Fjyser!

IMG_0894Här sitter man i juli, 10 grader ute, 16 grader ute. För bara nån vecka sen beklagade sig folk över att det var för varmt. Nästan 30 grader var det då. Gabriella och jag badade och jag fick min hemska andnöd med hyperventilering som gjorde att jag höll på att drunkna. Stress, värme och övervikt var nog svaret på gåtan. Mestadels stress. Det var Gabriellas första dag hos oss på sommaren nu och vi var själva; Peter och Andreas hade åkt ut med segelbåten. Det var jobbigt.

Nu är hon hemma hos sig och har varit i två dagar. Det känns oerhört skönt, stressen är borta även om jag ändå tänker på henne och oroar mig. Jag är mest rädd över att att hon ska ringa och vara ledsen över nåt som jag måste hjälpa henne med. Det går inte att koppla bort känslan av att alltid vara mamma till ett ”barn” med funktionshinder. Alltid.

Ibland tänker jag en sån konstig tanke: Jag får aldrig dö. Man kan tolka det på många sätt, men det blev väldigt påtagligt när jag höll på att drunkna. Vad hade hänt henne då? Vad hade hon gjort? Och när jag mår som allra dåligast, när jag är längst nere på botten av min ångest och mina destruktiva tankar… så blir det ett krav. Det är svårt att förklara, men ett krav som kväver mig och jag blir till ett redskap, ingen människa längre. Ett redskap som alltid alltid måste finnas och hjälpa henne ur situationer hon inte klarar själv. Jag måste det. Jag måste alltid finnas.

Men när jag är längst nere, så orkar jag inte finnas längre. Man kan tro att det är ett val och att man är egoistisk om man väljer bort sin familj. Så fåååååår man bara inte göra.

Och jag ska tala om för er…. det är inget val man gör. När man är längst nere, när man inte orkarIMG_0892 längre, när man faktiskt inte längre KAN finnas längre… då är man inte egoistisk. Då tänker man tankar som att jo dom kommer att ta hand om varandra. Han, min Peter, kommer att strida lika mycket som jag alltid har gjort. Han kommer att finnas där för våran fina flicka. Våran son är stark, men jag vet att jag borde finnas där för honom med. Han är en fin människa. Jag måste faktiskt finnas kvar för hans skull. Jag älskar honom så.

När jag är längst nere betyder djuren väldigt mycket. Jag läser mina dagböcker ibland. Sånt jag skrivit när jag mår dåligt. Jag behöver läsa dom, för jag behöver se hur allvarlig min sjukdom är. Det låter kanske konstigt. Det kanske borde vara tvärtom, att man borde se det positiva i livet. Men jag glömmer lätt hur allvarligt det faktiskt är. När jag mår bra så är risken att jag drar iväg och blir för bra. Att allt brakar iväg i hypomani fast jag inte förstår det själv.

I slutet av augusti är det ”framtidskonferens” för styrelsemedlemmar i föreningen som jag är med i. Jag vill åka. Ändå vill jag inte bli sjuk. Och att åka för så kort tid och så långt bort känns fel i min sjukdom på nåt vis. Jag borde vara rädd om mig. Jag vill inte ha en höst igen med destruktiva tankar och en svart själ. Ändå kanske jag snarare vill ha … en positiv liten liten tid på en framtidskonferens tillsammans med människor som jag trivs med.

Jag känner mig helt yr i bollen. Vad vill jag? Och hur mycket vill jag det? Jag kan inte gå omkring och IMG_0884låta bli att leva… jag måste få leva när jag kan. Jag måste få vara glad, jag måste få ha trevligt.

Men det är långt bort att åka. Konferensen börjar en lördag eftermiddag och slutar söndag lunch. Inte ens två dagar och … Ja? Eller tänk att åka på fredagen redan och få ha lite semester i trakten. Det ska vara vackert där sägs det.

Drömma kan man… istället för att leva. Eller drömma kan man och faktiskt överleva…

4 tankar om “Fjyser!

  1. K skriver:

    Otäckt med badincidenten. Skönt att det slutade väl iaf och att du lever. Ibland kommer tankar om döden så nära. När man är djupt deprimerad så kommer de och går. Eller när vänner och släktingar går bort. En nära anhörig till mig har lämnat jordelivet nu, för mindre än en vecka sen, 82 år men tungt ändå trots högaktningsvärd ålder. Måste vara plågsamma tankar som du har du har om dottern. Klart hon skulle sakna dig väldigt mycket då ni står varandra så nära. Jag tror dock hon skulle vara i trygga händer hos Peter och där hon bor. Fast du kommer leva och bli 101 år. 😉 Hoppas du kommer fram till ett beslut hur du ska göra med konferensen och att det känns rätt. Var rädd om dig. Stor Kram/K

  2. K skriver:

    Otäckt med badincidenten. Skönt att det slutade väl iaf och att du lever. Ibland kommer tankar om döden så nära. När man är djupt deprimerad så kommer de och går. Eller när vänner och släktingar går bort. En nära anhörig till mig har lämnat jordelivet nu, för mindre än en vecka sen, 82 år men tungt ändå trots högaktningsvärd ålder. Måste vara plågsamma tankar som du har du har Klart hon skulle sakna dig väldigt mycket då ni står varandra så nära. Jag tror dock hon skulle vara i trygga händer hos Peter och där hon bor. Fast du kommer leva och bli 101 år. 😉 Hoppas du kommer fram till ett beslut hur du ska göra med konferensen och att det känns rätt. Var rädd om dig. Stor Kram/K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s