Gomorron.

Lördag. Gabriella hämtades av mig igår. Fy fan vad grejer som ska med! Och det är ingen idé att börja diskutera det för då blir det bara kalabalik av hela situationen. Vi åt lite hämtmat från Burger King IMG_1096innan vi kom hit också.

Men för att börja från början så hade jag min första arbetsdag igår. Det var helt okej faktiskt. Fick det väsentligaste gjort och träffa goa jobbarkompisar. Hehe…. och vet ni vad jag gjorde före jobbet? Jag var till gymmet! Gjorde väl inte så ansträngande saker, men det kändes bra att ha kommit iväg i alla fall. Ärligt talat så är jag skitnöjd!

Denna helg är min systerson med familj i stan. De bor i Norge nu för tiden och är här på besök i sin barndomsstad för att gå på ett bröllop. Min systerson har två små barn varav den äldsta av dom är multihandikappad, svårt rörelsehindrad och äter via sond. En muskelsjukdom.

Gabriella har nånslags förkärlek för denna lilla kille. De har aldrig träffats, men det vore så kul om det kunde bli av nu. Vi har tänkt åka till Norge flera gånger men att åka så långt med Gabriella är svårt. Så det här vore en toppenlösning. Nu åligger det ju mig att ordna tider för att träffa dom. Och att vara spindeln i nätet är ju ingen nyhet, det har jag ju varit hela mitt vuxna liv. Men jag hatar det! Jag känner att jag skulle vilja skrika, spy, gömma mig… what ever. Jag vill jättegärna träffa min systersons barn och jag skulle kunna göra detta för min egen skull också, men nu är det återigen för att vara ett redskap i min dotters liv och det tär så på nerverna i mig på nåt sätt.

”Man gör allt för sina barn”. Ja absolut. Det kommer jag alltid att göra. Men jag har inte den där IMG_1085gnistan längre. Jag är ganska rädd faktiskt. Förra året brakade allt i september, och jag vill göra allt för att det inte ska bli så. Jag vill vara rädd om mig. Jag vill bry mig om mig själv, som den JAG är. Och den person som JAG är ska få vara nöjd och må bra hela hösten. Jag tror att jag skulle kunna anstränga mig och leva ett ganska bra liv trots min bipolaritet om jag bara hade min egen sjukdom att bry mig om. Men även om jag försöker så himla mycket så är det annat som liksom hoppar in och ger mig köftsmällar hela tiden. ”Det är livet som kommer emellan”, har nån sagt nån gång. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag är bara så förbaskat trött.

Ja och så är det denna dags stora händelse. Min älskade son åker hem till sig. Han sätter sig på ett tåg och åker så himla många mil långt ifrån mig. Jag tror det blir bra egentligen, för han är rätt trött på oss. Och han och jag har hamnat i ett läge där allt jag säger känns töntigt och fel. Det liksom skaver. Ja mammor är väl egentligen ett konstigt släkte. Det kommer ut en massa välvilliga saker ur munnen som bara är löjligt. Jag försöker hålla tyst, men det blir ju också konstigt. Ska vi gå omkring och hålla tyst?

IMG_1017Nej, här sitter jag och fryser. Det är verkligen inte skönt ute även om solen faktiskt skiner idag.

Kram!

2 tankar om “Gomorron.

  1. S skriver:

    Familjer är ett speciellt kapitel… De flesta av oss vill ju ha en, det ligger väl i människans natur. Och barnen kan vara ens största glädje, men också ens tyngsta börda, och aldrig aldrig kommer man undan att man har ansvar när man satt dem till världen. Jag kan bara föreställa mig din situation, mina ungar är ju åtminstone vuxna och klarar sig, det låter som att du är ”tvungen” att aldrig bryta ihop för din dotters skull, fast du har en sjukdom som kan bli sämre av stress och som man inte styr över viljemässigt. Jag kan inte komma med råd, bara hoppas att du får ihop det.

    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s