Om platser att älska och om värdefulla funktionshindrade barn.

Måste börja med att säga att här är så otroligt vackert. Solen, mustiga färger, gröna träd på andra sidan sjön. Och sjön… så stilla och vacker! Jag älskar den här platsen. På ett sätt som gör att jag skulle egentligen inte behöva åka nånstans. Sånt är olika. Jag kan inte riktigt förstå varför min man inte älskar den på samma sätt som jag. Jag kan inte förstå att andra inte kan älska den överhuvudtaget. Min man är en rastlös själ. Det har jag alltid vetat. Jag har liksom fått det där på köpet eller vad man ska säga. Han vill hela tiden se nya platser, göra nya saker. Jag har ju mina koncentrationssvårigheter som gör att jag har svårt för en del saker, men det är inte samma sak som min mans rastlöshet.

Nåja, nedanstående fråga fick en lösning på en punkt alla fall och det var ifall vi skulle åka till Tjörn. Det sprack (vilket jag på sätt och vis tycker är skönt). Det finns inga vandrarhem med lediga rum i närheten just då. Men förra inlägget handlade om flera andra saker som inte alls är lösta.

Om vi ska hoppa tillbaka till dagens bravader, så har vi idag äntligen träffat Lille W. Min systersons lilla pojk. Han har även en liten syster, som snabbt lärde sig säga både Gabriella och Marielle. Härliga unge! Så himla söt och go. Hon är ett och etthalvt år ungefär. Hon skulle sno Gabriellas rullstol 😀

Vad gäller Lille W så var jag så himla orolig för att Gabriella skulle ha byggt upp nånslags inre bild av hur han skulle vara osv, och att det inte skulle stämma och hon bli besviken. Men det funkade jättebra. Hon satt och pratade med honom och vi fick se på när dom gav honom mat via peg osv.

Jag hade köpt med lite presenter åt dom… och en halv prinsesslängd… som vi började äta innan mamman och lilltjejen kommit dit. Sen skulle jag ställa in den i kylskåpet tills de kom……… Och vad gör den stora klanteritanten?

JAG TAPPADE TÅRTAN! Och det liksom inte lite grann som kom utanför utan ALLT! Det var bara att slänga hela tårtan.

Det kan inte hända nån, men det händer mig…. Va!!! En hel tårta (eller i alla fall en längd).

Men skratt och en salva svordomar kan man väl bjuda på. I alla fall så kan jag det! 😀

Efter att ha träffat Lille W en ganska lång stund så tog min systeson, jag, Gabriella och lilltjejen en promenad. Så kul att få lite tid med honom. Och hur samtalsämnen kan uppstå så långt ifrån grabbighet och nutidssamhället på nåt vis. Nej det rörde sig snarare om värderingar i livet. Om vad vi faktiskt har fått i och med våra annorlunda barn.

Nu i efterhand när jag tänker tillbaka på det där samtalet med min systerson så känns det väldigt värdefullt faktiskt. Något jag vill spara.

Som vi sa; vi har fått nånting värdefullt.

2 tankar om “Om platser att älska och om värdefulla funktionshindrade barn.

  1. K skriver:

    Vad kul att Gabriella fick träffa Lille W. 🙂 Låter som ni hade en fin idag tillsammans allihop. En dag att minnas ! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s