Döden. Och livet. Och gränslandet.

IMG_0518Härom dagen dog en arbetskamrat till mig.Vi har inte varit särskilt nära varandra, utan jobbat i helt olika ”team” så att säga. Hon hade cancer och en svår sådan. På slutet gick det i alla fall fort och hon dog med närmaste i familjen hos sig. Även om jag inte kände henne så väl så rörde det upp känslor hos mig och jag blev förstås ledsen.

År 2010 dog en arbetskamrat i samma sorts cancer. Den arbetskamraten stod mig väldigt nära. Jag tog det hårt. Inte bara hennes dödsfall utan hela hennes process. Jag gråter faktiskt fortfarande när jag tänker på det. Jag vet inte egentligen varför… alla dör ju en dag. Och det har gått så många år nu. Men jag tyckte så himla mycket om henne. Och det känns på nåt sätt orättvist att en människa som hon; stark och glad och duktig i sitt jobb … att hon inte skulle få leva färdigt liksom.

Ändå tänker jag inte riktigt som en del andra människor som säger att de omvärderar livet; att deras bekymmer egentligen är små, att man inte ska klaga, osv.

Nej jag omvärderar också livet men kanske inte pga hennes eller någon annans död. Jag kan tycka att döden är orättvis ibland. Och ändå lever jag så nära den. Jag balanserar på en tunn lina. Människor tror att man väljer om man hoppar av den där linan. Om man tar ett steg bredvid. Det gör man inte. Man väljer inte. När man är längst nere i brunnen så är det inget val.

Jag är intresserad av fenomenet Självmord. Jag vill veta hur det fungerar, varför en del människor gör det och varför andra faktiskt stannar upp precis precis innan. En man som jag känner skulle hänga sig, men lyckades i sista stund få loss repet runt sin hals. Han sa att det var för att det gjorde ont. Det kanIMG_0540 låta banalt. Som om det inte var på riktigt. Men det var det. Han ångrade sig i sista stund. Inte för att han ville leva, för livet var ju inte annorlunda när han återgick till vardagen. Den var ju likadan som förut. Nej han ångrade sig för att det gjorde ont. Det finns säkert fler nyanser av det hela. Och jag vill kolla bakom varje hörn för att veta mer.

Jag kan skriva om mig själv här. Men jag låter bli. För att det är tabu. En vacker dag kanske jag kan ta upp ämnet i nån föreläsning. Jag vet inte. Det är farligt. Men viktigt!

I natt drömde jag att jag fick ett riktigt riktigt stort maniskt skov. Jag började dansa runt i en matsal och sen började hjärnan bli riktigt galen liksom. Alltså det är så svårt att förklara i ord hur det är att vara manisk. Ni som läser här och har varit med om det vet ju, men inte ni andra. Man kan se det i ett utifrånperspektiv och det var väl det alla människor runtomkring i drömmen gjorde. Så småningom åkte Peter iväg med mig till psykiatrin i storstaden. Jag fick vara där en natt och sen skickades jag hem. Jag jobbade, men blev sämre igen och allt blev bara koko.

Hur kan man drömma det i en dröm?

Mikael Persbrandt har fått sin diagnos nu. Utredningen är klar och det visade sig att han är bipolär. Såklart. Varför skriver jag om det helt plötsligt? Jo för att det ger mig en tanke. Om mitt liv. Människor säger att jag ska ta det lugnt, inte göra så mycket. Att jag helst inte ska åka på IMG_0580framtidskonferens. Att det är helt rätt att jag inte är i Almedalen. Att mina dagar ska se likadana ut. Dag in och dag ut. Min kurator berättade en gång om en tjej som hade bestämt sig för att leva ett sånt liv. Göra ett schema, aldrig vara vaken länge…

Jag vaknade och tänkte. Nej. Jag kanske blir manisk eller depressiv, men jag ska fortsätta balansera på min lina, jag ska träna så jag blir bättre på att balansera.

Jag vet inte… men jag tror ändå att mitt bipolära liv har gett mig en del fördelar. Jag har kommit långt, jag tänker i andra banor… för att I’m thinking outside the box. Det är inte när jag är sjuk som det där händer, utan i gränslandet.

