Och på den sjunde dagen….

IMG_1139😀 Jag tror det gick en serie för ett gäng år sen som hette Den sjunde dagen. Nej, den hette Den sjätte dagen!

I alla fall så kom dom hem i går kväll. Runt elvatiden, 23 alltså. Jag städade kaninburen och en massa andra saker, bland annat hela nedervåningen, gjorde fint på borden. Sorterade en massa tvätt, diskade flera dagars kaninmatsskålar.

På nåt konstigt sätt… när nu huset faktiskt ser fint ut. Saker och ting på mitt sätt. Så känns det så skönt och riktigt roligt. Jag visste ju då som nu att egentligen var det lite onödigt eftersom de kommer med blöta tält, kläder, sovsäckar…. springer ut och in i blötan med skitiga skor. Nu har jag sagt att det de skitar ner får de ta rätt på själva.

Jag tänker en konstig tanke, som troligen går över, men tänk om jag avsade mig styrelsearbetet och allt engagemang överhuvudtaget, bara vara en vanlig morsa. Jobba min halvtid och ta hand om mitt hem. Som min mamma och mina systrar… ta hand om hus och hem, kanske resa bort lite ibland, inte långt men ändå. Tänk om jag skulle vara en helt VANLIG människa. En sån där som prioriterade grejen att ha ett fint hus, fina saker, fina kläder som jag tycker om.

Tänk om livet bara skulle vara så här. Det jag inte klarar… tänk om det istället skulle prioriteras… tänkIMG_1105 om jag skulle må bättre då. Jag behöver inte vara någon annan. Jag behöver inte stå i fronten. Kanske inte reta gallfeber på att jag inte får hålla utbildningsdagar på jobbet. Kanske inte måste ställa mig på lista över att hålla föreläsning via Hjärnkoll.

Jag vet inte. Vem är jag? Jaja, man kan tänka att man kan göra lagom av bägge. Men jag är ju ingen lagommänniska.

I dag är jag en människa som fortfarande har ett fint hem. Peter är ute på promenad i regnet. Andreas ligger och sover. Deras vandringsmaterial; friluftsgrejer, kläder, fiskespön osv har börjat sprida sig i huset. Det är som om det liksom kryper ut ur ryggsäckarna och sprider sig ut längre och längre, in i hörnen och snart är det liksom överallt.

Jaja. På lördag åker han till Luleå. Han min son. Sen kommer han inte hem hit förrän efter oktober. Nån gång nånstans kommer dom att åka utomlands. Ett äventyr, ett jobb, en fara som hägrar eller som skrämmer… i alla fall hans mor. Han är ju fortfarande min lilla lilla son, han med sitt ständiga röriga liv, han som inte kunde göra läxor, han som satt i knät ibland och grät.

Han blev en man. 22 år och militär. Jag har släppt taget. Jo då det har jag. Vad är det man säger… mammor och deras pojkar. Speciella band. Så han flyttade så långt bort. Där jag inte kan hjälpa IMG_1102honom längre. Och det är bra för oss båda. Faktiskt.

Det här blev ett rörigt inlägg 😀

Men nu är dom hemma i alla fall. Friska och välbehållna. Katterna är glada. Ballebus är frisk. Snart ska jag klä mig och åka in till samhället och handla. Innan dess ska jag ta hand om tvätten. I augusti ska jag jobba min halvtid. Och kanske bara det, ingenting annat, vi får se.

Peter frågade igår om jag var lite lagom manisk. Nej sa jag, jag tror inte jag är manisk alls. Städa och göra det fint, kan man väl få göra ändå.

🙂

2 tankar om “Och på den sjunde dagen….

  1. Allt oviktigt skriver:

    Du kanske borde prova att pausa alla frivilliga uppdrag och känna hur det känns? Då vet du i alla fall vad som är bäst för dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s