Flyg med mig i serpentiner

Fly me to the Moon – Anna Ternheim

Nu på morgonen har jag ätit frukost på altan. Första frukosten utomhus. Nu hoppas jag att den ljumma värmen håller i sig lika länge som förra året då man kunde äta frukost och lunch på altan 189varenda morgon nästan till Oktober. Jag älskar det. Kaffe och smörgås. Och sol som värmer min kind. Många klagade förra året, om att det var för varmt, men inte jag. Jag är inte den som ligger och steker mig på en strand och blir brun eller skär. Nej på så sätt älskar jag inte värme. Jag tycker om att kunna vara i skuggan också. Jag tycker om vår lite lummiga trädgård med skogen på baksidan som gör luften lättare att andas och med sjön på framsidan som får vinden att fläkta lite. Och så naturligtvis möjligheten… att ta ett svalkande bad ibland.

Ja ibland tänker jag att man inte kan bo bättre. Eller man är ju olika förstås, en del människor skulle ju inte stå ut här alls. Lappsjukan. Vi har inte så många grannar längre. Två bofasta, eller kanske tre om man räknar några som bor uppe i skogen. Inga precis inpå våran gård. Man kan gå i kalsonger eller nattlinne utan att behöva fundera på om nån ser.

Att flytta hit en gång i tiden, från en mellanstor stad i Värmland, var faktiskt enklare än jag trott. Taxin kom varje morgon och hämtade barnen, det var lättare för dom att ta sig till skolan här än inne i stan. Varje dag gick jag över gården till brevlådan vid vägen. En egen brevlåda istället för inkastet på ytterdörren som vi haft i lägenheten. En känsla som hörde ihop med min barndom i sommarstugan vi hade. Skillnaden mellan stad och land. Skillnad mellan instängdhet och frihet. Och att gå på de knarrande golvtiljorna i vardagsrummet och fundera på hur många fötter som gått här, vilka de var, de205 som gått här och märkena på ytterdörren på baksidan som vittnade om en hund som hoppat och blivit glad när människorna kom hem. Han som bodde här före oss var skogvaktare (vad nu det egentligen innebar?). Frun var djupt religiös har jag fått veta av grannar. Och just de där berättelserna från grannarna är så härliga. Historien om vilka som bott här. Längre tillbaka, en skräddare med två döttrar: Gunnel och Inger. Precis som min mamma och hennes syster heter. Det var från början ett tvåfamiljshus. Numera är vi två som bor i hela huset.

Ja kära nån vilket liv. Så många år. Så många katastrofer trots allt. Stora utbrott från Gabriella och faktiskt en del utbrott från lillebror också. Och så vårt extrabarn Julle som kom hit ibland, med sin Asperger… som krydda på moset liksom. Och så mina deppras. Tårar på kudden och ingen ork. Explosioner som gjorde att jag ändå var tvungen att orka. Jävla liv!

Jag tror att allt det där tärde mer än vad som hade behövts liksom, i mitt bipolära liv. I min bipolära hjärna. Jag är extra känslig däruppe… i hjärnan… i känslolivet. Inga mediciner trots många många års ras. Nej man använde inte sånt. Nej jag ska vara stark! Alltid. Människor omkring mig (mest min mamma. Kanske förresten bara min mamma.) tyckte att jag skulle klara allt det där. För det var ju mitt liv som jag hade skaffat mig. Hon kom och hjälpte mig, ganska mycket till och med. Men alltid alltid alltid gav hon mig det dåliga samvetet. Hon förstod aldrig vad jag egentligen gick igenom.

028Ja ställ frågan ni…. Ställ frågan… Var var Peter? Hade inte barnen nån pappa? Hade jag ingen man?

Jag håller på att skriva en bok. Och jag vet inte vad jag ska göra med Peter… Och jag vet inte vad jag ska göra med min mamma? Ska jag göra boken platt och osann och därmed inte särskilt intressant alls. Peter skulle reagera genom att gå ifrån mig om han läste sanningen. Eller han skulle i alla fall hota med att gå. Och jag skulle gråta hysteriskt och be honom stanna. Det är ju så det har varit med allt.

Och mamma… skulle förstås bli ledsen. Hennes bitande blick som jag och mina systrar var så rädda för när vi var barn. En blick man inte sa emot. Hon var stark med den där blicken. Man sa aldrig emot. Man gömde sig nånstans och man grät sina tårar. Men hon kom aldrig. Jag minns inte mycket tröst faktiskt.

Jag har längtat efter det nästan hela livet… Tröst. På riktigt. Men jag kanske inte skulle klara av det. Numera kramar han mig och vi säger tillsammans att jag ska hålla demonerna stångna. Uttrycket kommer från en film vi såg en gång. Och det känns skönt. Han kanske inte behöver sitta på sängkanten med mig hela nätterna. Han kanske inte ens behöver sitta vid köksbordet och trösta, torka mina tårar när jag gråter över vårt äldsta barn med sina funktionshinder. Den känslan är den värsta känslan. Gabriellas smärta och sättet att tänka i hennes hjärna, tankarna som finns där. Nästan samma tankar som jag har ibland. Ungefär.062

Jag vet inte vad Peter tänker. Jag har ställt honom mot väggen nångång för längesen. Och han sa att han visst tänker. Att han visst sörjer. Att han visst oroar sig. Och ändå vet jag inte. Kanske det är så med män. Ja kanske det.

Nu svamlade mina tankar och min text iväg likt serpentiner i universum! 😀

Jag ska åka in till staden och ta nya jävla prover. Fast denna gång för kolesterol. Jag tycker dom kunde ha samordnat det hela så jag slapp springa där varenda vecka! Och så ska jag hämta en kattmatsburk hos Gabriella som vi glömde där i lördags.

Och så förresten…. så fick jag mejl från min chef igår. Hon har sagt upp sig och fått ett annat jobb istället. Hoppsan! Nu måste jag förhålla mig till detta på nåt vis. Det kanske blir bra eller inte. Det vet jag förstås inte. Jag blev lite förvånad bara.

Nu ska jag peta in lite foton i detta långa inlägg och sen har jag inte tid med er längre idag 😀 Kram!

IMG_0297

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s