Sparlåga

144Jag börjar bli trött i huvudet. Så där lite vemodigt trött. Så jag kan sätta mig och gråta och ändå inte känna mig helt deprimerad. På jobbet skrattar jag och är trevlig precis som vanligt. Det har liksom inte gått åt fanders med mig, men jag är i nåt slags mellanläge. Från nåt slags springarunt och skratta-läge så har det liksom gått ner på sparlåga. Och jag vet inte hur jag ska tolka det riktigt. Är det nåt på gång som jag måste stoppa i tid?

Samtidigt vet jag att sommaren är förrädisk. För jag hinner inte vila. Visst är det konstigt, är det inte det som är tänkt med semester – att man ska vara ledig och göra vad man vill – ta det lugnt eller kunna åka bort. Ligga och sola eller bada, och så kanske renovera, städa, göra nåt i trädgården. Ja inte alltihop förstås, men NÅNTING och göra det färdigt. Dessutom borde jag ju hinna mycket alla andra dagar i mitt liv också eftersom jag har halvledigt liksom.

Men allt detta försvåras faktiskt enormt när man har en funktionshindrad dotter. Även om hon är vuxen. Och sommaren är den period på året som faktiskt är allra värst. Hon lider av värme. Både hennes autism och neuropatin gör att värme och kyla blir helt fel för henne och hon lider mest av värmen. Att bada är det som funkar allra bäst. Så det gör vi så mycket som möjligt. Att få henne i vattnet är inte så enkelt. Här hemma har vi en slänt ner till badplatsen och där klarar hon inte att gå själv. Jag är jätterädd hela tiden att vi ska tappa balansen bägge två.

Jag har en dröm…. I have a dream…. att få en chiffertrappa ner till badplatsen. En trappa i schiffersten… Jag har lite andra drömmar också… Jag skulle vilja ha en grind med hasp att kunna öppna och stänga på baksidan av altan. Vi har en öppning på framsidan, men när Gabriella sitter i sin 149stol där så kommer inte jag förbi och då klättrar jag över altanräcket på baksidan. Det går väl bra i och för sig, men det skulle vara bättre med en grind faktiskt. Och min stora dröm som jag har haft i många år och som nog är knäppast! Jag skulle vilja ha en diskbänk utomhus på baksidan! Tänk att kunna få stå utomhus och diska!! Ja lite tokigt kanske… men, men… jag är ju lite tokig 🙂

Om vi återgår till sommarämnet så springer dagarna runt i racerfart och när inte G är hos oss eller vi hos henne för att hjälpa henne med nåt, så är jag rätt utpumpad. Dessutom vill ju Peter att han och jag ska göra nåt. Jag längtar till sista veckan i juli, min egen vecka! Men en vecka är inte mycket och jag drar igång och gör allt i racerfart. Jag önskar att jag hade mer tid.

Innan den sista veckan ska det hinnas en hel del. Nånting blir det väl att jag måste följa med i Peters segelbåt förstås. Jag skulle hellre vilja att han gjorde i ordning Askeladden så vi kunde åka till andra sidan av våran sjö och grilla. Nånting har gått sönder runt motorn så om jag känner min man rätt kommer den aldrig ens att komma i sjön i år.

Vi har ju dessutom våran dag den 13:e juli. Det var den dag för 31 år sen som vi blev tillsammans. Vi brukar åka bort nånstans, bara Peter och jag. Det har vi alltid firat. Förra året blev det ingen övernattning. Vi åkte ena dagen till Torsö och dagen därpå till ett ställe som heter Hättälven. Det är en bäck som möter en sjö och ett berg i vattnet liksom som gör att det blir som en bubbelpool.

164Såklart så väntar jag ju även på min son. Om jag förstått det hela rätt så kommer han vid midsommar. Om det blir före eller efter vet jag inte än. Jag hoppas att han gör nåt bra av det så han inte sitter på tåget på midsommarnatten. Men det är klart att om alla hans kompisar ger sig iväg så är det ju inte så kul att vara själv kvar i Luleå heller.

Igår var det förresten andra delen av Ann Heberleins ”Mina två liv”. Jättebra serie. Nu är det en del kvar. Fast jag tyckte nog att första delen var bäst. En sak som retar mig lite är att jag liksom är ensam om att titta. Jag skulle önska att Peter tittar och att min mamma tittar och att Gabriella tittar och ja en massa andra som jag känner. Det känns som om jag inte är så viktig. Fast å andra sidan tror jag inte de skulle se likheterna mellan de på TV och mig. Möjligen Peter, men inte övriga. Och jag kan tänka att mina systrar och min mamma (om dom har tittat) sitter och kokar och tycker att ”Sådär är ju inte Marielle!!!” och jag skulle få nånslags känsla av att jag ljuger och så skulle jag bli ledsen. Jag vet inte om jag törs fråga.

Nej, jag är inte som dom på TV, jag är mig själv. Jag är Marielle och utifrån den person jag är så ser min bipolaritet ut på ett visst sätt som är unikt för mig.

Och det har dom aldrig sett. Aldrig förstått. Jag har levt i skuggan av min storasyster med alkoholproblem. Alltid. Nu också. Så ingen ser mig. Och då vet dom ju inte hur jag har det och har haft det. Fast dom tror att dom vet, för jag är ju lillasystern som alla tror sig äga på nåt sätt. Dom har ju så fel. Dom har aldrig sett.

163

2 tankar om “Sparlåga

  1. Allt oviktigt skriver:

    Jag tror att det är svårt för anhöriga och folk i närheten att förstå att diagnoser är en del men att man även har sin personlighet och positiva och negativa sidor. Jag försökte få min sambo att läsa en bok om borderline vilket han även gjorde och snabbt konstaterade att jag inte alls är sådan. Till viss del har han rätt för jag är inte som personen som skrev boken men ändå kan jag identifiera mig.
    Tycker absolut att du ska uppmana dina närmaste att titta, de kan ju titta på svt play när de vill.

    • Polär Marielle skriver:

      Ja, min man och min dotter tittade inte, men mamma gjorde faktiskt det. Och var positiv efteråt! Jag höll på att ramla baklänges när hon sa typ Ja det är ju/väl kul att vara bland de kreativa.
      :-O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s