Long time no see, eller vad man nu säger…

Här händer så mycket hela tiden, både stort och smått och självklart olika beroende på hur man värderar olika saker. Dagarna dom går och går…

Vi kom hem från vår lilla tripp och jag borde kanske avsluta förra inlägget samt fortsätta om vad vi gjorde dagen därpå, men det är väl just därför det tar stopp i mitt bloggande. Jag hinner inte med att skriva såna saker utan vill hellre skriva ur hjärtat här och nu liksom.

Andreas var lite småtjurig både innan vi åkte och först när vi kom hem. Han hade lite ”hemlängtan” till Luleå. Sju veckor borta från hans nuvarande hem var för länge sa han. Jag tyckte väl att det kändes lite trist när han sa så, men han har ju ett annat liv utan mig. Han är 22 år och jag bodde inte heller hemma när jag var i den åldern.

Vi hämtade hem Gabriella och installerade alla hennes saker. Från duschstol till golvfläkt, kläder, toalettartiklar (nattblöjor t.ex), musik både i mp3 samt i cd-spelaren, fungerande telefon, massor av gosedjur som skulle landa i sängen och skydd till madrass och under madrassen. Och så matvaror… special just till henne… och medeciner…

För en gångs skull åkte vi bägge två; Peter och jag, det har vi nog aldrig gjort förut. Dels för att det blir trångt i bilen men även för att det oftast är svårt att ge olika bud samtidigt. Men vi hade gjort upp i förväg att Peter skulle åka och handla medan jag hjälpte G att packa ihop sista grejerna. Det funkade faktiskt. Jag satt med den stora golvfläkten i knät.

Väl hemma i Huset så lagade Peter mat och jag hjälpte till att packa upp. Det tar en stund men numera går det på räls. Har ju liksom gjort detta i några år nu…

Lördagen fick Andreas ”inbjudan” från en kompis till en fest. Han var lite tveksam pga huvudvärk men kom iväg i alla fall till sist. Han hade bara två öl med sig. Men allt ballade ur totalt. Han fick ju av andra och blev totalt dyngrak. En diskussion med en av hans kompisar gjorde att det tände till rejält och Andreas fick in ett knytnävsslag på den andra killen som sen gav igen men inte alls som Andreas hade slagit till honom.

Så småningom ringde han till mig och ville bli hämtad. Detta var ju långt ute i skogen och långt från oss. Han svamlade nåt om att nån var dum och så skulle jag åka. Men fick totalt olika bud om var han befann sig hela tiden. Han hade nämligen börjat gå hemåt. Peter var jätteorolig eftersom Andreas tydligen befann sig på stora landsvägen mot staden. Var han mitt ute i vägen och vinglade eller låg han i diket och yrade? Fy fan. Vägen innan jag äntligen hittade honom gående längs vägen i nån annans jacka, kändes evighetslång. Så skönt när han äntligen satt där i bilen, visserligen svamlande och högljudd och jäkligt förbannad på den andra killen fortfarande, men jag visste var han var. Och än en gång tänkte jag på hur långt bort han brukar vara.

Den andra killen hade tydligen gjort narr av Gabriella och retats om hennes handikapp. Till slut fick Andreas nog och klippte till honom. Naturligtvis är det inget bra alls att han slåss. Speciellt inte eftersom det är svårt att veta hur en stark militär som han ju är, kan ge lagom… Han hade stuckit ifrån festen dyngfull, men vad som hänt den andra killen, hur hårt Andreas verkligen slagit… det visste jag ju inte. Samtidigt var jag rörd och på nåt konstigt sätt stolt för att han stod upp för sin syster. Jag grät en skvätt och gav honom en kram. ”Vad som än händer så finns jag här”, sa jag förstås. Man kunde ju inte veta… tänk om han skulle bli anmäld för misshandel… hur skulle det gå med jobbet som militär då?

Vi hade mycket att prata om, den där natten i bilen. Djupa samtal men även helt urballade pga alldeles för mycket alkohol.

Han hade även tagit hand om en annan kille som precis som Gabriella, är väldigt speciell. De andra killarna hade skrattat åt honom och supit ner honom totalt. Andreas hade hjälpt honom och lagt honom i framstupa sidoläge. Så småningom hade hans mamma hämtat honom. Fy fan, jag hade blivit vansinnig tror jag. Eller så visste hon inte hur det gått till alltihopa. Kanske hon tänkte att hennes son var full. Punkt liksom.

De är vuxna. 22 år, fest ute på landet och så mycket går snett. Så kan det gå till i de värmländska skogarna liksom… Det fattas bara orange hellyhansen och träskor…

I går hade Andreas ett samtal med Peter och mig. Vi satt alla tre i sofforna i vardagsrummet. Han har bestämt sig för att hålla sig helnykter. Jag är så stolt. Jag har varit noga med att tala om att han INTE får dra sig undan, utan att han ska fortsätta ha samma kompisar, se till att vara med på krogen osv. Det kan vara svårt och tufft, men det går. Och det kan vara helt naturligt. De flesta jag känner vet att jag är nykter och det är ingen som gör nån stor affär av det. Jag är ju Marielle. Jag är med och jag har roligt och det är alltid okej.

Det fixar han också, det vet jag.

6 tankar om “Long time no see, eller vad man nu säger…

  1. S skriver:

    Oj, det var dramatik! Men jag hoppas att det inte blir några allvarligare konsekvenser, och att Andreas kör på med att vara helnykter. En del personer (inte bara yngre tyvärr) kan ju vara hemska med att försöka hetsa andra till att dricka, jag förstår inte nöjet i det, så man får nog vara bestämd i början.

    Hoppas det blir några lugnare dagar nu.

    Kram! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Ja att ha kompisar är viktigt. Och just nu hoppas jag innerligt att han inte är osams med sina gamla barndomskompisar, även om jag tyckte det var helt rätt att han blev förbannad och stod upp för sin syster. Men han kunde ha låtit bli käftsmällen. Samtidigt som mycket kan hända när man är på fyllan. Svåra tankar. ❤

  2. K skriver:

    Skönt att ni hittade er son vid vägkanten och att han inte blivit påkörd av nån. Kan förstå han blev arg när det gjordes narr av syrra även om inte slåss är det optimala. Förstår du som mamma blev rörd. Kram !

    • Polär Marielle skriver:

      Det är svårt det där; ska man få explodera eller bara ”ta emot”. Jag hoppas att hans nyktra tillvaro inte innebär att han bara ska svälja allt utan att han faktiskt kan säga ifrån ändå….
      Kramar! ❤ Många många kramar! ❤

  3. MissManic skriver:

    Oj, detta med alkohol alltså.. Men jag förstår ändå att Andreas tillslut fick nog!! Våld är aldrig okej och det löser ingenting, men ändå – skulle någon ge sig på min handikappade syster eller liknande så hade jag blivit vansinnig!!
    Men hoppas det gick bra för den killen ändå och att Andreas inte fick några problem efteråt
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s