Midsommarnytt och Balansnytt

IMG_0537Midsommarafton gick bra. Vi åt en massa gott och jag åkte till staden och hämtade Andreas vid tåget. Sen hade jag gjort två ”lekar” som dom fick göra om dom ville, medan jag diskade. Det gick också bra. Mormor och Gabriella hoppade över lek nummer två. Andreas gick och la sig. På slutet fick hunden gå ut i bilen en stund så katterna fick komma lös. Kaninen var lös också i Gabriellas rum lite. Katterna kan ju alla fall försvara sig om det skulle bli nåt, men kaninen skulle nog bli uppäten i ett nafs om den konfronterades med hunden…

Mycket gott åt vi som sagt. Ingen gick nog från bordet hungrig och det är ju som det ska vara. Inga krångligheter med Gabriella heller. Peter brukar alltid sätta igång och argumentera med någon om något men det gick också bra. Han sa efteråt att han varit noga med att inte sätta igång nåt sånt utan faktiskt vara tyst när han inte höll med andra. Det var lite överraskande att han faktiskt var medveten om det själv!

Ja det är en speciell värld jag lever il…. En speciell familj… Och så sägs det att det är jag som har ett stort funktionshinder och att jag har svårt med relationer, att omgivning får kämpa och har det svårt pga av en bipolär närstående…. Jag har sagt det förut, men den inställningen gör ont i mig. Det är jag som har stått själv med två barn i alla år. Han har kunnat åka vart han ville och gjort och sagt saker som inte är hänsynsfulla alls. Fast även ganska ogenomtänkt, han har aldrig gjort nåt för att göra nån illa. Han är snäll min man.

Idag kom tidningen Balansnytt. Bland annat en notis om en framtidskonferens i Tollare folkhögskola. Jag känner mig lite gråtfärdig. Förra året var jag på något liknande fast i Rosersberg. Det var jättekul IMG_0546och jag började älska att engagera mig igen. Men jag spann iväg i en uppåtkarusell som gjorde att jag blev sjukskriven hela hösten. Jag började jobba igen den 17 november, men det var dumt. Jag var inte frisk. Jag kan förstå det nu. Jag kan liksom ställa mig bredvid mig själv och se hur det egentligen var fatt. Nej det blev inget bra.

Men jag läser notisen och det gör ont. Jag vill så gärna åka. Fattar ni? Det är orättvist i min värld. Peter säger att jag är dum om jag åker. Att jag ju måste lära mig. Och det är klart att nu när han säger så och när jag nu vet och min doktor vet och ja alla möjliga… så borde jag ju låta bli. Jag borde inte åka på såna saker alls. Jag borde gå här hemma och uggla. Det har jag visserligen inget emot. Men jag måste få vara jag! Eller…

Fast jag tänker att jag har ungefär en månad på mig innan anmälan går ut… En månad att fundera över om det finns några strategier, nånting som gör att det skulle kunna funka. Nåt som gör att jag kan känna seger. Strategier… det måste finnas nån form av strategier.

IMG_0804

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s