåt som gör att jag kan känna seger. Strategier… det måste finnas nån form av strategier.

IMG_0804

Lite vardagsgnäll eller nåt sånt…

IMG_0498Ja jag känner mig gnällig faktiskt. Det är tungt i min värld, men jag dör inte av det. Min magvärk sitter i, men har även spridit sig till ryggen. Om inte allt är bättre efter helgen så får jag nog ta läkarkontakt. Men jag hoppas och tror fortfarande att det ska släppa.

Idag kommer Gabriella och jag ska hinna dammsuga först och plocka i ordning lite i hennes rum, dvs förvandla det från att ha varit mitt rum till att bli hennes. Lite smutstvätt ska jag orka sortera och sen möla in i maskinen, hänga gammalt, tumla en del… det går på rutin förstås. Behöver inte tänka alls. Inte när det gäller disken heller, men det är så svårt att komma igång!

För några veckor när jag var uppskruvad och kreativ fick jag för mig att jag skulle göra en slags ”lek” som dom andra kunde göra innan fikat i morrn då jag diskar. Den är inte färdiggjord och det går inte att ha två lag eftersom det är ojämnt antal människor här och för små lag. Hur jag än tänker så blir det inget bra. Löjligt, det är ju bara att skita i det där…. men jag hade ju så bra idé.

Nu på morgonen har jag fått ett sms från Andreas och han kommer troligen precis till midsommarens firande här, eller så kommer han när det är slut. Skit också, han kunde väl ha åkt i dag! Jag tror att det är tänkt att han ska åka med sin lägenhetskompis första biten och sen tåg, men inte vet jag om han har hunnit fixa biljett än. Usch ibland blir jag lite trött på honom faktiskt. Han har aldrig kunnat planera och aldrig kunnat ge ordentliga besked om saker och ting. Det ska såklart bli jättekul att han kommer överhuvudtaget, men lite mer framförhållning vill vi liksom ha.

Gnälleri gnällera, och katten spyr och grannarna i sommarstugan har kommit, traktorn slår allt det IMG_0508fina gräset och blommorna på ängen, kylskåpet läcker, myrorna har flytt äntligen men skåpet där dom varit sist behöver städas.

Mitt liv är ungefär som alla andras, det är bara det att jag är mycket tröttare. Mycket mycket tröttare. Förbaskat mycket tröttare.

Här kommer en fin låt med två fina pôjker!

Thåström & Winnerbäck – Men bara om min älskade väntar