I gränslandet.

14 tankar om “Döden. Och livet. Och gränslandet.

  1. Mia skriver:

    Dom som får mest ut av livet är inte dom som levt i 100år utan dom som lever varje minut.

    Att leva är det farligaste man kan göra ty det går mot en säker död men dom som aldrig lever, missar ju allt som gör livet värt att leva.

    Utnyttja livet och gör det som får dig glad och lycklig….slösa inte ditt enda liv på att gnälla över allt du saknar eller inte klarar….Se det som du har och som du klarar i stället…..

    Ofta undrar jag över om jag skulle ha ett lyckligare och enklare liv om jag inte hade haft Aspergers syndrom och ADHD…..Omöjligt att veta ty allt jag vet är ju det jag har …Finns många fördelar med att ha Aspergers syndrom ty i vissa situationer, ger detta mig en extra fördel och för språng jämfört med andra…..

    Ett intressant experiment jag gärna velat testa om detta var möjligt är att under en dag få se värden omkring mig som ni ser den. En liten ”semester” från asperger och adhd. Tänk så otroligt intressant det skulle vara om jag bara för en dag skulle få uppleva vardagen så som alla andra. Jag kanske skulle förstå mig på sex, kanske t.o.m njuta av sex. Jag skulle troligen klara av plötsliga förändringar utan att bli yr och stressad. Jag skulle förstå alla självklara sociala regler helt gratis ,så som ni och förstå alla uttryck och undermeningar som ni brukar köra med i vardagen. Jag skulle ej reagera på när någon ger mig beröm med uttrycket ”skitgod” eller ”skitsnyggt” ty det tog ju ett tag innan jag förstod att detta uttryck inte hade med bajs att göra utan faktiskt var en komplemang….

    Jag misstänker att mitt liv ej skulle bli lyckligare om jag var ”normal” ty jag har ju märkt att folk i omgivningen har problem,precis som mig. Men så otroligt intressant det skulle vara att få erfarenheten uppleva värden genom era ögon bara för en dag….

    • Polär Marielle skriver:

      Du skriver långt och tänkvärt! Jag har ju kollat in din din blogg mera nu och eftersom vi har en del gemensamma vänner så ser jag att du lägger in texter som du tycker om från andra bloggare. Men… du skriver ju saker som är bra själv! Som ovan! Lägg in sånt i din blogg så får du automatiskt fler läsare!
      Hälsn Marielle!

      • Polär Marielle skriver:

        ???? Ja… skriv ett inlägg t.ex. om vem du är eller vad du tycker när det gäller olika saker eller vad du gör eller vilka andra familjemedlemmar du har eller vad som helst!

      • Mia skriver:

        Ok! Tack! Hoppas på hjälp!

      • Polär Marielle skriver:

        Förlåt mig om jag låter frågande, men jag förstår fortfarande inte vad som är svårt??

      • Mia skriver:

        Jag är en kvinna, mamma, fru. Men egentligen är jag inte skapt till att vara ensamhet. Har mina hundar. Har min sysselsättning på kommuns psyktrin och är ofta ledig på helgerna och vissa vardagar. Mina intressen ligger mest i djur, natur, sjön, promenad, skärgård m.m. Medmänsklighet och omtanke är det viktigaste i livet. Tänk om några av mina bästa framtida vänner finns här. /mia2@home.se

      • Polär Marielle skriver:

        Mia nu ska jag vara rak och ärlig! Jag tyckte först att det var jättetrevligt med dina kommentarer här på min blogg. Nu känns det istället jobbigt. Jag skulle önska att du skriver i din blogg. När man skriver en kommentar i någons blogg så kan man göra det om vad inlägget handlar om, men det du skriver nu är ju sånt som man skriver om i sin egen blogg. Jag hoppas verkligen att du får vänner via internet, men inte via min blogg. Nu har du skrivit här så kanske andra hittar till dig och kan läsa om dig och lära känna dig, men inte på min blogg utan på din egen.
        För att ta reda på hur man länkar och annat så kan du googla och säkert hitta nåt eller så kanske du känner någon som kan visa dig.
        Ha det så bra och lycka till!

  2. S skriver:

    Det är rätt länge sedan jag hade någon omkring mig som dog. Det var den äldre generationen, farföräldrar, morföräldrar, men det är 25-30 år sedan, och även om det var lite sorgligt så kändes det inte dramatiskt, de var ju gamla och hade dött knall och fall, inte utdraget och plågsamt.

    Det som varit på senare år är ett par personer som tog sitt liv, personer i min ålder. Där blir det svårare, jag identifierar mig ju, och har svårt att släppa min ilska, inte mot de personerna men mot dem som hade till uppgift att hjälpa. Mina vänner sökte hjälp men blev felbedömda. En av dem var på psykakuten dagen innan men blev hemskickad av sjuksköterskan, fick inte ens träffa en läkare. Hon hade kämpat länge i motvind, på något sätt förstår jag att det blev droppen.

    En gång var jag utomhus och det regnade och mina händer var för kalla och stela. En annan gång talade jag med min man på telefon och kunde inte ljuga för honom eftersom jag aldrig ljuger för honom, logiskt sett hade jag lika gärna kunnat ljuga eftersom jag ändå skulle dö, men det gick liksom inte.

    Nu har mina mångåriga självmordstankar dragit sig undan, men det är inget beslut från min sida, inget jag har omvärderat. Det finns heller ingen garanti för att de håller sig borta. Jag är bara glad så länge jag slipper.

    Även om jag mestadels lever ett lugnt liv så finns det gränser. Att leva efter ett schema skulle jag tycka vore rent plågsamt! Det jag kan acceptera är att sköta medicineringen på rätt tidpunkter. Men jag måste få åka till Göteborg och Stockholm ibland trots att jag oftast får ett skov efteråt. Annars dör jag som människa.

    Ha en bra söndag,
    Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Vad bra du skriver S! Kommentar från mig blir liksom överflödig. Men jag vill ändå säga att jag känner igen mig så mycket. Förstår din ilska mot dom som borde ha hjälpt. Samhället känns ibland som en stor byråkratisk koloss utan hjärta.
      Skönt det du skriver på slutet att du annars skulle dö som människa om du var tvungen att leva efter schema och att det skulle vara plågsamt. Det är ju precis så jag känner! Exakt!
      Kram och hoppas du också får en bra söndag!

  3. Mia skriver:

    Visst är det roligt att tar texter från andra blogga som jag håller med om. Jag tycker att det är enklara att tar texter så slipper jag skriva.

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Mia!
      Du kan inte göra som du gör nu! Om du ska använda det som andra har skrivit måste du skriva vem som skrivit originalet och vart man kan hitta originalet (dvs länka till inlägget!)
      Du kan då börja med att skriva t.ex. ”Så här skriver …(namn på författaren):..”
      Sen kan du använda texten men allra helst i dina egna ord och att därefter länka till vart du hittat det.
      Det är jätteviktigt!
      Sen får du nog tänka igenom syftet med ditt bloggande.
      Hoppas du får ordning på bloggandet!
      Hälsn Marielle!

      • Mia skriver:

        Vet ej hur man gör! Med länka Jag vill ju blogga vad trodde du! Vad blogga du för då? Ska jag fråga dig då!

        Jag är en kvinna, mamma, fru. Men egentligen är jag inte skapt till att vara ensamhet. Har mina hundar. Har min sysselsättning på kommuns psyktrin och är ofta ledig på helgerna och vissa vardagar. Mina intressen ligger mest i djur, natur, sjön, promenad, skärgård m.m. Medmänsklighet och omtanke är det viktigaste i livet. Tänk om några av mina bästa framtida vänner finns här. /mia2@home.se

      • Polär Marielle skriver:

        Snälla du, jag menade inte att vara otrevlig. Jag var bara rak. Om man tar andras texter och stoppar in i sin egen blogg så ser det ju ut som om du har skrivit texten, då är det som om du har knyckt den och jag tror inte att det är din mening att knycka andras texter så därför gav jag dig lite råd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s